Denna studie analyserar fyra bilderböcker: Den långa, långa resan av Ilon Wikland och Rose Lagercrantz (1995), Tänk dig att fly av Pimm van Hest (2018), Flykten av Francesca Sanna (2016) samt Dagen då kriget kom av Nicola Davis (2018). Bilderböckerna skildrar barn som faller offer för krig och deras resa till fredligare länder. Studiens syfte är att undersöka skildringen av krig i bilderböcker och hur dessa kan tillämpas i svenskundervisningen i grundskolans senare år samt i gymnasiet. Studien visar att bilderböckerna i hög grad använder samma tekniker för att skildra krig: färger, stilfigurer och relationen mellan text och illustrationer. Trots teknikernas likheter används de på mycket olika sätt i bilderböckerna, vilket skapar stora skillnader i berättandet. Dessa skillnader skulle med fördel kunna belysas i svenskundervisningen för att i enlighet med internationell forskning stärka elevers språkliga utveckling.

No description available.

Lyrik har sedan urminnes tider berört människor djupt och nyfikenheten om varför det förhåller sig så har lett till min uppsats där syftet är att undersöka vilka framträdande språkliga verktyg som finns i dikterna ”Landet som icke är”, ”Hur kan jag säga…” och ”Efteråt (4)”, samt att undersöka deras potentiella retoriska dimension. Den språkliga utformningen, elocutio, har undersökts utifrån ett antal frågor som ställs till dikterna vilka närläses och även analyseras utifrån tanken att ordval och andra språkliga medel ”vill” något med texten. Jag har bland annat funnit anaforer, upprepningar, besjälning, mångtydighet och interpunktion i dikterna. Ofta förekommande verktyg är även starkt värdeladdade ord, bildspråk och kontraster. De språkliga verktygen samverkar med varandra och med retorikens övertygelsemedel ethos och pathos. Vissa partier i dikterna har speciellt många olika stilfigurer och andra språkliga medel i samverkan och bildar då ”förtätning”, en slags intensitet med starkt pathos. Dessa passager kan ha en utökad kraft att beröra läsaren.

Syftet med studien är att undersöka hur läsbarheten har förändrats och studera den språkliga och grafiska utvecklingen mellan fyra barnböcker där två är från 1950-talet och två är från 2000-talet. Metoden som har använts för att undersöka detta är Lennart Hellspongs läsbarhetsanalys och två stilfigurer epitet och appellation. Resultatet visar att läsbarhetsindexen är som högst i det äldre decenniet och att det yngre decenniet har ett normalt värde runt 25. Nominalkvoten för materialet är runt siffran 1, den högsta nominalkvoten är 1,21 och den lägsta 0,70. Den grafiska formen har förbättrats och språket är lättare att förstå i det yngre decenniet. Stilfiguren epitet är något som användes mer förr då det i nutid är överflödigt att skriva herr eller fru när en vuxen pratar och stilfiguren appellation var viktigare i det tidigare decenniet. Utifrån undersökningen dras slutsatsen att böcker från 2000-talet är mer lättförståeliga för målgruppen.

Syftet med denna uppsats är att undersöka och jämföra retoriken hos Socialdemokraternas och Moderaternas partiledare i två separata tal som utfördes i Almedalsveckan. Löfven och Reinfeldts retorik analyseras med hjälp av en retorisk modell som innefattar de retoriska resurserna ethos, pathos, logos och den retoriska processen vilket innefattar stilfigurer. Resultatet visar att de båda talarna använde sig av samma mängd av ethos medan det fanns en markant skillnad mellan Löfven och Reinfeldts användande av pathos och logos då Löfven nyttjade båda mer frekvent än Reinfeldt. Resultatet visade även att de båda talarna nyttjade mest stilfiguren metafor. Det finns skillnad mellan användandet av mängden metafor mellan Löfven och Reinfeldt då Löfven nyttjar fler metaforer. En likhet mellan talarna var att de använde sig av samma mängd synekdoke-ord och att de exkluderade stilfiguren ironi i sina respektive tal. En slutsats utifrån mitt resultat är att Löfven använder sig av en mer distribuerande fördelning av ethos, pathos och logos i jämförelse med Reinfeldt som knappt använt sig av logos i sin inledning.

Syftet med undersökningen är att granska och jämföra retoriken hos Socialdemokraterna och Moderaterna i de avslutande anförandena i de sista valduellerna mellan partierna vid tre tillfällen: 1991, 1998 och 2014. Utifrån metoder för retorikanalys undersöks partiledarnas användning av stilfigurer och hur de varierar talhandlingar samt deras användning av de tre argumentationsmedlen ethos, pathos och logos. Resultaten visar att stilfigurer förekommer i samtliga tal. De vanligaste är anafor, klimax och metafor. Gällande talhandlingar varieras påståenden främst med uppmaningar, förhoppningar, varningar och framför allt förslag. Argumentationsmedlen ethos, pathos och logos kombineras i samtliga tal men till olika grad. Vilket som står i fokus varierar mellan talen, något som kan bero på yttre omständigheter. Utifrån just den här undersökningen kan det konstateras att Socialdemokraterna främst använder ethos och pathos, medan Moderaterna snarare fokuserar på logos. Det finns likheter både inom och mellan partierna. Likheterna gäller främst form och faktumet att stilfigurer används, men detaljerna skiljer sig givetvis åt. Dessa likheter kan bero på att det inte ges mycket rum för variation i just den undersökta talsituationen. Båda partierna använder också identifikationstekniker för att vinna förtroende hos publiken. Gällande Socialdemokraternas retorik antyder resultaten att den kännetecknas av många stilfigurer samt ethos- och pathosappell, något som kan leva kvar sedan slutet av 1800-talet och dåtidens agitatorer som förknippas med Socialdemokraterna.  Skillnader som upptäcktes mellan partierna var bland annat att Moderaterna i större utsträckning än Socialdemokraterna använder metaforer i positiv mening, och att Socialdemokraterna är mer benägna att måla upp hotbilder. Retoriken påverkas också av om partiet är i opposition eller i regering.

I denna uppsats undersöks Nobelpristagaren Selma Lagerlöfs tal genom att identifiera och analysera talens retoriska egenskaper. Syftet är att ge en bild av hur författaren använder sig av troper och figurer (stilfigurer) och vilka funktioner de fyller. Stilanalysen som görs kopplas även till den klassiska retorikens talarplikter. Materialet i undersökningen består av fyra tal och metoden som används är kvalitativ. Resultatet visar att Lagerlöf varierar användningen av stilfigurer och åstadkommer en dynamik som bidrar till talens effekter. Dessutom framkommer att den höga stilen i talen emellanåt blandas upp med en scenisk framställning där det personliga tilltalet har en betydande roll. I dessa tal uppfyller Lagerlöf de retoriska plikterna. Undersökningens resultat diskuteras utifrån tidigare forskning

Syftet med denna undersökning är att analysera och jämföra tre tal av Göran Persson som statsminister som hållits vid olika tillfällen och som har olika kontext och retoriska situationer. Med hjälp av en retorisk analys undersöks genre, ethos, logos och pathos samt stilfigurerna anafor, hopning och antites för att se hur dessa retoriska medel samverkar i de olika talen, samt för att se om detta skiljer sig mellan talen, och i detta fall hur. Resultatet visar att de retoriska medlen till största del förekommer i alla tal, men att det finns skillnader i hur de samverkar och påverkar varandra i de olika talen. Slutsatsen som dras är att Persson använder samma retoriska medel under de olika talen, men att den retoriska genren som talen tillhör, samt det retoriska problemet talaren möter under talet, påverkar hur dessa medel samverkar och påverkar varandra.

Denna undersökning har som syfte att analysera och jämföra Boris Johnsons och Stefan Löfvens tal till respektive nation gällande COVID-19 pandemin 2020. Med grund i en retorisk analys utmärks argumentationsmedlen ethos, pathos och logos samt stilfigurerna anafor, metafor och metonymi för att se vilka av dessa retoriska medel som dominerar i talarnas krisretorik. Resultatet visar att argumentationsmedlen ethos, pathos och logos används i båda talen men i olika omfattningar. Pathos dominerar i Löfvens tal medan alla tre argumentationsmedel samspelar till samma grad i Johnsons tal. Resultatet visar även att alla tre stilfigurer används men att anaforen är mest framträdande i båda talen och förekommer betydligt oftare än metaforer och metonymier. Slutsatsen som dras är att ingen av dem använder sig av stilfigurer i någon högre grad vilket kan bero på att ett land i kris kräver seriös kommunikation utan utmålade ord och ledare som behöver vara tydliga och vara säkra på att alla som lyssnar förstår. Undersökningen visar att Löfven använder sig mest av pathos medan Johnson balanserar alla argumentationsmedel i samma utsträckning.

Postkolonial teori har skiftat intresset från västerländska diskurser till frågor som ideologi, ojämlika maktförhållanden och etik. I samband med översättningsvetenskapens kulturella vändning på 1980-talet, började översättningsvetare ifrågasätta översättningsstrategier som antingen assimilerar (domesticering) eller stereotypiserar (exotisering) källkulturen. Newmark (1981) föreslår en semantisk, källtextorienterad översättningsprincip och menar att så länge den åstadkommer en likvärdig effekt, är en ordagrann översättning inte bara den föredragna, utan den enda godtagbara översättningsmetoden. Denna uppsats är en kommentar till min egen översättning av de första 17 kapitlen i romanen Welcome to Lagos, skriven av den nigerianska författaren Chibundu Onuzo. Källtexten har översatts med hjälp av en semantisk översättningsstrategi. Kommentaren fokuserar på tre aspekter som krävde särskild uppmärksamhet under översättningsarbetet, eftersom de utgör betydande utmaningar för semantiska överföringssätt: kulturspecifika begrepp, stilfigurer och talspråksmarkörer. I kommentaren framförs att den semantiska översättningsstrategin fungerade bra på den övergripande textnivån; även om specifika översättningsproblem ibland fick angripas med ett mer kommunikativt förhållningssätt för att åstadkomma en idiomatisk måltext med likvärdig effekt i målkulturen. / Postcolonial Studies shifted the interest from Western discourses to issues of ideology, power inequality, and ethics. As a consequence of the cultural turn in translation studies in the 1980s, scholars started questioning translation strategies that either assimilate (domestication) or stereotype (exoticization) the source culture. Proposing a semantic, source-text oriented translation principle, Newmark (1981) argues that as long as an equivalent effect can be achieved, literal translation is not just the preferred, but the only acceptable procedure. This paper comments on my own translation of the first 17 chapters of the novel Welcome to Lagos, written by Nigerian writer Chibundu Onuzo. The source text was translated using a semantic translation strategy. The commentary focuses on three key aspects that demanded particular attention during the translation process, due to the fact that they present significant challenges to semantic transfer methods: culture-specific items, stylistic devices, and spoken language markers. As the commentary suggests, the semantic translation strategy worked well on the global text level; occasionally, however, specific translation problems had to be dealt with using a more communicative approach in order to produce an idiomatic target text with an equivalent effect in the target culture.