The Meiolania platyceps is an extinct Meiolaniid turtle which resided in the Southern Hemispheres Gondwanaland regions. The specimen used for this project was from the Pleistocene and found on Lord Howe Island, Australia. The aim of the project was to study the neck vertebrae in order to determinethe feeding ecology of the species, whether it preferred finding food of the ground or from higher vegetation. Through the neck range of motion, information about the relationships of the species should also be found, this since both taxonomic suborders of turtles, the cryptodira and he pleurodira have very distinctive patterns of movement for retracting the head. To determine this, the method of photogrammetry was used to develop 3D models of the vertebrae that could be manipulated in order to determine range of motion of the neck. The neck was discovered to match neither the movement pattern of the cryptodira or the pleurodira but is more likely a form of stem turtle or stem crypodira. Regarding the feeding patterns the results proved more conclusive. The neck mobility seems to strongly favor feeding from the ground. Since the Meiolania platyceps remnants have been found on islands and dated to Pleistocene time, which was the time leading up to the latest iceage, these ground level eating habits would most likely favor a diet of grass or similar. / Meiolania platyceps är en utdöd Meiolaniid sköldpadda som levde på södra halvklotets Gondwanaland regioner. Skelettet som används för detta projekt var från pleistocen tid och hittades på Lord Howe Island i Australien. Syftet med projektet var att studera halskotorna för att avgöra ätmönstret för arten, huruvida födointag kom från marken eller från högre vegetation. Genom nackens rörlighet kommer även mer information om artens släktskap kunna fås eftersom båda underarterna av sköldpadda har tydliga rörelsemönster för att dra tillbaka huvudet under skalet. För att fastställa detta användes metoden fotogrammetri för att utveckla 3D-modeller av kotor som kunde manipuleras för att fastställa halsens rörlighet. Baserat på halsens rörelseförmåga verkar arten inte passa in på varken cryptodira eller pleurodira utan det är troligare att arten är en form av stam sköldpadda eller en stam cryptodira. För födovanorna var dock studien mer konklusiv. Nackens rörlighet verkar tydligt tyda på att arten föredrog att få sin föda från på eller nära marknivå. Då Meiolania platyceps återfunnits på öar och skeletten daterats till pleistocen tid, som var upptakten till den senaste istiden, känns det troligt att markätande födovanor tyder på en kosthållning som främst bestod av gräs eller dylikt.

Meiolania platyceps is the stratigraphically youngest, and osteologically best-known members of the enigmatic Paleogene-Holocene testudinatan clade Meiolaniidae. This study generated digital reconstructions of intervertebral mobility using the complete cervical series of M. platyceps as a functional model for inferring feeding habits in giant meiolaniid taxa. A combined photogrammetric and CT data approach was used to compile surface meshes for each individual vertebra, which were then scaled, articulated, and animated to visualise maximal movement through segments radiating from the dorsoventral and mediolateral planes. The results show that M. platyceps was incapable of any kind of neck retraction, which is not surprising given the massive skull and prong-like squamosal horns. In addition, impeded dorsal flexibility via the vertebral processes and projecting anterior margin of the carapace suggests that browsing would have been difficult. Indeed, the neck of M. platyceps was best capable of downward mobility allowing the skull to tilt forward. This presumably brought the muzzle into a grazing position and allowed the animal to feed upon low growing herbaceous vegetation, ferns and palm fruits. Because of the insularity and the skull configuration of this aberrant turtle, an intraspecific combat behaviour has also been suggested in the reconstruction of the lifestyle of M. platyceps. / Meiolania platyceps, en stor behornad sköldpadda som levde under Pleistocen, är en av de yngsta och osteologiskt mest välkända medlemmarna av den enigmatiska Paleogen-Holocena gruppen av testudinata sköldpaddor, dit familjen Meiolaniidae hör. Genom att digitalt rekonstruera exemplarets kompletta nacke, inklusive samtliga halsryggens kotor, kunde artens matvanor såväl som dess potentiella stridsbeteende mellan individer inom arten beskrivas. De individuella kotorna fogades samman genom att kombinera fotogrammetri med CT-data, och efter att ha justerat deras respektive storlekar samt artikulerat dem kunde kotornas maximala rörelsevidd animeras såväl dorsoventralt som mediolateralt. Den mjukvaran som användes för detta var framförallt 3D Studio Max, dock i mindre utsträckning även Agisoft Photoscan Geomagic. Resultatet från de 3D-modeller som genererats i denna undersökning stöder hypotesen att M. platyceps saknade förmågan att dra in dess huvud och hals i skalet, vilket inte är helt överraskande med tanke på dess massiva skalle och utstickande squamosala horn. Skillnaden i hur nacken böjs ventralt jämfört med dorsalt tyder dock på att denna sköldpaddas betningstekniker varit desto mer utvecklade, särskilt eftersom vegetationen under denna tid bestod till största delen av palmer. Skallens position och konfiguration hos detta märkliga djur ger ytterligare information om artens beteende, och det verkar som att intraspecifika slagsmål kan ha förekommit hos M. platyceps. / Meiolania platyceps est l’un des derniers et mieux connus membre de l’énigmatique clade des Meiolaniidae de la période du Paléogène-Holocène. Notre étude fut de générer des reconstructions digitales de la mobilité intervertébrale en utilisant la série complète de cervicales de M. platyceps en tant que modèle fonctionnel afin d’inférer le comportement alimentaires du taxon des meiolanides. Une combinaison de données photogrammétriques et de scannes fut utilisée afin de compiler des surfaces en 3D pour chaque vertèbre, mises à l’échelle, articulées et animées afin de visualiser les mouvements optimaux selon les plans dorsoventral et mediolateral. Les résultats montrent nettement que M. platyceps était incapable de rétracter son cou, ce qui n’est pas surprenant considérant sa tête massive et ses impressionnantes cornes. Qui plus est, la flexibilité dorsale, entravée par les apophyses vertébrales et la marge antérieure de la carapace, suggère que le « browsing » aurait été difficile. En effet, le cou de M. platyceps était mieux à même d’une mobilité ventrale permettant au crâne de basculer vers l'avant. Ce qui aurait entraîné le museau dans une position de « grazing » et aurait permis à l’animal de se nourrir de végétation herbacée, de fougères et de fruits de palmiers. En raison de l'insularité et de la configuration du crâne de cette tortue aberrante, un comportement de combat intraspécifique a également été suggéré dans la reconstruction de la vie de M. platyceps.