• Refine Query
  • Source
  • Publication year
  • to
  • Language
  • 4
  • Tagged with
  • 4
  • 4
  • 4
  • 3
  • 2
  • 2
  • 2
  • 2
  • 2
  • 1
  • 1
  • 1
  • About
  • The Global ETD Search service is a free service for researchers to find electronic theses and dissertations. This service is provided by the Networked Digital Library of Theses and Dissertations.
    Our metadata is collected from universities around the world. If you manage a university/consortium/country archive and want to be added, details can be found on the NDLTD website.
1

Nödvärnsexcess : Särskilt om omständigheterna och bedömningen av att svårligen kunna besinna sig. / The assessment of excessive use of violent self-defence: : Particulary about the circumstances and the assessment of the difficulties in coming to one's senses.

Menor, Azar January 2022 (has links)
A person who is attacked always has the choice to violently defend him or herself. But just because the choice exist doesn’t mean that it is always justified or excused. The right to use violent self-defence is regulated in the Swedish penal code in two independent but interconnected sections in the 24th chapter, section 1, and section 6. The main purpose of this thesis is to analyse the 24th chapter section 6 of the Swedish Penal Code to examine what role the section has with in the Swedish penal system, when the section is actualized and what circumstances are considered when assessing if a person should be excused for his or her excessive use of violent self-defence. The thesis furthermore analyses how these circumstances are valued and what impact they have on the overall assessment of whether or not an excessive use of violent self-defence should be excused. This thesis shows that the function of the 24th chapter section 6 of the Swedish Penal Code Is somewhat odd. A person can according to the section 6 commit an unlawful act of self-defence but still avoid punishment if that person had difficulties in coming to his or her senses during the act of self-defence. The 24th chapter section 6 is in this regard the last divide between a victim and a criminal for somebody who uses violent self-defence.  Furthermore, this thesis shows that even if the circumstances that should be taken into consideration are somewhat clarified by the legislator, the answers to the questions about what circumstances can be considered by the court and how they should be valuated are not always distinct, but rather quite debated with in the legal doctrine and seldom clarified by the Swedish Supreme Court. This thesis also shows that the circumstances that can be considered varies greatly and that the Swedish supreme court has in some ways developed the assessment of 24th chapter section 6 of the Swedish penal code compared to the legislator’s initial intention.
2

Nödvärnsrätten med fokus på försvarlighetsbedömningen

Åberg, Olof January 2008 (has links)
<p>I det här arbetet behandlas nödvärnsinstitutet med inriktning på den försvarlighetsbedömning</p><p>som företas, för att avgöra huruvida det våld som använts i självförsvar kan anses vara</p><p>rättsenligt. Särskilt utrymme har ägnats åt att beskriva hur denna bedömning påverkas av det</p><p>faktum att det för den nödvärnshandlande funnits andra ur våldssynpunkt mindre allvarliga</p><p>handlingsvägar än den som använts för att avvärja ett angrepp.</p><p>Framställningen inleds med att en översiktlig bild av nödvärnsrätten presenteras. Här fastslås</p><p>inledningsvis att nödvärn, som stadgas i 24 kap. 1§ BrB, är en så kallad objektiv</p><p>ansvarsfrihetsgrund. Härmed menas att det är oväsentligt för bedömningen vad den</p><p>nödvärnshandlande hade för uppsåt med sin handling. Vidare förklaras att man endast har rätt</p><p>till nödvärn om någon av de nödvärnssituationer, som uttömmande räknas upp i 2 st. 1-4 pp,</p><p>är för handen. Den som agerar i vad denne uppfattar som en nödvärnssituation och i sitt</p><p>agerande håller sig inom nödvärnsrättens ramar skall gå fri från ansvar, även om det i</p><p>verkligheten inte var en nödvärnssituation. Personen i fråga har handlat i så kallat inbillat eller</p><p>putativt nödvärn och uppsåt till det brott som begåtts saknats därmed. Om en tilltalad framför</p><p>en nödvärnsinvändning är det åklagarens uppgift att övertyga rätten om att denna är obefogad.</p><p>Bevisbördan ligger alltså hos åklagaren. Nödvärnsexcess innebär att den som använt för</p><p>mycket våld i självförsvar ändå kan anses ha hållit sig inom lagens ramar, om han vid det</p><p>tillfället svårligen kunde besinna sig. Här beaktas bland annat den angripnes personliga</p><p>förutsättningar att hantera situationen.</p><p>Framställningen går sedan in djupare på försvarlighetsbedömningen och begreppet ”uppenbart</p><p>oförsvarligt”. Lagtexten analyseras och vad som talar för och emot en bred tolkning berörs.</p><p>För att ge en uppfattning om vad uppenbart oförsvarligt verkligen innebär och hur HD tolkat</p><p>begreppet i praktiken presenteras sedan en mindre praxisstudie. Här berörs även bland annat</p><p>nödvärn medelst skjutvapen, livsfarligt våld vid avvärjande av våldtäkt, nödvärn medelst kniv</p><p>och även till viss del excessbedömningen.</p><p>Vidare behandlas hur nödvärnsrätten påverkas av det faktum att det för den</p><p>nödvärnshandlande funnits andra ur våldssynpunkt mindre allvarliga handlingsvägar än den</p><p>som använts för att avvärja ett angrepp. Först fastslås att om angriparen är ett barn eller</p><p>psykiskt störd ställs högre krav på att den nödvärnshandlande förebyggt våldsanvändning och</p><p>kanske avlägsnar sig istället för att försvara sig. Fanns en möjlighet att genom ett verbalt</p><p>agerande avstyra en attack kan detta vägas in i försvarlighetsbedömningen. Våld kunde</p><p>kanske ha undvikits genom ett rop på hjälp eller genom att göra klart för en angripare att man</p><p>är beväpnad eller att man inte är den han tror. Att det fanns andra människor i närheten som</p><p>man kunde fått hjälp av kan också spela in. Det är dock tveksamt om det är rätt att utgå ifrån</p><p>att människor i allmänhet kommer till undsättning i en angreppssituation. Vidare fastslås att</p><p>man i regel har rätt att stanna kvar och med våld försvara sig även om en möjlighet att</p><p>avlägsna sig fanns. I de fall där dödligt våld förekommit ställs dock betydligt högre krav på att</p><p>man undersökt förekomsten av och utnyttjat alternativa handlingsvägar, för att inte anses ha</p><p>agerat uppenbart oförsvarligt. Slutligen berörs problematiken angående så kallat framkallat</p><p>nödvärn, alltså huruvida nödvärnsrätten bör täcka även farliga situationer som någon själv har</p><p>försatt sig i eller rent av framkallat.</p>
3

Nödvärnsrätten med fokus på försvarlighetsbedömningen

Åberg, Olof January 2008 (has links)
I det här arbetet behandlas nödvärnsinstitutet med inriktning på den försvarlighetsbedömning som företas, för att avgöra huruvida det våld som använts i självförsvar kan anses vara rättsenligt. Särskilt utrymme har ägnats åt att beskriva hur denna bedömning påverkas av det faktum att det för den nödvärnshandlande funnits andra ur våldssynpunkt mindre allvarliga handlingsvägar än den som använts för att avvärja ett angrepp. Framställningen inleds med att en översiktlig bild av nödvärnsrätten presenteras. Här fastslås inledningsvis att nödvärn, som stadgas i 24 kap. 1§ BrB, är en så kallad objektiv ansvarsfrihetsgrund. Härmed menas att det är oväsentligt för bedömningen vad den nödvärnshandlande hade för uppsåt med sin handling. Vidare förklaras att man endast har rätt till nödvärn om någon av de nödvärnssituationer, som uttömmande räknas upp i 2 st. 1-4 pp, är för handen. Den som agerar i vad denne uppfattar som en nödvärnssituation och i sitt agerande håller sig inom nödvärnsrättens ramar skall gå fri från ansvar, även om det i verkligheten inte var en nödvärnssituation. Personen i fråga har handlat i så kallat inbillat eller putativt nödvärn och uppsåt till det brott som begåtts saknats därmed. Om en tilltalad framför en nödvärnsinvändning är det åklagarens uppgift att övertyga rätten om att denna är obefogad. Bevisbördan ligger alltså hos åklagaren. Nödvärnsexcess innebär att den som använt för mycket våld i självförsvar ändå kan anses ha hållit sig inom lagens ramar, om han vid det tillfället svårligen kunde besinna sig. Här beaktas bland annat den angripnes personliga förutsättningar att hantera situationen. Framställningen går sedan in djupare på försvarlighetsbedömningen och begreppet ”uppenbart oförsvarligt”. Lagtexten analyseras och vad som talar för och emot en bred tolkning berörs. För att ge en uppfattning om vad uppenbart oförsvarligt verkligen innebär och hur HD tolkat begreppet i praktiken presenteras sedan en mindre praxisstudie. Här berörs även bland annat nödvärn medelst skjutvapen, livsfarligt våld vid avvärjande av våldtäkt, nödvärn medelst kniv och även till viss del excessbedömningen. Vidare behandlas hur nödvärnsrätten påverkas av det faktum att det för den nödvärnshandlande funnits andra ur våldssynpunkt mindre allvarliga handlingsvägar än den som använts för att avvärja ett angrepp. Först fastslås att om angriparen är ett barn eller psykiskt störd ställs högre krav på att den nödvärnshandlande förebyggt våldsanvändning och kanske avlägsnar sig istället för att försvara sig. Fanns en möjlighet att genom ett verbalt agerande avstyra en attack kan detta vägas in i försvarlighetsbedömningen. Våld kunde kanske ha undvikits genom ett rop på hjälp eller genom att göra klart för en angripare att man är beväpnad eller att man inte är den han tror. Att det fanns andra människor i närheten som man kunde fått hjälp av kan också spela in. Det är dock tveksamt om det är rätt att utgå ifrån att människor i allmänhet kommer till undsättning i en angreppssituation. Vidare fastslås att man i regel har rätt att stanna kvar och med våld försvara sig även om en möjlighet att avlägsna sig fanns. I de fall där dödligt våld förekommit ställs dock betydligt högre krav på att man undersökt förekomsten av och utnyttjat alternativa handlingsvägar, för att inte anses ha agerat uppenbart oförsvarligt. Slutligen berörs problematiken angående så kallat framkallat nödvärn, alltså huruvida nödvärnsrätten bör täcka även farliga situationer som någon själv har försatt sig i eller rent av framkallat.
4

Nödvärnsexcess : Särskilt om vilka omständigheter som beaktas vid tillämpningen av BrB 24 kap. 6 §

Holmquist, Lori January 2017 (has links)
In this thesis, the provision of excusable excess in the Penal Code, Chapter 24 Section 6 has been investigated with a legal-judicial perspective. The provision of excusable excess is applicable e.g. when a person acts in self-defence, but uses excessive violence that is clearly unjustifiable to defend himself. In such cases, there is a possibility for the court to excuse the defendant if the circumstances were such that he had certain difficulties in coming to his senses. Furthermore, the provision is subjective in the sense that the assessment only should be focusing on the individual’s capacity to come to his senses at the time of the incident. However, the meaning of the expression “certain difficulties in coming to his senses” does not appear in the law. The purpose of this thesis has been to investigate the meaning of this expression. More specifically, the thesis has examined which circumstances are relevant in the assessment and the relative importance of these circumstances. The ambition has also been to investigate whether any patterns or structures can be found in the Supreme Court’s adjudication. Therefore, Nils Christie’s theory of the Ideal Victim has been applied to certain precedents from the Supreme Court. More precisely, Nils Christie’s criteria for the Ideal Victim have been applied to the defendant in each case. Thus, it has been possible to investigate whether there are any common denominators among the persons who have, and who have not, been excused because of the provision in the Penal Code, Chapter 24 Section 6. This thesis describes the circumstances that, according to the traditional sources of law, should be taken into consideration in the assessment, as well as the circumstances that have been taken into account in the application of the law. Some conclusions are that certain circumstances, in comparison to the legislator’s intention, are given greater importance in the adjudication. Furthermore, some circumstances are given greater importance than they should, and other circumstances are given less importance than they should. Finally, it sometimes appears that broader moral judgements regarding the defendant are taken into consideration in the assessment.

Page generated in 0.1296 seconds