Med syftet att säkerställa jämställdhet mellan kvinnor och män och att jämlikhet skall råda mellan olika etniska grupper får EU:s länder göra avsteg från likabehandlingsprincipen. Detta avsteg ger därmed medlemsländerna möjlighet att tillämpa positiv särbehandling. För att positiv särbehandling skall kunna tillämpas krävs det att vissa specifika kriterier som utmynnats ur EU – domstolens praxis uppfylls. Dessa avser att lika eller nästintill lika meriter skall föreligga, en objektiv bedömning skall ske, en egenskap får inte vara automatiskt avgörande samt att särbehandlingen skall stå i proportion till ändamålet. Uppfylls inte dessa kriterier anses otillåten diskriminering föreligga. Gränsen mellan positiv särbehandling och indirekt diskriminering är tydlig på så sätt att kriterier för vardera begrepp existerar dock flyter kriterierna till viss del samman och gränsen dem emellan kan uppfattas som oklar.  Genom regleringar i dagens Diskrimineringslag tillåts positiv särbehandling på grund av kön i arbetslivet samt i högskolan. Positiv särbehandling på grund av etnicitet anses dock vara förbjudet. Den största orsaken till denna skillnad beror i huvudsak på möjligheten att kunna kategorisera människor är svårare gällande etnicitet än kön. Detta då inget befintligt kategoriseringssystem existerar till skillnad från kön som avser man och kvinna. Denna problematik är den största orsaken till att kön samt etnicitet regleras olika. Tidigare tillät även Högskoleförordningen att positiv särbehandling på grund av kön tillämpades i högskolan vilket dock ändrades år 2010. Denna förändring bör inte påverka tillämpningen av positiv särbehandling på grund av kön då Diskrimineringslagen innehar en högre rättslig status. Skulle denna ändring leda till ett förbud samtidigt som positiv särbehandling på grund av kön i arbetslivet är tillåtet borde rekryteringen av det underrepresenterade könet påverkas. / With the aim of ensuring equality between men and women and that equality should prevail between different ethnic groups, EU countries can lapse from the principle of equality. That lapse, thereby, give member countries the opportunity to apply positive action. Positive action requires that some specific criteria that come from the EU - case-law are met. These claim that equal or almost equal qualification would be, an objective assessment shall be, a property may not be automatically decisive and that special treatment should be proportionate to the purpose. If these criteria are not fulfilled unlawful discrimination exists. The line between positive action and indirect discrimination is evident in that the criteria for each concept exist, however, these criteria are essentially that they can be perceived as unclear. The regulations in today´s Discrimination law allow positive action on the basis of sex in the workplace and in university. Positive action due to ethnicity is considered to be prohibited. The main reason for this difference is mainly due to the ability to categorize people is more difficult regarding ethnicity than gender. This is because no existing classification systems exist, unlike sex, which refers to male and female. This problem is the major cause of that gender and ethnicity have different rules. Earlier also the University constitution permitted that positive action based on sex was applied in university but this was changed in 2010. This change should not affect the application of positive action based on sex, because the Discrimination law has a higher legal status. If this change led to a ban, while positive action based on sex in the workplace is allowed the recruitment of underrepresented gender would be affected.

<p><strong><p>Sammanfattning</p><p>Likabehandlingsprincipen är en mänsklig rättighet av stor vikt. För att tillför-säkra likabehandling finns det uppställda förbud mot diskriminering. Ibland räcker det inte med diskrimineringsförbud, utan aktiva åtgärder måste vidtas för att främja jämlikheten i samhället. De undantag från diskrimineringsförbu-den som finns i såväl EU-rätten som i den svenska rätten öppnar upp för möj-ligheten att tillämpa positiv särbehandling i syfte att skapa ett mer jämlikt sam-hälle. Det primära syftet med denna uppsats är att utreda var gränsen går mel-lan positiv särbehandling och olaglig diskriminering.</p><p>Användandet av positiv särbehandling är omdebatterat och frågan om möjlig-heten ska tillämpas är kontroversiell. Motståndarna hävdar att den diskrimine-ring som lagstiftaren initialt ville bli av med kommer tillbaka i samband med att särbehandlingen tillämpas. De anser inte att det är möjligt att skapa jämlik-het genom att någon blir bortvald på bekostnad av någon annan. Förespråkarna däremot anser att den positiva särbehandlingen är nödvändig för att uppnå jäm-likhet och att åtgärder i likhet med positiv särbehandling måste finnas. De häv-dar att fördelarna med positiv särbehandling är så stora att de uppväger de nackdelar som de bortvalda drabbas av.</p><p>Formuleringen av såväl diskrimineringsförbuden som av undantagsreglerna till dessa förbud är svepande och deras tillämpningsområde går inte att utläsa ur lagstadgandena. När klarhet inte ges i lagtexten har det istället varit upp till EU-domstolen och de svenska domstolarna att avgöra var gränsen går mellan positiv särbehandling och olaglig diskriminering. Det som framkommit vid domstolsprövningarna är att den starka formen av positiv särbehandling, även kallad kvotering, inte är tillåten enligt varken EU-rätten eller svensk rätt. Kvo-tering som metod är för ingripande genom att den ger automatiskt och ovillkor-ligt företräde, utan möjlighet att välja någon annan än de som utsetts som efter-satta eller underrepresenterade.</p><p>Tillåtligheten av så kallad vanlig positiv särbehandling måste bedömas från fall till fall. EU-domstolen har uppställt ett antal kriterier som måste vara uppfyllda för att särbehandlingen ska omfattas av undantagen till diskrimineringsförbu-den. Åtgärderna som vidtas ska bland annat stå i proportion till ändamålet och när en jämförelse görs mellan de med likvärdiga eller nästan likvärdiga meriter måste det finnas utrymme att beakta personernas samtliga personliga förhål-landen. Det ska med andra ord inte handla om att ge någon automatiskt företrä-ii</p><p>de, utan om mer talar för att en sökande som inte är underrepresenterad eller eftersatt ska väljas så ska den möjligheten finnas. Tillåtligheten är beroende av vilka omständigheter som råder i varje enskilt fall, vilket gör att något generellt svar inte kan ges på frågan om när positiv särbehandling får tillämpas.</p><p>Slutsatsen är att den starka formen av positiv särbehandling, kvotering, alltid utgör olaglig diskriminering när metoden används. Den vanliga formen av po-sitiv särbehandling däremot utgör inte olaglig diskriminering under förutsätt-ning att de villkor som uppställts av EU-domstolen är uppfyllda i varje enskilt fall. En individuell bedömning måste alltid genomföras för att få ett svar på frågan om den positiva särbehandlingen är tillåten eller som den utgör olaglig diskriminering.</p><p>Slutligen är min åsikt att den positiva särbehandlingen inte kan ses på det sätt som den gör idag. Det är inte svart eller vitt utan mycket beror på hur särbe-handlingen tillämpas. Den positiva särbehandlingen, tillsammans med andra åtgärder, kan utgöra ett fungerande instrument för att främja jämlikheten. Det viktigaste är enligt min mening att den positiva särbehandlingen inte är det enda redskap som används samt att särbehandlingen tillämpas i de situationer där den kan få störst resultat.</p></strong></p>

Sammanfattning Likabehandlingsprincipen är en mänsklig rättighet av stor vikt. För att tillför-säkra likabehandling finns det uppställda förbud mot diskriminering. Ibland räcker det inte med diskrimineringsförbud, utan aktiva åtgärder måste vidtas för att främja jämlikheten i samhället. De undantag från diskrimineringsförbu-den som finns i såväl EU-rätten som i den svenska rätten öppnar upp för möj-ligheten att tillämpa positiv särbehandling i syfte att skapa ett mer jämlikt sam-hälle. Det primära syftet med denna uppsats är att utreda var gränsen går mel-lan positiv särbehandling och olaglig diskriminering. Användandet av positiv särbehandling är omdebatterat och frågan om möjlig-heten ska tillämpas är kontroversiell. Motståndarna hävdar att den diskrimine-ring som lagstiftaren initialt ville bli av med kommer tillbaka i samband med att särbehandlingen tillämpas. De anser inte att det är möjligt att skapa jämlik-het genom att någon blir bortvald på bekostnad av någon annan. Förespråkarna däremot anser att den positiva särbehandlingen är nödvändig för att uppnå jäm-likhet och att åtgärder i likhet med positiv särbehandling måste finnas. De häv-dar att fördelarna med positiv särbehandling är så stora att de uppväger de nackdelar som de bortvalda drabbas av. Formuleringen av såväl diskrimineringsförbuden som av undantagsreglerna till dessa förbud är svepande och deras tillämpningsområde går inte att utläsa ur lagstadgandena. När klarhet inte ges i lagtexten har det istället varit upp till EU-domstolen och de svenska domstolarna att avgöra var gränsen går mellan positiv särbehandling och olaglig diskriminering. Det som framkommit vid domstolsprövningarna är att den starka formen av positiv särbehandling, även kallad kvotering, inte är tillåten enligt varken EU-rätten eller svensk rätt. Kvo-tering som metod är för ingripande genom att den ger automatiskt och ovillkor-ligt företräde, utan möjlighet att välja någon annan än de som utsetts som efter-satta eller underrepresenterade. Tillåtligheten av så kallad vanlig positiv särbehandling måste bedömas från fall till fall. EU-domstolen har uppställt ett antal kriterier som måste vara uppfyllda för att särbehandlingen ska omfattas av undantagen till diskrimineringsförbu-den. Åtgärderna som vidtas ska bland annat stå i proportion till ändamålet och när en jämförelse görs mellan de med likvärdiga eller nästan likvärdiga meriter måste det finnas utrymme att beakta personernas samtliga personliga förhål-landen. Det ska med andra ord inte handla om att ge någon automatiskt företrä-ii de, utan om mer talar för att en sökande som inte är underrepresenterad eller eftersatt ska väljas så ska den möjligheten finnas. Tillåtligheten är beroende av vilka omständigheter som råder i varje enskilt fall, vilket gör att något generellt svar inte kan ges på frågan om när positiv särbehandling får tillämpas. Slutsatsen är att den starka formen av positiv särbehandling, kvotering, alltid utgör olaglig diskriminering när metoden används. Den vanliga formen av po-sitiv särbehandling däremot utgör inte olaglig diskriminering under förutsätt-ning att de villkor som uppställts av EU-domstolen är uppfyllda i varje enskilt fall. En individuell bedömning måste alltid genomföras för att få ett svar på frågan om den positiva särbehandlingen är tillåten eller som den utgör olaglig diskriminering. Slutligen är min åsikt att den positiva särbehandlingen inte kan ses på det sätt som den gör idag. Det är inte svart eller vitt utan mycket beror på hur särbe-handlingen tillämpas. Den positiva särbehandlingen, tillsammans med andra åtgärder, kan utgöra ett fungerande instrument för att främja jämlikheten. Det viktigaste är enligt min mening att den positiva särbehandlingen inte är det enda redskap som används samt att särbehandlingen tillämpas i de situationer där den kan få störst resultat.