I denna uppsats undersöks Nobelpristagaren Selma Lagerlöfs tal genom att identifiera och analysera talens retoriska egenskaper. Syftet är att ge en bild av hur författaren använder sig av troper och figurer (stilfigurer) och vilka funktioner de fyller. Stilanalysen som görs kopplas även till den klassiska retorikens talarplikter. Materialet i undersökningen består av fyra tal och metoden som används är kvalitativ. Resultatet visar att Lagerlöf varierar användningen av stilfigurer och åstadkommer en dynamik som bidrar till talens effekter. Dessutom framkommer att den höga stilen i talen emellanåt blandas upp med en scenisk framställning där det personliga tilltalet har en betydande roll. I dessa tal uppfyller Lagerlöf de retoriska plikterna. Undersökningens resultat diskuteras utifrån tidigare forskning