This essay presents a study on the function and meaning of higher education within the context of recruitment. The attention was directed towards how employers perceives the role of higher education in the process of recruiting new staff for human resources and recruitment positions and in particular toward the sense making of the relationship between higher education and the persons supposed to be recruited. The empirical data concocted of six semi- structured interviews with employers from five different recruitments and staffing companies in Stockholm. Theoretically the study draws on Foucault’s work on discourse and power. The analysis showed that employers prescribed jobseekers with a higher education degree certain kinds of attributes and personal properties. A person with a higher education was viewed as ambitious, driven, instructive, knowledgeable, analytical and source-critical. On the other hand, a person with a higher education was also connected to less advantageous personal properties and attributes such as being too flexible, difficult to shape, too eager and too development-focused. A higher education was in general considered to be beneficial in the recruitment process but was not always a formal requirement.  The role of higher education in the recruitment process was also played in relation to work experience and personality. Higher education was sometimes valued as much as a few years of relevant work experience. However, higher education was considered to be subordinate personality in the recruitment process. How employers view higher education and people with higher education can affect the outcome of the recruitment process in many different ways. Among other things it can be a deceive factor in who that actually gets the position as well as the future career paths of those who already are employed. / Denna uppsats presenterar en studie om den högre utbildningens funktion och betydelse i rekryteringssammanhang. Uppmärksamheten riktas mot arbetsgivares uppfattningar av högre utbildning vid rekrytering av personal som ska arbeta med bemanning och rekrytering och särskilt hur högre utbildning begripliggörs i förhållande till de personer som ska rekryteras. Studien utgick från sex semistrukturerade intervjuer med arbetsgivare från fem olika bemannings- och rekryteringsföretag i Stockholm. Empirin analyserades utifrån en diskursanalytisk metod inspirerad av Foucaults teoretiska begrepp diskurs och makt.    Studiens resultat visade att arbetsgivare tillskrev arbetssökande med högre utbildning vissa specifika egenskaper och karaktärsdrag. Bland annat betraktades arbetssökande med en högre utbildning som ambitiösa, drivna, läraktiga, kunniga, analytiska och källkritiska. Vidare tillskrevs en person med en högre utbildning även mindre fördelaktiga egenskaper som att vara oflexibel, svåra att forma, ivriga och för utvecklingsfokuserade. En högre utbildning ansågs generellt vara fördelaktigt i rekryteringsprocessen men var inte alltid ett formellt krav.    Den högre utbildningens funktion och betydelse i rekryteringsprocessen ställdes av flera arbetsgivare i relation till arbetslivserfarenhet och personlighet. En högre utbildning ansågs kunna väga lika tungt som ett par års relevant arbetslivserfarenhet. Högre utbildning ansågs däremot vara underordnad personlighet i rekryteringsprocessen. Hur arbetsgivare betraktar högre utbildning och personer med en högre utbildning påverkar rekryteringsprocessens utfall på många sätt. Bland annat vilka personer som får en anställning och redan anställdas karriärmöjligheter.

No description available.

I den här studien har Historiska Museets utställningsverksamhet undersökts och jag finner att degenom perspektivbyte vill ge makt åt besökarna och att betona samtal, dialog och på så sätt förhandling.I arbetet med utställningen History Unfolds försöker Historiska museet bryta med dentraditionella museiverksamheten. Detta görs bl.a. genom att använda sig av dialogvisningar medakvariesamtal som metod. De bjuder in utomstående för museet intressanta personer som belyser ettspeciellt tema. De teman som museet har tagit upp har varit: Kolonial historia/postkoloniala perspektiv,HBTQ-perspektiv på historia, museers roll i skapande av nationell identitet, nationalism,migration, och religion och andligt kulturarv.När besökaren möter museets tolkning av ett objekt i en utställning kan detta ses som att en dialogoch förhandling uppstår. I denna förhandling får besökaren möjlighet att acceptera eller förkasta denpresenterade tolkningen. I den undersökta utställningen ges istället besökaren fler möjligheter tilltolkningsföreträde för att bli mer delaktig och inkluderad, men hur delaktig kan en besökare få varapå ett museum? I dialogen diskuteras hur ett föremål på ett museum, vilket tas från sin historiskakontext, kan få en ny roll och betydelse i ett nytt narrativ.Gestaltningen består av stora virkade ansikten i olika färger som är spikade direkt på väggen, mattorpå golvet och olika trådar löst hängande. Överallt i kanterna av virkningen sitter det virknålar färdigaatt användas. Återbruk är ett perspektiv som jag ser som intressant på ett museum, man skullekunna säga att ett museum är ett hus fullt med sopor, men genom att de tagits tillvara och visas upppå ett statligt museum har de blivit kulturarv. De har alltså återanvänds med ny etikett. Alla sakeråterbrukas ju inte så lätt genom att byta namn, speciellt inte utslitna kläder men genom att klippadem i remsor och virka av den så blir de något nytt. Verket syftar till att skapa en diskussion ochdialog med besökaren. Där besökaren bjuds in till en förhandling där syftet är att göra besökaren tillmedproducent av verket och därmed berättelsen. Om verket fanns på Historiska Museet skulle detvara ett erbjudande att få göra det man vanligtvis inte gör på ett museum vilket är att ta, känna ocharbeta vidare. Tillsamman gör vi en narration, berättelse och ett avtryck. På samma sätt som museetsätter upp ramarna för dialogvisningen med akvariesamtalen, har jag satt upp ramarna för vad somkan ske genom att presentera de virkade ansiktena, och erbjuda ett material i form av tyg klippta tillremsor som kommer från återbrukade kläder och virknålar. Besökarna kan ta, sitta eller till ochmed virka eller sy vidare.

No description available.

No description available.

<p>Godkännande datum: 2017-06-02.</p>

Syftet med denna studie är att undersöka hur elever med dyslexi upplever sina möjligheter att utveckla sitt skrivande inom svenskämnet på gymnasiet, samt hur svensklärare ser på sina möjligheter att ge eleverna rätt stöd i deras skrivande. Undersökningen är en kvalitativ studie och ansatsen är fenomenologisk. Studien baseras på halvstrukturerade intervjuer med sex svensklärare från olika skolor i olika delar av Sverige, samt sju gymnasieelever som samtliga går på olika skolor i en storstadsregion. Fyra huvudteman kan identifieras utifrån intervjumaterialet: att (inte) vara medveten om sitt skrivande; (önskan om/vikten av) en tydlig skrivundervisning; att lära ensam eller tillsammans med andra samt bristen på specialpedagogisk kunskap.   Resultatet visar att eleverna efterfrågar en tydligare skrivundervisning där de får stöd att nå en verklig förståelse för de komplexa skrivuppgifter som de ställs inför på gymnasiet. Många gånger upplever de att de står ensamma inför att tolka hur de ska hantera sitt skrivande och att de därför gärna vill skriva hemma där de har större möjligheter att få hjälp. De saknar en nära dialog med sina lärare och de flesta elever upplever inte att de har utvecklats som skribenter. Vidare visar resultatet att de elever som inte har ett metakognitivt förhållningssätt till sitt lärande och sitt skrivande behöver få stöd att utveckla självreglerande strategier. Det framkommer att de elever som upplever att de utvecklas också är de elever som har detta metakognitiva förhållningssätt. Lärarna i studien har ett intresse för att arbeta med elever i behov av stöd och menar att de lägger ned mycket tid och personligt engagemang för att kunna arbeta utvecklande i klassrummet. Det framkommer dock att de många gånger upplever att de står ensamma i detta arbete, att de inte har all kompetens de skulle behöva och att de specialpedagogiska resurserna på de skolor de arbetar inte är tillräckliga. Lärarna menar att elever med dyslexi inte får det stöd de är i behov av för att utveckla sitt skrivande.

Sammanfattning Syfte och frågeställningar: Syftet med denna studie är att undersöka hur fotbollslärare i ämnet specialidrott arbetar med bedömning, samt vilka ramfaktorer som påverkar bedömningen. Frågeställningar: 1. Hur arbetar lärare i specialidrott med bedömning? 2. Vilka ramfaktorer påverkar lärarnas bedömning? 3. Vilka svårigheter respektive möjligheter med bedömning i specialidrott upplever lärarna? Metod: Semi-strukturerade intervjuer via telefon genomfördes med fem lärare i specialidrott. Deltagarna var mellan 31-63 år och har arbetat med specialidrott i 1-25 år. Intervjuerna spelades in och transkriberades ordagrant. Analysen genomfördes sedan i fyra steg: hitta nyckelord, hitta teman, hitta underkategorier och hitta mönster. Resultat: Resultatet visar att lärarna utgår främst från kurskriterierna vid bedömning och sådana färdigheter såsom teknik och taktik. De svårigheter som lärarna nämner är att sätta rättvisa betyg, otydlighet från Fotbollsförbundet och Skolverket. Möjligheterna med bedömning som resultatet visar på är att sätta rättvisa betyg då läraren träffar eleverna ofta, läraren kan diskutera med kollegor som också ser eleverna samt att det är en viss frihet för lärarna i upplägget. De ramfaktorer som påverkade mest var tid i olika perspektiv och styrdokument men även eleverna i form av klasstorlek och nivå samt lokaler påverkade. Slutsats: Den slutsats som dras är att det finns ramfaktorer som påverkar lärarnas bedömning. Styrdokument var en ramfaktor som påverkade och som lärarna använde sig av i bedömningen, tid och elevsammansättning är två andra ramfaktorer. En svårighet var att det var mycket otydlighet från förbundet och Skolverket. Enligt lärarna behövs det mer stöd från både Skolverket och förbundet. För att underlätta för lärarna måste det blir mer tydligt från förbundet och Skolverket i hur lärarna ska bedöma. / <p>Ämneslärarprogrammet, Specialidrott</p>

I en undersökning vars syfte är att lyfta instrumentlärares erfarenheter och åsikter om videos som undervisningsmaterial har fem informanter intervjuats. Materialet som samlats in presenterar efter analys informanternas erfarenheter och åsikter genom Koehler och Mishras (2009) TPaCK-modell. Det som framgår efter analys är informanternas olika vilja, intresse och kunnande för att involvera videos och deras erfarenheter och åsikter om att involvera videos i sin undervisning. I resultatet presenteras en gemensam åsikt om videos som en visuell resurs där åskådaren både kan se och höra. Videos främsta egenskap är också enligt informanterna att verka som en möjlig förlängning av lektionen. I diskussionen framgår dock att videos inte är någon självklar del av undervisningen utan hänger på instrumentlärares intresse, kunnande och vilja att involvera videos i sin undervisning.

No description available.