I den här essän analyseras bostadssituationen i dagens Sverige, med fokus på Stockholm. Vilka personliga historier, minnen, anpassningar ger bostadsbristen? Vilka teoretiska och konstnärliga metoder kan beskriva och ifrågasätta denna situation? Detta arbete, både konstnärligt och teoretiskt, samlar jag under namnet Bostad sökes. Jag utgår både från egna och andras erfarenheter av andrahandsboende, runtflyttande och ständigt återanvända flyttkartonger. Utgångspunkten är att utifrån detaljberättelser visa på hur det vardagliga, personliga hänger samman med en yttre maktstruktur, en politik. Bakgrund Ett hem är mer än rätt kuddar; ett hem är makt. Det här är essäns huvudfokus: att analysera bostaden, och bostadsbristen, utifrån ett maktperspektiv, en maktstruktur som blir tydligare i en bristsituation. En osäker boendesituation ger en svag position. Vi som hyr i andrahand eller svart anpassar oss, viker oss, vänder knäna mot varandra. Bostadspolitiken i Sverige har genomgått stora förändringar de senaste decennierna. Under den borgerliga regeringen lades bostadsdepartementet med 1991. Dåvarande ministern Birigt Friggebo hävdade att det inte behövdes mer än ett cykel- eller tandborstdepartement. Detta visar på ett politiskt skifte där bostäder nu ses som en vara bland andra. Detta sammanföll med förändringar i konkret politik. Till exempel togs subventioner för lån till bostadsbyggen bort, och byggandet av bostäder, framför allt hyresbostäder, sjönk kraftigt. Här jämför jag med den bostadspolitiska diskussion som fördes under den förra bostadsbristen, den första halvan av 1900-talet. Den diskussion som tidigare gällt ”en god bostad åt alla” förflyttades till termer som bostadskarriär, betalningsvilja eller efterfrågeöverskott. Politiken flyttades från ett kollektivt ansvar till en individuell karriär. Teori och metod När politiken dragit sig tillbaka och gjort bostadsproblem till personliga misslyckanden är det nödvändigt att återvända till det gamla feministiska slagordet: det personliga är politiskt. Alla minnen av svartkontrakt, möbler förvarade i förråd, madrasser under vardagsrumsbord, extra hyror betalda för andrahandskonstrakt behöver ta sig ut i det offentliga. För, som Hanna Arendt fastslår, den offentliga sfären är där politisk förändring kan ske. I utkanterna av maktnätverket blir strukturerna mer tydliga, skriver Michel Foucault. Därför är det viktigt att leta i detaljer, kroppen, det personliga, de platser där vi inte tror att historia, eller politik, kan finnas. I mitt eget konstnärliga arbete har detaljer alltid varit viktiga. Ett exempel från Bostad sökes är Vågar du borra i dina väggar? Spik mot betongvägg i andrahandslägenhet (2011) som består av spikar som kroknat i försök att sätta upp hyllor och tavlor i tillfälliga boenden. I andra verk utgår jag från observationer av mitt eget beteende i en lägenhet jag hyrde svart. Hur jag under dess förhållanden började övervaka mig själv. Jag rörde mig så försiktigt i mitt eget hem att mina fötter lika gärna kunde vara ihopknutna med ett steglångt snöre (Steglängd i ett svartkontrakt – 43 cm sytråd). Även filmen Bakom min rygg (2011) har denna bakgrund. I denna korta filmsekvens syns en lägenhet genom ett titthål. Långsamt rör sig kameran genom rummen där saker ligger framme och disk står på diskbänken. Omvärldens blick tar sig in i det privata. Denna självbevakning och disciplinering märks inte bara i mitt eget beteende. I mitt verk Ungdomen har blivit tråkig (2011) har jag listat hur personer som söker bostad på blocket beskriver sig själva. Det är en lång lista över människor utan egenskaper. Rökfria, djurfria, barnfria, betalningsanmärkningsfria, men knappast fria. I slutet av essän återvänder jag till diskussionen om makt, och kopplingen mellan makt och materiella tillgångar. I den klassiska essän Ett eget rum blir författaren Virginia Woolf ombedd att föreläsa om kvinnor och litteratur. Hon kommer fram till ett kort svar på vad kvinnor behöver för att skriva litteratur: 50.000 pund om året och ett eget rum. De materiella förutsättningarna har betydelse för det konstnärliga arbetet, för att kunna ha en egen röst. Woolf skriver om hur hon får ett stort arv och hur den ekonomiska friheten är viktigare för henne än till och med den nyvunna rösträtten. Jag tänker på hur en egen bostad, åt alla, skulle vara viktigt för demokratin. Det är mer än 80 år sedan Ett eget rum skrevs, vissa saker ändras långsamt. / In this essay I analyze the situation of housing in today's Sweden, with a focus on Stockholm. What are the personal stories, memories, adaptings to the shortage of housing? What methods can be used, artistic and theoretical, to describe and question this situation? Background A home is more than the right pillows, a home is power. This is the main focus of the essay: to view the home as a source of power, and as always the power structures reveal themselves in a situation of lack. The lack af a steady home puts you in a position of little power. The politics of housing in Sweden has gone through a major shift during the last decades. In 1991 the ministry of housing was abolished. The former minister stated that a ministry of housing was no more relevant than a ministry of bikes or tooth-brushes. This iniciates a shift in views where housing is regarded as market goods among others. This was also accompanied with concrete political changes: the subventions and state-secured loans for buildings where abolished and the rate of building dropped, espacially of affordable rented appartments. Where the discussion before concerned ”a sound home for everyone”, the terms used in the political debate concerning housing today are dwelling career, will to pay, over-balanced demand. The politics have moved from a collective responsiblity into an individual carreer. Theory and method Since the politics have whitdrawn and made problems of housing individaul failures it is crucial to return to the old feminist slogan: ”the personal is political”. All the memories of black-contracts, stored furniture, matrasses in livingrooms, extra money payed for subletted apartments must make it into the public. Becauase, as Hanna Arendt states, the public sphere is where political change can occcur. In Michel Foucaults writing the outskirts of the ”net of power” is where the structures of it are most vivid. Therefore the it can be improtant to search the details, the body, the personal, the sites where we belive no history is to be found. In my own artistic work the details have always played a crucial role. One example is Vågar du borra i dina väggar? Spik mot betongvägg i andrahandslägenhet (Do you dare to drill in your walls? Nails against concrete-wall in sublet apartment) (2011) which consists of a collection of bended nails. In atnother very often qouted text Foucault describes surveilance in a prison, how the suspicion of constant surveilence makes you discipline yourself. This behaviour is also obvious in todays housing market in Stockholm. During a period when I stayed in an apartment on a black contract I started to notice my own behaviours. How I stopped listen to music, how I did my dishes quietly, in the end I even walked the floors carefully: too aware they were someones ceiling. This is the background to my piece Steglängd i ett svartkontrakt (Length of steps on a black contract) (2011) where 43 cm of thin thread is suggested to be tied around your ankles to decide your steps. In my soundpiece Ungdomen har blivit tråkig (The youth of today is boring)(2011) I list the adjectives used by persons looking for sublet arpartments to describe themselves. It's a long list of neat, steady, rich, clean, calm youth. Also my video Bakom min rygg (Behind my back) (2011) refers to the adapting of yourself. In the video you look through a fisheye-lens, a peep-hole, into an apartment. Slowly the camera moves through the rooms and finally backs out to the original position at the door. In the end of the essay I once again return to the discussion of power, and the connection between power and physical supplies. In the classical essay A room of ones own (1928) the author Virginia Woolf is asked to give a lecture on Women and Fiction. She comes up with a dense answer to what women need to be able to write fiction: 50.000 pounds a year and a room of their own. She describes how a heritage she gets gives her economic liberty, which she values even higher thän the new right to vote. The material supplies as an fundament for a voice of ones own. I think about what a home of ones own would mean in democratic gain. Over 80 years has passed since A room of ones own was written, some things change slowly. / Bostad sökes