Undersökningens utgångspunkt ligger i interoperabiliteten mellan den svenska planeringsmodellen, PUT och den norska planeringsmodellen, PBP. Arbetet syftar till att undersöka om ett samarbete i en stab på taktisk nivå går att realisera, utan nämnvärd utbildning. Bakgrunden till arbetet ligger i grunden i propositionen ett användbart försvar där riktlinjerna visar på att svenska försvarsmakten ska verka och samarbeta med andra nationer och organisationer där fokus ligger på det nordiska samarbetet. Planering är den viktigaste faktorn vid all verksamhet och således en grundläggande faktor för ett väletablerat samarbete. Metoden som används i undersökningen är en teorikonsumerande metod, där en teori om interoperabilitet ska bidra till att analysera interoperabiliteten i modellerna. Genom teorin har variablar identifierats och blivit utgångspunkten för det empiriska materialet. Det empiriska materialet renderar i en jämförandeanalys mellan planeringsmodellerna som syftar till att svara på frågeställningarna i arbetet. Slutsatserna som dragits av undersökningen är att planeringsmodellerna inte är tillräckligt interoperabla med varandra för att i dagsläget realisera ett samarbete i en taktisk stab. Dock finns det en bra grund att stå på för ett vidare arbete mot en full interoperabilitet. Norge är sedan tidigare ett medlemsland i Nato och Sverige är med i partnerskap för fred. Det ligger i Sveriges intresse att även bli interoperabla med fler organisationer, således torde Sverige anpassa sig till den norska modellen, då den är influerad av Nato.

Hållbar utveckling har sedan 1987 definierats enligt Brundtlandrapporten "Vår gemensamma framtid" som en utveckling där dagens generations behov tillfredsställs utan att äventyra framtida generationers möjlighet att tillfredsställa sina behov. Mångtydigheten i begreppet hållbar utveckling har däremot skapat en diskussion i samhället om vad som ska ingå i tolkningen av begreppet och år 1992 i Rio de Janeiro hölls en konferens där man arbetade fram ett program för en hållbar samhällsutveckling, Agenda 21, ett handlingsprogram för det 21:a århundradet. Diskussionen om hållbar utveckling är idag ett inarbetat begrepp i samhällsutvecklingen och något som städerna i allt högre grad försöker anpassa sig efter. Det finns ett kunskapsläge som beskriver vad som ska ingå i den hållbara staden, hur man på bästa sätt planerar med hållbarhet i fokus och vilka modeller som ska användas för att integrera hållbarhetens tre delar ekonomisk, ekologisk och social hållbarhet. Däremot finns det ett glapp mellan teoretiska ramverk och faktisk planering, där många stadsbyggnadsprojekt trots sina hållbarhetsmål inte lyckas att fullt ut bli hållbara i slutändan. Uppsatsens huvudsakliga syfte är att dra en slutsats om det arbete som idag görs för att planera hållbara städer är tillräckligt utifrån den valda planeringsmodellen, SymbioCity, som har sina rötter i det svenska projektet Hammarby Sjöstad, som i olika avseenden används i kinesisk stadsplanering. Genom att jämföra planeringen av Hammarby Sjöstad med Tangshan Bay Eco-city i Kina har vi som mål att avgöra om man utifrån liknande mål och metoder kan planera hållbart där både ekologisk, ekonomisk och social hållbarhet får ta plats. Med utgångspunkt i en teoretisk analysram, som utarbetades efter kriterier och principer om hållbart stadsbyggande, genomförs en kvalitativ textanalys som jämför det svenska byggprojektet Hammarby Sjöstad med Tangshan Bay Eco-city i Kina för att urskilja likheter och skillnader i hur man strävar efter att bygga hållbart utifrån liknande planeringsmodeller. Analysen genomförs i två nivåer där första nivån analyserar SymbioCity som planeringsmodell och i vilka avseenden modellen kan vara ett verktyg för hållbar stadsplanering och i den andra nivån går analysen djupare och mer kritiskt in på hur Hammarby Sjöstad, Tangshan Bay Eco-city och SymbioCity förhåller sig till uppsatsens fyra kriterier för hållbar stadsplanering. Stadsdelarna är konstruerade med liknande mål om hållbarhet men den politiska skillnaden i Kina och Sverige ger olika förutsättningar för medborgardialog och social hållbarhet. Trots den sociala och politiska skillnaden mellan länderna blir arbetets slutsats att en modell trots allt kan vara en grund för planeringen av hållbara städer, men det måste visas hänsyn i arbetet till att en modell som SymbioCity ensam inte täcker in den sociala hållbarheten, vilket behövs för att långsiktigt kunna planera för hållbara städer och samhällen.