• Refine Query
  • Source
  • Publication year
  • to
  • Language
  • 3
  • Tagged with
  • 3
  • 3
  • 3
  • 3
  • 2
  • 2
  • 2
  • 1
  • 1
  • 1
  • 1
  • 1
  • 1
  • 1
  • 1
  • About
  • The Global ETD Search service is a free service for researchers to find electronic theses and dissertations. This service is provided by the Networked Digital Library of Theses and Dissertations.
    Our metadata is collected from universities around the world. If you manage a university/consortium/country archive and want to be added, details can be found on the NDLTD website.
1

Nödvärnsrätten med fokus på försvarlighetsbedömningen

Åberg, Olof January 2008 (has links)
<p>I det här arbetet behandlas nödvärnsinstitutet med inriktning på den försvarlighetsbedömning</p><p>som företas, för att avgöra huruvida det våld som använts i självförsvar kan anses vara</p><p>rättsenligt. Särskilt utrymme har ägnats åt att beskriva hur denna bedömning påverkas av det</p><p>faktum att det för den nödvärnshandlande funnits andra ur våldssynpunkt mindre allvarliga</p><p>handlingsvägar än den som använts för att avvärja ett angrepp.</p><p>Framställningen inleds med att en översiktlig bild av nödvärnsrätten presenteras. Här fastslås</p><p>inledningsvis att nödvärn, som stadgas i 24 kap. 1§ BrB, är en så kallad objektiv</p><p>ansvarsfrihetsgrund. Härmed menas att det är oväsentligt för bedömningen vad den</p><p>nödvärnshandlande hade för uppsåt med sin handling. Vidare förklaras att man endast har rätt</p><p>till nödvärn om någon av de nödvärnssituationer, som uttömmande räknas upp i 2 st. 1-4 pp,</p><p>är för handen. Den som agerar i vad denne uppfattar som en nödvärnssituation och i sitt</p><p>agerande håller sig inom nödvärnsrättens ramar skall gå fri från ansvar, även om det i</p><p>verkligheten inte var en nödvärnssituation. Personen i fråga har handlat i så kallat inbillat eller</p><p>putativt nödvärn och uppsåt till det brott som begåtts saknats därmed. Om en tilltalad framför</p><p>en nödvärnsinvändning är det åklagarens uppgift att övertyga rätten om att denna är obefogad.</p><p>Bevisbördan ligger alltså hos åklagaren. Nödvärnsexcess innebär att den som använt för</p><p>mycket våld i självförsvar ändå kan anses ha hållit sig inom lagens ramar, om han vid det</p><p>tillfället svårligen kunde besinna sig. Här beaktas bland annat den angripnes personliga</p><p>förutsättningar att hantera situationen.</p><p>Framställningen går sedan in djupare på försvarlighetsbedömningen och begreppet ”uppenbart</p><p>oförsvarligt”. Lagtexten analyseras och vad som talar för och emot en bred tolkning berörs.</p><p>För att ge en uppfattning om vad uppenbart oförsvarligt verkligen innebär och hur HD tolkat</p><p>begreppet i praktiken presenteras sedan en mindre praxisstudie. Här berörs även bland annat</p><p>nödvärn medelst skjutvapen, livsfarligt våld vid avvärjande av våldtäkt, nödvärn medelst kniv</p><p>och även till viss del excessbedömningen.</p><p>Vidare behandlas hur nödvärnsrätten påverkas av det faktum att det för den</p><p>nödvärnshandlande funnits andra ur våldssynpunkt mindre allvarliga handlingsvägar än den</p><p>som använts för att avvärja ett angrepp. Först fastslås att om angriparen är ett barn eller</p><p>psykiskt störd ställs högre krav på att den nödvärnshandlande förebyggt våldsanvändning och</p><p>kanske avlägsnar sig istället för att försvara sig. Fanns en möjlighet att genom ett verbalt</p><p>agerande avstyra en attack kan detta vägas in i försvarlighetsbedömningen. Våld kunde</p><p>kanske ha undvikits genom ett rop på hjälp eller genom att göra klart för en angripare att man</p><p>är beväpnad eller att man inte är den han tror. Att det fanns andra människor i närheten som</p><p>man kunde fått hjälp av kan också spela in. Det är dock tveksamt om det är rätt att utgå ifrån</p><p>att människor i allmänhet kommer till undsättning i en angreppssituation. Vidare fastslås att</p><p>man i regel har rätt att stanna kvar och med våld försvara sig även om en möjlighet att</p><p>avlägsna sig fanns. I de fall där dödligt våld förekommit ställs dock betydligt högre krav på att</p><p>man undersökt förekomsten av och utnyttjat alternativa handlingsvägar, för att inte anses ha</p><p>agerat uppenbart oförsvarligt. Slutligen berörs problematiken angående så kallat framkallat</p><p>nödvärn, alltså huruvida nödvärnsrätten bör täcka även farliga situationer som någon själv har</p><p>försatt sig i eller rent av framkallat.</p>
2

Nödvärnsrätten med fokus på försvarlighetsbedömningen

Åberg, Olof January 2008 (has links)
I det här arbetet behandlas nödvärnsinstitutet med inriktning på den försvarlighetsbedömning som företas, för att avgöra huruvida det våld som använts i självförsvar kan anses vara rättsenligt. Särskilt utrymme har ägnats åt att beskriva hur denna bedömning påverkas av det faktum att det för den nödvärnshandlande funnits andra ur våldssynpunkt mindre allvarliga handlingsvägar än den som använts för att avvärja ett angrepp. Framställningen inleds med att en översiktlig bild av nödvärnsrätten presenteras. Här fastslås inledningsvis att nödvärn, som stadgas i 24 kap. 1§ BrB, är en så kallad objektiv ansvarsfrihetsgrund. Härmed menas att det är oväsentligt för bedömningen vad den nödvärnshandlande hade för uppsåt med sin handling. Vidare förklaras att man endast har rätt till nödvärn om någon av de nödvärnssituationer, som uttömmande räknas upp i 2 st. 1-4 pp, är för handen. Den som agerar i vad denne uppfattar som en nödvärnssituation och i sitt agerande håller sig inom nödvärnsrättens ramar skall gå fri från ansvar, även om det i verkligheten inte var en nödvärnssituation. Personen i fråga har handlat i så kallat inbillat eller putativt nödvärn och uppsåt till det brott som begåtts saknats därmed. Om en tilltalad framför en nödvärnsinvändning är det åklagarens uppgift att övertyga rätten om att denna är obefogad. Bevisbördan ligger alltså hos åklagaren. Nödvärnsexcess innebär att den som använt för mycket våld i självförsvar ändå kan anses ha hållit sig inom lagens ramar, om han vid det tillfället svårligen kunde besinna sig. Här beaktas bland annat den angripnes personliga förutsättningar att hantera situationen. Framställningen går sedan in djupare på försvarlighetsbedömningen och begreppet ”uppenbart oförsvarligt”. Lagtexten analyseras och vad som talar för och emot en bred tolkning berörs. För att ge en uppfattning om vad uppenbart oförsvarligt verkligen innebär och hur HD tolkat begreppet i praktiken presenteras sedan en mindre praxisstudie. Här berörs även bland annat nödvärn medelst skjutvapen, livsfarligt våld vid avvärjande av våldtäkt, nödvärn medelst kniv och även till viss del excessbedömningen. Vidare behandlas hur nödvärnsrätten påverkas av det faktum att det för den nödvärnshandlande funnits andra ur våldssynpunkt mindre allvarliga handlingsvägar än den som använts för att avvärja ett angrepp. Först fastslås att om angriparen är ett barn eller psykiskt störd ställs högre krav på att den nödvärnshandlande förebyggt våldsanvändning och kanske avlägsnar sig istället för att försvara sig. Fanns en möjlighet att genom ett verbalt agerande avstyra en attack kan detta vägas in i försvarlighetsbedömningen. Våld kunde kanske ha undvikits genom ett rop på hjälp eller genom att göra klart för en angripare att man är beväpnad eller att man inte är den han tror. Att det fanns andra människor i närheten som man kunde fått hjälp av kan också spela in. Det är dock tveksamt om det är rätt att utgå ifrån att människor i allmänhet kommer till undsättning i en angreppssituation. Vidare fastslås att man i regel har rätt att stanna kvar och med våld försvara sig även om en möjlighet att avlägsna sig fanns. I de fall där dödligt våld förekommit ställs dock betydligt högre krav på att man undersökt förekomsten av och utnyttjat alternativa handlingsvägar, för att inte anses ha agerat uppenbart oförsvarligt. Slutligen berörs problematiken angående så kallat framkallat nödvärn, alltså huruvida nödvärnsrätten bör täcka även farliga situationer som någon själv har försatt sig i eller rent av framkallat.
3

Nödvärnsrätten vid allvarliga angrepp på person : Inverkan på försvarlighetsbedömningen av den angripnes möjlighet att fly / The right to self-defense in cases of serious attacks on a person : The impact on the assessment of justifiability of the attacked person’s ability to escape

Åhlin, Fanny January 2024 (has links)
Nödvärnsrätten innefattar en rätt för den enskilde som blir utsatt för ett brottsligt angrepp att använda sig av metoder som i andra lägen är förbjudna. Det kan exempelvis röra sig om rätten att använda visst våld för att försvara sig själv eller någon annan. Rätten till nödvärn stadgas i 24 kap. 1 § BrB, vari föreskrivs att en gärning som någon begår i nödvärn utgör brott endast om den med hänsyn till angreppets beskaffenhet, det angripnas betydelse och omständigheterna i övrigt är uppenbart oförsvarlig. Även om en gärning begången i nödvärn bedöms vara uppenbart oförsvarlig, kan den som begått gärningen ändå vara fri från ansvar om omständigheterna var sådana att han eller hon svårligen kunde besinna sig, i enlighet med bestämmelsen om nödvärnsexcess i 24 kap. 6 § BrB. Syftet med denna uppsats är att undersöka hur långt nödvärnsrätten sträcker sig för den enskilde som blir utsatt för ett brottsligt angrepp. För att uppnå syftet och fastställa gällande rätt tillämpas en rättsdogmatisk metod. Omfattningen av nödvärnsrätten har varit uppe för diskussion i både förarbeten, doktrinen, rättspraxis och media. I förarbetena till BrB uttalas att nödvärnsrätten alltid måste bli föremål för en avvägning mellan motstående intressen. I nödvärnssituationer bör varje individ som blir utsatt för ett angrepp ha rätt att försvara sig, samtidigt som rättssystemet inte bör bidra till en ökad våldsanvändning i samhället. Vid försvarlighetsbedömningen ska vidare en relativt bred marginal föreligga till förmån för den som handlar i nödvärn. Emellertid riskerar en alltför vidsträckt nödvärnsrätt att strida mot artikel 2 i EKMR, vari stadgas en skyldighet för konventionsstaterna att genom lag skydda envars rätt till liv. Det föreligger således en viss gränsdragningsproblematik vid försvarlighetsbedömningen i nödvärnssituationer. Bedömningen av nödvärnsgärningens försvarlighet måste vidare utgå från omständigheterna i varje enskilt fall. Efter att ha studerat domstolens domskäl i denna del kan konstateras att tillhyggen och vapen kan ha en betydande inverkan på försvarlighetsbedömningen. Frågan om det brukade nödvärnsvåldet varit dödligt kan också vara av väsentlig betydelse för gärningens försvarlighet. En annan särskild aspekt som kan påverka försvarlighetsbedömningen är om den angripne haft möjlighet att fly från platsen, men ändå valde att stanna kvar för att försvara sig. I uppsatsen utreds vilken påverkan den angripnes möjlighet att fly har, och bör ha, på försvarlighetsbedömningen. I rättspraxis har HD slagit fast att det, vid användandet av livsfarligt nödvärnsvåld, föreligger ett allmänt krav på sökande av alternativa handlingsvägar. Enligt gällande rätt får det således anses finnas ett krav på den angripne att avlägsna sig från platsen. Argument mot att låta denna aspekt påverka bedömningen är att det strider mot den breda marginal som stadgas i BrB:s förarbeten till förmån för den angripne att tillämpa en för snäv avgränsning av nödvärnsrättens gränser. En sådan rättstillämpning är även förenad med en del säkerhetsrisker för den angripne som exempelvis kan tvingas vända ryggen mot angriparen för att kunna fly från platsen. Det vore således fördelaktigt med ett nytt prejudicerande mål som i denna aspekt förespråkar en mer tillåtande nödvärnsrätt till fördel för den angripne.

Page generated in 0.0367 seconds