År 2015 hade cirka 6 300 miljoner ton plastavfall genererats globalt, varav 79% ansamlades på deponier eller i den naturliga miljön. I dagsläget återfinns plastskräp i både terrestra och marina miljöer och större delen av plastavfallet är persistent. Då naturen inte kan bryta ned plasten sönderdelas den istället till mikroplast (<5 000 µm) och sedan till nanoplast (1–1 000 nm). I denna litteraturstudie undersöktes människors exponering för nanoplast, vilka marina livsmedel som kan innehålla nanoplast samt nanoplastens påverkan på mänskliga celler. Resultaten visar att människor riskerar att exponeras för nanoplast genom luften, huden samt vid konsumtion av marina livsmedel såsom fisk, musslor och ostron. I experimentella miljöer visar resultaten att mänskliga celler tar upp nanoplastpartiklar av polystyren i olika storlekar, varav mindre partiklar internaliseras snabbare och i större mängd. Även ytladdningen kan ha en påverkan på mänskliga celler där aminomodifierade (PS-NH2) samt karboxylmodifierade (PS-COOH) visade högre cytotoxicitet än polystyrenpartiklar utan modifierad yta (PS-NP). Vidare indikerar resultaten att höga doser av polystyrenpartiklar reducerar cellvibiliteten samt inducerar morfologiska förändringar och oxidativ stress i cellerna. I dagsläget är det oklart i vilken mängd nanoplast återfinns i miljön, därav är det svårt att beräkna den totala exponeringen som människor kan utsättas för. I experimentella miljöer utsätts cellerna för höga doser under kort tid, medan den verkliga mänskliga exponeringen troligtvis sker med små doser under lång tid.