<p>Bilaga: 1 CD</p>

Examensarbete (10 p.)

Dubblett finns

Kandidatarbete (10 p); 1 CD-bilaga; Dubblett finns

I detta självständiga arbete redovisar och analyserar jag min instudering av de två första satserna i Wolfgang Amadeus Mozarts fagottkonsert. Därtill redovisar jag den historiska kontexten kring Mozart och fagottkonserten med hjälp av relevant litteratur. Analysen av stycket består av en harmonisk analys, redovisning av motiven i en motivkatalog och en grafisk översikt. I metoddelen berättar jag även hur jag lagt upp min övning i samband med instuderingen av verket.

No description available.

Dansformer och deras struktur, rytm och affekt intar en stor plats i barockmusiken. Rhythmopoeia är ett begrepp som har sin ursprung i den grekiska antiken. Det är läran av hur man bygger upp den rytmiska strukturen av ett musikstycke eller en dikt. När konstnärer och vetenskapsmän under renässansen och barocktiden började återupptäcka antikens kulturskatter och idéer fick även konceptet rhythmopoeia nytt liv. Många barocktonsättare kände till det och var väl förtrogna med retorikens och poesins grunder. Grekiska versfötter som grundläggande element i diktkonsten lämpar sig även bra att beskriva rytmiska enheter i musik. Konceptet blev vägledande i min analys av tre satser ur Marin Marais Pièces de viole. Denna analys och undersökningen av olika källor har hjälpt mig att få en djupare förståelse för musiken och hur den skulle spelas. Det har underlättat instuderingsprocessen, hjälpt mig att lösa stråktekniska problem och bidragit till större säkerhet i min interpretation. / <p>Marin Marais: ur Pièces de viole, vol. II</p><p>Nr. 85 Allemande</p><p>Nr. 87 Courante</p><p>Nr. 89 Sarabande</p><p>Anna Lamberti, barockviola</p><p>Mayumi Kamata, cembalo</p>

Den italienska kontrabasisten Giovanni Bottesini (1821-1889) är fortfarande mycket inflytelserik i dagens musikliv. Hans musik framförs regelbundet, och en viktig del av standardrepertoaren för kontrabasister. Bottesini anses vara världens kanske främste kontrabassolist genom tiderna, men hans spelstil har sällan problematiserats. Syftet med studien är att utifrån ett uppförandepraxisperspektiv undersöka och analysera hur Giovanni Bottesini spelade kontrabas. Det genomfördes metodiskt genom att utvärdera primärkällor såsom 1) konsertrecensioner, både internationella och i svenska. 2) Bottesinis utrustning, inklusive hans instrument, strängantal, stränglängd, stämning och stråke. 3) Bottesinis metodbok, med instruktioner om hur kontrabasen och stråken ska hållas samt fingersättningar och portamento. Studiens resultat påvisar att kärnan i Bottesinis musikaliska uttryck var hans sångbara och lyriska ton, som gestaltades genom ett intrikat samspel av faktorer som hans speltik, instrument, strängar, stråke samt konsertlokal. I detta arbete kommer jag också visa hur Bottesinis utrustning påverkade hans spelteknik, med aspekter som stränglängd, antal strängar och val av stråke. Resultatet visar att Givovanni Bottesini var en musiker av högsta rang, som ofta jämfördes med sin tids störste violinister. Bottesini framkallade sin vackra ton främst genom sin briljanta teknik, men också genom att använda en kontrabas med lång stränglängd samt tunna sensträngar stämda allt från en helton till en liten ters högre än normalt. Strängarna var tillverkade av Ruffini i Italien, och förmodligen tillverkade på italienskt vis med hela tarmar istället för delade tarmar som var vanligast i resten av Europa. Resultatet är viktigt för att förstå hur solokontrabas kunde låta under 1800-talet, men också för den musiker som vill spela Bottesinis musik tidstroget med 1800-talets utrustning. / <p>Kontrabaskonsert i H-moll - Giovanni Bottesini</p><p>Loke Underdal - Kontrabas</p><p>Katarina Ström-Harg - Piano</p>

Syftet med uppsatsen var att göra en fördjupning kring barockens stildrag med utgångspunkt i Georg Philipp Telemanns 12 flöjtfantasior. Först har studier bedrivits i de olika genrerna samt om Telemanns liv och om verket. Därefter har en analys gjorts av utvalda delar av samlingen av de 12 fantasiorna ur synvinkeln italienska stildrag, franska stildrag, tyska stildrag samt stildrag från folkmusiken. Studiens resultat påvisar att nationella stildrag från samtliga ovan nämnda genrer är funna. För att nämna kort något från varje genre har vi exempelvis toccatan från det italienska, ouvertyren från det franska, fugan från det tyska och synkoperna från folkmusiken. Studien påvisar att de vanligaste stildragen i Telemanns flöjtfantasior är de tyska stildragen och stildragen från folkmusik, men ofta är stildrag från de olika genrerna blandade med varandra. Ett annat resultat är att barockrepertoaren är krävande och vill man som musiker tolka Telemann väl är kunskap i uppförandepraxis, såväl som den egna prägeln, viktig. / <p>Georg Philipp Telemann - Fantasia 1</p>

Under barocken var ornamentering en viktig del i framförandet av musik. Det publicerades en mängd skrifter i ämnet och vad gäller sång är P.F. Tosis Opinioni de’ cantori antichi e moderni och J.F. Agricolas Anleitung zur Singkunst de viktigaste verken från barockens senare hälft. Studiens syfte var att jämföra Tosis och Agricolas sångskolor, för att ta reda på vilka skillnader och likheter som finns i hur man ornamenterade under 1600-talets senare del, respektive 1700-talets första hälft. I studien appliceras Tosis och Agricolas metoder på två samtida stycken: kantaten Poi che riseppe Orfeo av A. Scarlatti, samt kantaten Orfeo av G.B. Pergolesi. De fokusområden som har valts ut är: förslag, drillar, passaggi, variation av arior och recitativ samt cadenze. Studien visar att i stort sett samma ornament användes under hela senare delen av barocken, men att utförandet kunde skilja sig åt, samt att utvecklingen av improviserade cadenze skedde först under 1700-talet. Studiens resultat visar att historisk uppförandepraxis är en givande metod att använda vid instudering för att nå en djupare förståelse om hur verket framfördes under den tidsperiod då det komponerades. / <p>Alessandro Scarlatti (1660-1725) ”Poi che riseppe Orfeo” <em>Kantat för sopran och basso continou</em></p><p>Luigi Rossi (1597-1653) ”Mio ben”, aria ur operan ”Orfeo”</p><p>Barbara Strozzi (1619-1677) ”Non mi dite”, ur op. 2</p><p>Sigismondo d’India (1582-1629) ”Piangono al pianger mio”</p><p>Claudio Monteverdi (1567-1643) ”Quel sguardo sdegnosetto”, ur "Scherzi musicali"</p><p>Claudio Monteverdi (1567-1643) Prologen ur operan ”L’Orfeo”</p><p>Giovanni Battista Pergolesi (1710-1736) ”Orfeo” <em>Kantat för sopran, stråkensemble och basso continou</em></p><p>Medverkande:</p><p>Elisabeth Hellström, sopran</p><p>Sofia Winiarski, cembalo</p><p>Hanna Dahlkvist, barockcello</p><p>Torun Fredberg, barockviolin</p><p>Sofia Kolupov, barockviolin</p><p>Sofia Hanson, barockviola</p>