Anders Rådén: Liszt & Alkan: the virtuoso piano study – practice study or monstrous mutation? Uppsala: Musikvetenskap, 1998. C-uppsats (60 p). The purpose of this essay is to analyse a selection of studies by Franz Liszt (1811-1886) and Charles- Valentin Alkan (1813-1888). Can they be definedas practice studies, or are they reshaped in such a manner, as to establish a larger form reminiscent of the concert study? First of all, typical study characteristics of this time period are determined, then such characteristics are looked for in three of either Liszt's and Alkan's studies (from Douze grandes études S137 and Douze études dans les tons mineurs Op. 39). Original sources consist of scores of the two mentioned works; Carl Czerny's Die Schule der Geläufigkeit Op. 299 was used as a reference source for typical study characteristics.The analysis of the studies shows that only by way of exception do they have characteristics in common with traditional studies. Liszt and Alkan explore the traditional study genre in their earlier works, but here they cross its definition line. Form, harmony and virtuosity are expanded beyond recognition, and this is due to two reasons: In order to present technical innovations of a high virtuosity incorporated into a through-composed work. The piano as an instrument was still under development during the time of the composition of these studies. The resulting tone and mechanics of the piano made possible these new innovations. Helped by these new sonorities, to try to emulate a full-scale orchestra as closely as possible.

Abstract Pilo, Joakim: George Gershwin och den symfoniska jazzen. Etablering av ett musikidiom. - Uppsala: Musikvetenskap ht 1998. - 60p.  Hur kommer det sig att den musikaliska kombinationen mellan seriös konstmusik och populära inslag företrädesvis jazz, kunde vara så pass framgångsrik? Den frågan ligger till grund för uppsatsen, där huvudsyftet är att visa hur den amerikanska tonsättaren George Gershwin (1898-1937)  med Rhapsody In Blue (1924) lyckades etablera ett musikidiom, symfonisk jazz. Det mindre syftet är att spegla de generella tankebanorna kring George Gershwin och den symfoniska jazzen i några svenska handböcker i musikhistoria. Undersökningen vilar på böcker, tidskrifter, elektroniska källor och dags/veckotidningar. Deskriptiv metod har använts då jag utifrån redogörelser av fakta, närmat mig min slutsats. Komparativ metod används då jag enligt det mindre syftet jämför litteratur. Trots den förekommande kritiken från amerikanskt håll av såväl tonsättare som journalister, fick Gershwin ett internationellt erkännande för att ha anlagt stommen till en musikalisk genre. Ur en debatt om huruvida jazzen skulle berättigas i symfonisk form, kan vi skönja en klar linje; jazzen ansågs av de flesta musiker och historiker behöva en uppdelning, där den ena delen var av högre konstnärligt värde, vilken den symfoniska jazzen tillhörde. Kritiker av Gershwin ansåg att den symfoniska jazzen var av europeisk härkomst. Men kritiken saknar belägg, ty jazzen i sig var uteslutande en amerikansk företeelse. De europeiska tonsättarna av symfonisk jazz var endast exempel på de icke-amerikaner som upptäckt den amerikanska populärmusikens möjligheter, långt efter de amerikanska tonsättarna. Trots den förekommande kritiken mot övergången mellan två teman i ett verk, eller en sats har detta accepterats som en del av det Gershwinska brännmärket. I de svenska böckerna i musikhistoria visar vanligtvis de yngre svenska texterna större förståelse för inte bara jazzen i sig, utan även dess förgreningar, inklusive symfonisk jazz.

Abstract Viktoria Ljungqvist: Musikvideon - en översikt. Uppsala universitet: Musikvetenskap Examensarbete C HT 1998. Syftet med denna uppsats är att göra en översikt över den moderna musikvideons framväxt, varvid frågeställningar kring bildberättandet och de underliggande musikaliska strukturerna behandlas. Uppsatsen är en litteraturstudie, där böcker och artiklar om musikvideon har samlats från flera olika ämnesområden. Studien visar att vid framväxten av musikvideon har teknisk och konstnärlig utveckling inom medier som film och TV varit av stor betydelse. Från filmen har musikvideon hämtat mycket av rörelsemönster, effekter och berättarformer. Den amerikanska rockfilmen sålde på 50-talet åsikter, image och musik i samma förpackning, vilket fått sin följd i musikvideon. Genom TV-mediet utvecklades promotionfilmerna parallellt med att kraven på TV:s musikunderhållning ökade, vilket ledde fram till det som kallas "den första musikvideon"; Queens Bohemian Rapsody  från 1976.  Via kabel-TV och i första hand MTV fick musikvideon sin stora distributionskanal. MTV:s genomslagskraft har visats i försäljningssiffror direkt kopplade till vad kanalen sänt. Resultatet av frågeställningarna visar att musikvideon bygger på underliggande strukturer, både visuella och musikaliska. För att undersöka de musikaliska strukturerna delas musiken in i dess primary och secondary signification. En ökad kunskap om de musikaliska strukturerna skulle öka förutsättningarna för att skapa nya typer av musikvideor/TV-program/filmer, som helt utgår från musiken. Formatet för musikvideon och dess estetik är hämtad ur postmodernismen, vilket syns i dess sätt att fritt blanda stilar, språk och berättarformer och samtidigt vara både konst och reklam. Människans tolkning och behov av musikvideon diskuteras inom ramen av tankeprocesser, ungdomskultur, identitetssökande och drömsymbolik. Uppsatsen behandlar även hur teknikens utveckling kan leda till större möjligheter för hemproduktion och breddad marknad för musikvideon. Diskussioner förs kring musikvideons framtida utveckling då artificiell intelligens och mer avancerade datorer tar steget in i våra hem.

Andreas Johansson: Blos på svenska. Två låtar med Peps Persson. Uppsala: Musikvetenskap, 1998. C-uppsats (60 p). Hur låter amerikansk Chicagoblues framförd av en svensk bluesmusiker? Denna fråga har varit utgångspunkt för uppsatsen, för vilken syftet är att beskriva och jämföra likheter och skillnader mellan dagens Chicagoblues i Sverige och den ursprungliga amerikanska Chicagobluesen från 1950-talet. I uppsatsen jämförs två låtar från Peps Perssons skiva Rotblos (1997) med de låtar Peps använt som förlagor. Jag har valt att analysera låtarnas harmonik, form, ensemblespel, sångstil och text. När en musikgenre flyttas över från en kultur till en annan är ackulturationsprocessen en viktig beståndsdel. I Peps tolkningar är det svårt att hitta spår av någon annan musikform än bluesen. Den största skillnaden mellan förlaga och tolkning finns egentligen i Peps svenska texter. I dessa svenska versioner flyttar Peps låtarnas handling från USA till Skåne, men utan att förlora den ursprungliga innebörden.

Marie Bergman: Lockad till kurs. Varför människor vill lära sig kula idag. Uppsala: Musikvetenskap, 1998. C-uppsats (60 p). Sedan början av 1990-talet har antalet människor som lär sig att kula via olika kurser ökat. Syftet med uppsatsen är att undersöka varför de vill lära sig konsten att kula, vad det därefter betyder för dem, samt ge en bild av en av de kurser i kulning som finns i dag. Uppsatsens material består av skriftliga intervjuer med tio deltagare vid en fortsättningskurs i kulning som hölls på Folkkulturscentrum i Stockholm i februari 1998. Uppsatsen är skriven utifrån ett emiskt perspektiv, eftersom jag själv var en av deltagarna. Komparativ metod har använts, då jag jämfört med resultaten i en uppsats med liknande syfte och metod. Det ökade intresset för kulning är en följd av det sedan 70-talet växande intresse för folkmusik i Sverige. I kulningen finner många en stark kraft och den har för åtskilliga inneburit att de utvecklats som människor. Ett framträdande drag av historicism märks också, när många säger sig vilja bevara en utdöende tradition.

Magnus Karlsson: Kulningen av idag. En studie av tre utövare. Uppsala: Musikvetenskap, 1998. C- uppsats (60 p). Syftet med uppsatsen är att studera tre av dagens kulningsutövare. Jag hoppas också kunna åstadkomma ett svar på vad kulningen är och står för i dag. Kulning är ett uttrycksmedel som från början användes som ett arbetsredskap för kvinnor på fäbodar runt om i landet. Kulningvar ett sätt för kvinnor på fäboden att kommunicera med folk och fä. När fäbodverksamheten idag i stort sett inte existerar, så lever den uråldriga kulningen vidare i en helt ny kontext. I dag hör vi kulning på konserter och skivinspelningen. Dagens fäbodstintor står på scener och leder kurser. De kulningsutövare vi möter i uppsatsen är Agneta Stolpe, Maria Röjås och Lena Willemark. De tre som ägnas var sitt kapitel är representativa för dagens utövare. Källmaterialet är de intervjuer jag gjort med dessa personer. Arbetet bygger till största elen på utövarna egna tankar om kulningen i dagens samhälle. I det avslutande kapitlet jämför jag de tre utövarna för att dra egna slutsatser om kulningen i dag. Kulningen är bevisligen inte beroende av fäbodverksamhet för att överleva. Detta säger att kulningen är nog starka för att stå på egna ben. Den är anpassningsbar till nya tider och nya områden.

Abstract Arvid Nerdal: Tre svenska gospelkörers sound och uttryckssätt i förhållande till den afro-amerikanska gospeltraditionen. – Uppsala: Musikvetenskap 2000. 60 p. Uppsatsens syfte är att studera tre utvalda svenska gospelkörer och jämföra deras ”sound” och uttryckssätt med ett urval typiska stilistiska element inom den afro-amerikanska gospelkörgenren. Vad finns det för likheter? Vad finns det för skillnader? Vad beror dessa likheter och skillnader på? Jag har hämtat material till uppsatsen från böcker och artiklar som tar upp olika aspekter på det afro-amerikanska gospelsoundet. Utöver litteraturen har jag genom lyssning och erfarenhet tagit fram några ytterligare stilelement för genren. Därefter har jag studerat en skivinspelning från respektive kör och använt mig av de olika stilelementen jag kommit fram till för att försöka ta mig an min frågeställning. Resultaten visar att alla tre körerna använder sig av många av de afro-amerikanska stildragen fast i olika grad. När det gäller röstbehandling är det skillnad mellan de svenska körerna och de afro-amerikanska. Detsamma gäller körklangen som hos de svenska körerna är mer homogen. Det man kan avläsa i detta är ett drag från den svenska körtraditionen där en mer homogen körklang är idealet. Jag konstaterar även att mina tre undersökningsobjekt platsar i gospelkörgenren trots att de har så pass olika uttryck eftersom genren i sig är så pass bred och föränderlig.

Abstract Ingvor Stagling: Wilhelm Stenhammar och Den signade dag. Från uppteckning till rapsodi. C-uppsats vid institutionen för musikvetenskap, Uppsala universitet. Vt 2001. Med utgångspunkt i Bo Wallners frågeställningar kring Stenhammars orkesterrapsodi Midvinter undersöks den folkliga koralen Den signade dag från uppteckning 1902 till rapsodi 1907, med en odaterad fyrstämmig koralsats som mellanled. Stenhammars uppteckning av Moratraditionens Den signade dag, meddelad av en ung Zornmodell, visar melodisk överensstämmelse med en tidigare (1887) och en senare uppteckning (1922) av Moratraditionen, men har en rytmiskt individuell utformning. Melodibildningen har större släktskap med en koralhandskrift från 1693 (Roslagskullahandskriften) än med 1697 och 1820 års koralböcker, vilket visar att den lokalt färgade sångtraditionen under flera sekler hållits levande vid sidan om koralböckerna. I rapsodins centrala del är koraluppteckningen tonsatt för unison kör, till ackompanjemang av orkesterns polskemotiv. Denna dualism – spelmanslåt mot folklig koral – bildar en rikare harmonik än den fyrstämmiga koralsatsens treklanger i grundläge. Körsatsen dateras till senast 1910 genom placeringen i Nils Anderssons koraluppteckningar från samma år.

Abstract Daniel Lantz: En stilistisk analys av Scott Joplins ragtimekompositioner. – Uppsala: Musikvetenskap. 2001. 60 p. Detta arbete är en stilistisk studie av 33 ragtimekompositioner av Scott Joplin. Syftet är att undersöka kompositionernas stilistiska aspekter med avseende på fyra stilparametrar: form, rytmik, melodik och harmonik. Målet är att peka ut typiska drag i Scott Joplins ragtimekompositioner genom att kartlägga typiska mönster och karakteristiska samband mellan de olika stilparametrarna. De 33 kompositionernas originalnottryck har analyserats med en egen analysmetod, som bygger på att urskilja återkommande mönster. De enligt min mening mest relevanta aspekterna inom varje stilparameter presenteras via olika kategoriseringar med tillhörande notexempel. Resultaten visar att Joplins ragtimekompositioner är starkt bundna vid ett formschema innehållande fyra distinkta teman om 16 takter vardera, delvis ärvd från marschmusiken. Den kraftiga synkoperingen är karakteristisk för rytmiken och 9 olika rytmiska mönster presenteras, baserade på synkoper per takt. Melodiken kännetecknas av den alternerande förekomsten av pentatonik och kromatik. 10 olika typer av melodik presenteras genom dess tydliga fördelning mellan bas (”höger hand”) och diskant (”vänster hand”). Harmoniken kännetecknas av en tydlig dominans av durtonarter, alterneringar mellan tonika-dominant respektive tonika-subdominant, samt av införandet av mellandominanter som genomgångsackord. Kadensmönstren i Joplins rags är i högsta grad stereotypa, även om man kan peka på fyra olika typer av ’förberedande’ kadenser. En specialitet hos Joplin tycks vara att använda sig av durackord på diatoniskt sänkt 6:e steg. Det råder ett antal samband mellan samtliga stilparametrar.

Magnus Johansson: Komposition och improvisation. En studie i Wayne Shorters musik. Uppsala; Musikvetenskap 60 p., 2000 Syftet med uppsatsen är att undersöka hur saxofonisten Wayne Shorter förhåller sig till sina egna kompositioner när han improviserar över dem. Som jämförelseobjekt har jag använt trumpetaren Freddie Hubbards solon på samma inspelningar. Jag har transkriberat tre kompositioner från Wayne Shorters skiva Speak No Evil. samt tenorsaxofon- och trumpetsolon. Sedan har kompositioner och solon analyserats. Soloanalyserna har sin tyngdpunkt på motivutveckling. Solisterna anknyter till kompositionens originalmelodi, form och harmoniska struktur. Analyserna visar att Shorter i betydligt större utsträckning än Hubbard utvecklar motiv och citerar material från kompositionernas originalmelodi. Anknytningar till kompositionens form är också många och tydliga.