No description available.

No description available.

Nödvärnsrätten innefattar en rätt för den enskilde som blir utsatt för ett brottsligt angrepp att använda sig av metoder som i andra lägen är förbjudna. Det kan exempelvis röra sig om rätten att använda visst våld för att försvara sig själv eller någon annan. Rätten till nödvärn stadgas i 24 kap. 1 § BrB, vari föreskrivs att en gärning som någon begår i nödvärn utgör brott endast om den med hänsyn till angreppets beskaffenhet, det angripnas betydelse och omständigheterna i övrigt är uppenbart oförsvarlig. Även om en gärning begången i nödvärn bedöms vara uppenbart oförsvarlig, kan den som begått gärningen ändå vara fri från ansvar om omständigheterna var sådana att han eller hon svårligen kunde besinna sig, i enlighet med bestämmelsen om nödvärnsexcess i 24 kap. 6 § BrB. Syftet med denna uppsats är att undersöka hur långt nödvärnsrätten sträcker sig för den enskilde som blir utsatt för ett brottsligt angrepp. För att uppnå syftet och fastställa gällande rätt tillämpas en rättsdogmatisk metod. Omfattningen av nödvärnsrätten har varit uppe för diskussion i både förarbeten, doktrinen, rättspraxis och media. I förarbetena till BrB uttalas att nödvärnsrätten alltid måste bli föremål för en avvägning mellan motstående intressen. I nödvärnssituationer bör varje individ som blir utsatt för ett angrepp ha rätt att försvara sig, samtidigt som rättssystemet inte bör bidra till en ökad våldsanvändning i samhället. Vid försvarlighetsbedömningen ska vidare en relativt bred marginal föreligga till förmån för den som handlar i nödvärn. Emellertid riskerar en alltför vidsträckt nödvärnsrätt att strida mot artikel 2 i EKMR, vari stadgas en skyldighet för konventionsstaterna att genom lag skydda envars rätt till liv. Det föreligger således en viss gränsdragningsproblematik vid försvarlighetsbedömningen i nödvärnssituationer. Bedömningen av nödvärnsgärningens försvarlighet måste vidare utgå från omständigheterna i varje enskilt fall. Efter att ha studerat domstolens domskäl i denna del kan konstateras att tillhyggen och vapen kan ha en betydande inverkan på försvarlighetsbedömningen. Frågan om det brukade nödvärnsvåldet varit dödligt kan också vara av väsentlig betydelse för gärningens försvarlighet. En annan särskild aspekt som kan påverka försvarlighetsbedömningen är om den angripne haft möjlighet att fly från platsen, men ändå valde att stanna kvar för att försvara sig. I uppsatsen utreds vilken påverkan den angripnes möjlighet att fly har, och bör ha, på försvarlighetsbedömningen. I rättspraxis har HD slagit fast att det, vid användandet av livsfarligt nödvärnsvåld, föreligger ett allmänt krav på sökande av alternativa handlingsvägar. Enligt gällande rätt får det således anses finnas ett krav på den angripne att avlägsna sig från platsen. Argument mot att låta denna aspekt påverka bedömningen är att det strider mot den breda marginal som stadgas i BrB:s förarbeten till förmån för den angripne att tillämpa en för snäv avgränsning av nödvärnsrättens gränser. En sådan rättstillämpning är även förenad med en del säkerhetsrisker för den angripne som exempelvis kan tvingas vända ryggen mot angriparen för att kunna fly från platsen. Det vore således fördelaktigt med ett nytt prejudicerande mål som i denna aspekt förespråkar en mer tillåtande nödvärnsrätt till fördel för den angripne.