Sammanfattning  Syftet med studien är att belysa hur tre författare genom sina självbiografiska skildringar beskriver upplevelsen av att växa upp under ogynnsamma villkor i relation till identitetsskapande processer. Studien knyter teoretiskt an till ett socialkonstruktionistiskt och interaktionistiskt perspektiv. I studien har narrativ analys används för att närma sig författarnas subjektiva skildringar av interaktionens betydelse för deras självbild.   I studien har vi funnit att författarna beskriver en identitetsprocess vilken gestaltas genom olika faser av närmanden och distans till sin uppväxt. Studien belyser även hur självbiografin som produkt kan ses som en del av identitetskonstruktionen. Studiens slutsatser visar att författarna genomgående beskriver ambivalenta känslor gentemot sin uppväxt och sina upplevelser. Detta påverkar deras identitetsutveckling. I studien används havet som metafor för livet och utifrån detta redovisas resultatet med hänvisning till havets olika uppförande samt hur dessa kan bemästras, därav uppsatsens namn Människan och havet. Identitetsfaserna benämns och karaktäriseras enligt följande: Stilla havsbris är den fas då författarna börjar få en förnimmelse av normalitet och avvikelse i relation till sin egen situation. Hela havet stormar är den fas då författarna strävar efter frigörelse från sitt sociala sammanhang. Lägga till vid en brygga är den fas då författarna närmar sig och försonas med sin historia.