<p>Bilaga: 1 CD</p>

Examensarbete (10 p.)

Dubblett finns

Kandidatarbete (10 p); 1 CD-bilaga; Dubblett finns

I detta självständiga arbete redovisar och analyserar jag min instudering av de två första satserna i Wolfgang Amadeus Mozarts fagottkonsert. Därtill redovisar jag den historiska kontexten kring Mozart och fagottkonserten med hjälp av relevant litteratur. Analysen av stycket består av en harmonisk analys, redovisning av motiven i en motivkatalog och en grafisk översikt. I metoddelen berättar jag även hur jag lagt upp min övning i samband med instuderingen av verket.

No description available.

I det här självständiga arbetet har jag fördjupat mig i improvisationens värld, närmare bestämt dess betydelse i pianokonsertens sammanhang utifrån främst en wienklassicistisk kontext. Med stöd från litteraturen och genom egna observationer har jag fått en förståelse för hur man kan förhålla sig till och applicera egna improvisatoriska uttryck till kadenser vars tillhörande musik är över tvåhundra år gammal. Genom att metodisk använda mig av loggboksföring, ljudinspelning och konserttillfällen har jag bearbetat och reflekterat mig till vissa slutsatser. Undersökningen visar bland annat formens och strukturens direkta betydelse och påverkan av improvisationen och hur det många gånger kan leda till att improvisationen i sig blir friare. Den har också påvisat hur man som nutida musiker kan förhålla sig till dåtida stilistiska drag utifrån sitt eget artisteri. Även improvisationens komplexitet bearbetas och i synnerhet dess förhållning till komposition. Tack vare detta arbete har jag fått en större förståelse för improvisationens roll och funktion i den wienklassicistiska pianokonserten och vilka friheter och begränsningar man kan förhålla sig till.

Dansformer och deras struktur, rytm och affekt intar en stor plats i barockmusiken. Rhythmopoeia är ett begrepp som har sin ursprung i den grekiska antiken. Det är läran av hur man bygger upp den rytmiska strukturen av ett musikstycke eller en dikt. När konstnärer och vetenskapsmän under renässansen och barocktiden började återupptäcka antikens kulturskatter och idéer fick även konceptet rhythmopoeia nytt liv. Många barocktonsättare kände till det och var väl förtrogna med retorikens och poesins grunder. Grekiska versfötter som grundläggande element i diktkonsten lämpar sig även bra att beskriva rytmiska enheter i musik. Konceptet blev vägledande i min analys av tre satser ur Marin Marais Pièces de viole. Denna analys och undersökningen av olika källor har hjälpt mig att få en djupare förståelse för musiken och hur den skulle spelas. Det har underlättat instuderingsprocessen, hjälpt mig att lösa stråktekniska problem och bidragit till större säkerhet i min interpretation. / <p>Marin Marais: ur Pièces de viole, vol. II</p><p>Nr. 85 Allemande</p><p>Nr. 87 Courante</p><p>Nr. 89 Sarabande</p><p>Anna Lamberti, barockviola</p><p>Mayumi Kamata, cembalo</p>

Den italienska kontrabasisten Giovanni Bottesini (1821-1889) är fortfarande mycket inflytelserik i dagens musikliv. Hans musik framförs regelbundet, och en viktig del av standardrepertoaren för kontrabasister. Bottesini anses vara världens kanske främste kontrabassolist genom tiderna, men hans spelstil har sällan problematiserats. Syftet med studien är att utifrån ett uppförandepraxisperspektiv undersöka och analysera hur Giovanni Bottesini spelade kontrabas. Det genomfördes metodiskt genom att utvärdera primärkällor såsom 1) konsertrecensioner, både internationella och i svenska. 2) Bottesinis utrustning, inklusive hans instrument, strängantal, stränglängd, stämning och stråke. 3) Bottesinis metodbok, med instruktioner om hur kontrabasen och stråken ska hållas samt fingersättningar och portamento. Studiens resultat påvisar att kärnan i Bottesinis musikaliska uttryck var hans sångbara och lyriska ton, som gestaltades genom ett intrikat samspel av faktorer som hans speltik, instrument, strängar, stråke samt konsertlokal. I detta arbete kommer jag också visa hur Bottesinis utrustning påverkade hans spelteknik, med aspekter som stränglängd, antal strängar och val av stråke. Resultatet visar att Givovanni Bottesini var en musiker av högsta rang, som ofta jämfördes med sin tids störste violinister. Bottesini framkallade sin vackra ton främst genom sin briljanta teknik, men också genom att använda en kontrabas med lång stränglängd samt tunna sensträngar stämda allt från en helton till en liten ters högre än normalt. Strängarna var tillverkade av Ruffini i Italien, och förmodligen tillverkade på italienskt vis med hela tarmar istället för delade tarmar som var vanligast i resten av Europa. Resultatet är viktigt för att förstå hur solokontrabas kunde låta under 1800-talet, men också för den musiker som vill spela Bottesinis musik tidstroget med 1800-talets utrustning. / <p>Kontrabaskonsert i H-moll - Giovanni Bottesini</p><p>Loke Underdal - Kontrabas</p><p>Katarina Ström-Harg - Piano</p>

Syftet med uppsatsen var att göra en fördjupning kring barockens stildrag med utgångspunkt i Georg Philipp Telemanns 12 flöjtfantasior. Först har studier bedrivits i de olika genrerna samt om Telemanns liv och om verket. Därefter har en analys gjorts av utvalda delar av samlingen av de 12 fantasiorna ur synvinkeln italienska stildrag, franska stildrag, tyska stildrag samt stildrag från folkmusiken. Studiens resultat påvisar att nationella stildrag från samtliga ovan nämnda genrer är funna. För att nämna kort något från varje genre har vi exempelvis toccatan från det italienska, ouvertyren från det franska, fugan från det tyska och synkoperna från folkmusiken. Studien påvisar att de vanligaste stildragen i Telemanns flöjtfantasior är de tyska stildragen och stildragen från folkmusik, men ofta är stildrag från de olika genrerna blandade med varandra. Ett annat resultat är att barockrepertoaren är krävande och vill man som musiker tolka Telemann väl är kunskap i uppförandepraxis, såväl som den egna prägeln, viktig. / <p>Georg Philipp Telemann - Fantasia 1</p>