Antalet barn som genomgår en neuropsykiatrisk utredning har ökat stadigt de senaste åren. Som blivande psykolog med ett stort engagemang för både barn- och ungdomspsykiatri och för utredningsarbete har jag blivit mer och mer intresserad av hur en ”bra” utredning ur ett patient- och familjeperspektiv kan gå till. I denna uppsats har jag mött vårdnadshavare vars barn genomgått en neuropsykiatrisk utredning för att få deras perspektiv på hur de upplevt utredningsprocessen. Den frågeställning som legat till grund för studien är: Hur har vårdnadshavare upplevt den neuropsykiatriska utredningsprocess som de genomgått tillsammans med sitt barn? För att besvara denna frågeställning intervjuades sju vårdnadshavare och insamlad data analyserades med hjälp av tematisk analys med en induktiv ansats. Analysen resulterade i fyra huvudteman: Mellan hopp och förtvivlan; Omhändertagen; En diagnos och sen då?; Vi är väldigt nöjda med utredningen men…Resultaten visade också att upplevelsen skilde sig åt beroende på var i processen man befann sig och att upplevelserna i de olika faserna påverkades av föregående faser. Väntan inför utredningen upplevdes negativ, och när utredningen startades upp infann sig en känsla av lättnad och tacksamhet. Inför och under utredningen gavs ingen eller endast lite information från utredarna om vad som skulle ske, och respondenterna ställde heller inte krav på information eller delaktighet. Efter utredningen framkom att respondenterna var mycket nöjda med utredningen och att de fått ökade kunskaper om sitt barns fungerande och behov, men också att de blev lämnade med många obesvarade frågor.