I det här självständiga arbetet har jag fördjupat mig i improvisationens värld, närmare bestämt dess betydelse i pianokonsertens sammanhang utifrån främst en wienklassicistisk kontext. Med stöd från litteraturen och genom egna observationer har jag fått en förståelse för hur man kan förhålla sig till och applicera egna improvisatoriska uttryck till kadenser vars tillhörande musik är över tvåhundra år gammal. Genom att metodisk använda mig av loggboksföring, ljudinspelning och konserttillfällen har jag bearbetat och reflekterat mig till vissa slutsatser. Undersökningen visar bland annat formens och strukturens direkta betydelse och påverkan av improvisationen och hur det många gånger kan leda till att improvisationen i sig blir friare. Den har också påvisat hur man som nutida musiker kan förhålla sig till dåtida stilistiska drag utifrån sitt eget artisteri. Även improvisationens komplexitet bearbetas och i synnerhet dess förhållning till komposition. Tack vare detta arbete har jag fått en större förståelse för improvisationens roll och funktion i den wienklassicistiska pianokonserten och vilka friheter och begränsningar man kan förhålla sig till.

Brahms första pianokonsert i d-moll är ett av pianorepertoarens största verk, med en genomspelning som tar cirka 50 minuter. Det är ett maratonlopp får pianisten som konstant måste hävda sin rätt gentemot den stora orkestreringen. I detta arbete undersöks sambandet mellan framförandet av tre olika pianister samt deras relation till notskriften i Brahms första pianokonsert i d-moll. Syftet är att starta en diskussion varför det kommer sig att olika pianister kan uppfatta och tolka musiken olika även om de utgår ifrån samma notbild.