Syftet med detta arbete är att synliggöra vilka förutsättningar som finns för musikundervisning i den för studien valda kommunen i norra Sverige. Dessutom ska den belysa hur verksamma rektorer och lärare ser på dessa och arbetar med dem för att eleverna ska ha möjlighet att nå målen för musikämnet. Fokus ligger på årskurs 4-6, men tankar och erfarenheter från lärare som även undervisar i andra årskurser finns med. Intervjuer med totalt åtta verksamma lärare och rektorer vid fyra olika skolor som kan anses vara representativa för kommunen har ägt rum och har vid intervjutillfället spelats in. Svaren har sedan analyserats utifrån Vygotskijs sociokulturella teori samt ett antal musikpedagogiska traditioner. Informanterna har beskrivit hur de arbetar, vilka förutsättningar som finns och vad de önskar såg annorlunda ut för att undervisningen ska kunna bedrivas på ett bättre sätt. Resultaten skiljer sig något mellan skolorna, men en gemensam faktor är att ingen känner sig helt nöjd. En skola saknar helt musiksal och musikinstrument, en annan har instrument men anser att tiden helt enkelt inte räcker till på grund av för stora grupper. Detta arbete beskriver hur lärarna får lektionerna att gå ihop trots bristande förutsättningar, och hur rektorerna har löst det organisatoriskt med stora elevgrupper och lärare som har tjänster på fler än deras skola. Resultatet av att en lärare bara finns på plats en till två dagar i veckan blir att elevgrupperna ofta blir större då det inte finns plats inom schemat att dela upp grupperna, vilket lärarna hävdar påverkar undervisningssituationen samt elevernas måluppfyllelse negativt. Andra återkommande lösningar för att få givande lektioner är att låta eleverna spela flera på ett instrument, trumma på stolar istället för trumset och att låta appar på surfplattor agera instrument för att fylla ut en bristande instrumentbank.   Summan av detta arbete är att även skolor som vid en första anblick kan tyckas ha det som krävs för att bedriva musikundervisning på bästa sätt, inte alltid har det. En genomgående trend är att förutsättningarna är bristfälliga, och nödlösningarna många.