Genom att urskilja de faktorer som medför en förhöjd risk för brottslighet kan preventiva åtgärder anpassas för att motverka den enskilde individens återfallsbenägenhet i brottslighet. Individer med psykisk störning utgör en betydande del av de individer som begår brott och åtgärderna bör därmed anpassas utifrån deras riskfaktorer. För att undersöka vilka bakomliggande faktorer som medför att individer med psykisk störning återfaller i någon form av brottslighet gjordes en retrospektiv registerstudie med fokus på de individer som genomgått en rättspsykiatrisk undersökning under åren 1992-2002 och genom denna blivit diagnostiserade med en sexuell störning (N = 153). Resultatet visade, i motsats till tidigare forskning, att förekomst av missbruk verkar vara en mindre viktig faktor för att predicera något återfall hos individer diagnostiserade med en sexuell störning. De individer som dömts till frivård återföll i högre grad jämfört med de som dömts till andra påföljder. Ökad ålder bidrog till minskad risk för återfall och individer diagnostiserade med exhibitionism uppvisade ökade odds (OR = 5,33) att återfalla jämfört med de individer som diagnostiserats med pedofili vilka istället uppvisade minskade odds (OR = 0,28) till återfall. Dessa resultat tyder på att fler åtgärder bör vidtas gällande individer diagnostiserade med exhibitionism samt att påföljden frivård bör ses över och kombineras med extra stöd, behandling och kontroll.

Uppsatsen undersöker behandlingsmöjligheter inom vuxenpsykiatrin för personer med sexuella avvikelser utifrån att denna grupp antas vara i hög grad stigmatiserade och därför drabbas av strukturell diskriminering. Detta skulle i så fall innebära att denna patientgrupp inte prioriteras vid fördelningen av resurser inom hälso- och sjukvården. Undersökningen har genomförts i form av en kartläggning av vuxenpsykiatriska verksamheter, där 58 verksamhetschefer tillhandahållit information gällande resurser att behandla patienter med sexuella avvikelser. Undersökningsdesignen syftade till att täcka in samtliga vuxenpsykiatriska mottagningar i Sverige. Resultatet visar att ungefär hälften av verksamheterna har erfarenhet och/eller kompetens av att behandla patientgruppen. Det stora flertalet verksamheter (72 procent) saknar personal med kompetens inom klinisk sexologi. Endast åtta verksamheter bedömdes erbjuda behandling av hög kvalitet utifrån att de både hade erfarenhet och självskattad kompetens samt personal med kompetens klinisk sexologi. Utifrån dessa resultat dras slutsatsen att det finns mycket begränsade möjligheter för personer med sexuella avvikelser att få behandling inom vuxenpsykiatrin och att det finns stora regionala skillnader i tillgängliga resurser med en koncentration i sydöstra Sverige. Inom vissa län saknas helt resurser för behandling och i de flesta landsting saknas det möjligheter till behandling av personer med både erfarenhet och kompetens på området. Undersökningen visar att det framför allt finns en vilja och ett intresse av att behandla patienterna men att det saknas resurser, framför allt i form av kompetens.

Perversion är ett negativt laddat begrepp som används för att beskriva personer eller företeelser som avviker från normen, oftast den sexuella. Jag undersöker vad, vem och vilka som kallas perversa i tidningen Expressen år 1966, 1986 och 2016, med syftet att synliggöra hur begreppets användningsområde har förändrats. Min metod har sina rötter i den begreppshistoriska teorin och är utvecklad av Reinhart Koselleck. Genom synkrona och diakrona analyser granskar man politisk-sociala begrepp och sammanhangen de brukas inom. Resultatet visar att bruket av begreppet som ett icke-sexuellt, värdeladdat ord har varit konstant. Det har också åsyftat ett varierande antal sexuella läggningar och uttryck, varav några finns närvarande under alla årtal. Min slutsats blir att det perversa inte nödvändigtvis förblir perverst: ibland brukas begreppet impulsivt, som en reaktion mot det vi inte är vana vid. Begreppets associationer med det förbjudna och tabubelagda förblir dock beständiga.