Allemansrätten finns inte definierad i svensk lag, utan är baserad på sedvänja och gamla traditioner som kan dateras ända tillbaka till medeltiden. Allemansrätten är dock omnämnd i lagtexten, i regeringsformen 2 kap. 15 § 4 st. samt i miljöbalken 7 kap. 1 §. Det finns lagar som definierar de allra yttersta gränserna av allemansrätten, såsom brottsbalkens bestämmelser om bland annat åverkan, hemfridsbrott, tagande av olovlig väg och egenmäktigt förfarande. Allemansrätten är dock inte sådan att allt som inte är olagligt är tillåtet, utan allemansrätten kräver att hänsyn visas för att allemansrätten ska kunna åberopas. Även miljöbalkens 2 kap. allmänna hänsynsregler sätter gränser för vad alla som bedriver verksamhet i naturen måste följa. Exakt vad allemansrätten faktiskt tillåter är dock svårtolkat i och med avsaknaden av definition. När det gäller organiserat friluftsliv, vilket orientering klassas som, är allemansrätten än mer komplex. Alla deltagare vid ett arrangemang kan hålla sig inom allemansrättens ramar, men det betyder inte med säkerhet att arrangemanget som sådant kan arrangeras endast med stöd av allemansrätten. Studien avser att undersöka vad som krävs för att ett orienteringsarrangemang ska kunna bedrivas med stöd av allemansrätten, hur arrangörer idag säkrar åtkomst till mark för deras verksamhet samt hur kunskapsnivån angående allemansrätt och gällande lagstiftning ser ut bland arrangörer ser ut idag. En enkät skickades ut till 87 stycken föreningar i sydvästra Sverige för att undersöka hur föreningar säkrade åtkomst till mark i samband med deras verksamhet och arrangemang, vilka lagar, riktlinjer och policys som föreningar använder i samband med deras verksamhet samt om utbildning inom allemansrätten sker i föreningen. Enkäten visade att kunskapsnivån inom vissa avseenden är låg bland föreningarna. Föreningarna är bra på att genomföra samråd före arrangemang, men långt ifrån alla föreningar genomför samråd med markägare, nyttjanderättshavare och jakträttsinnehavare innan nyritning eller revidering av orienteringskartor, samt att endast åtta procent av föreningarna undervisar medlemmar i allemansrätten. Kontakt togs med myndigheter och förbund för att höra hur de ser på organiserat friluftsliv. De som kontaktades var Svenska Orienteringsförbundet, Naturvårdsverket, Länsstyrelsen i Västra Götaland samt Lantbrukarnas Riksförbund, LRF. Resultaten som erhölls från detta visade att det finns lite olika tolkningar på hur allemansrätten ska tillämpas. Svenska Orienteringsförbundet hävdar att allemansrätten är tillämplig vid tävlings- och träningsverksamhet och att inget formellt tillstånd krävs från markägaren, förutom för områdena som krävs för parkering, mål, start etc. Samråd ska dock ske med markägare, nyttjanderättshavare och jakträttsinnehavare före kartritning och arrangemang. LRF säger i princip samma sak, alla arrangemang kräver samråd med markägaren och andra nyttjanderättshavare, men de säger också att denne kan säga nej till ett arrangemang om det riskerar att skada naturen eller störa markägarens intressen. Naturvårdsverket sade att det inte går att generalisera allemansrätten, utan att enskilda bedömningar vid varje tillfälle måste göras. Slutsatsen som kan dras sett ur detta är att allemansrätten är tämligen komplex och att dra konkreta gränser för när allemansrätten gäller och inte gäller i samband med orienteringsverksamhet är svårt. Olika marktyper påverkas i olika grad när människor passerar, och vad som kan vara tillåten påverkan på en viss marktyp kan vara otillåten på en annan. Markägaren får inte eller åsamkas påtaglig skada eller olägenhet för att arrangemanget ska omfattas av allemansrätten, och vad som är påtaglig skada är även det svårdefinierat. / The right of public access is not defined in Swedish law but is based on custom and ancient traditions dating back to the Middle Ages. However, the right of access is mentioned in the legal text, in RF 2 chapter 15 § 4 pcs. as well as in MB 7 chapter 1 §. There are laws that define the utmost limits of the right of public access, such as the rules of brottsbalken such as åverkan, hemfridsbrott, tagande av olovlig väg and egenmäktigt förfarande. However, the right of public access does not define that everything that is not illegal is permitted, and the right of public access requires that respect is shown. Chapter 2 of miljöbalken, Allmänna hänsynsregler m.m. set limits for what all those engaged in activities in nature must follow. In terms of organized outdoor activities, which orienteering is classed as, the right of public access is even more complex. All participants in an event can be within the limits of the right of public access, but it does not mean that the entire event can be held solely based on the right of public access if the damage or disturbance done by all participants is too high. The study intends to investigate what is required for an orienteering event to be conducted based on the right of public access, how organizers today secure access to land for their events and how the level of knowledge regarding the right of public access and current law is today. A survey was sent to 87 associations in southwestern Sweden to investigate how associations secured access to land in connection with their activities and arrangements, which laws, guidelines and policies used by associations in connection with their activities as well as on education in the right of public access are in the association. The survey showed that the level of knowledge in some respects is low among the associations. The associations are good at conducting consultations prior to arrangements, but far from all associations contacted landowners, usufructuaries and owners of hunting rights prior to the making of orienteering maps. Also, only 8% of the associations teach members in right of public access. Contact was taken with authorities and federations to hear how they look at organized outdoor activities. Those who were contacted were the Swedish Orienteering Association, the Swedish Environmental Protection Agency, the County Administrative Board and the Federation of Swedish Farmers. The results obtained from this showed that there are several interpretations on how the right of public access is applied. The Swedish Orienteering Association claims that the right of public access is applicable to all events and that no formal permission is required from the landowner, but consultation with the landowner, any usufructuaries and gamekeeper should always be held. The Federation of Swedish Farmers also says that consultation with the landowner, any usufructuaries and owners of hunting rights always is necessary and that they can deny access if the event has any risk of damaging or disturbing either the nature or the landowner’s interests. The Swedish Environmental Protection Agency in their assessment said that it is not possible to generalize when the right of public access is applicable, without individual assessments at every individual situation. The conclusion that can be drawn from this is that the right to public access is quite complex and to lay down concrete limits for when the right of public access applies and not applicable in connection with orienteering events is difficult. Different land types are affected to a different extent when people pass, and what may be allowed impact in one area may not be allowed on another. Landowners shall not receive or incur material injury or inconvenience for the event to be covered by the right of public access, and what is material injury is also difficult to define.