Den här uppsatsen handlar om de sovjetiska psykologerna Vygotskij och Leontjevs teoretiska perspektiv på lek, så som Vygotkji presenterar sin teori i förläsningen Lekens roll i barnets psykiska utveckling 1933 (1981) och så som Leontjev presenterar sin teori i artikeln Lekens psykologiska grundvalar i förskoleåldern 1944 (1982). Den här uppsatsen bygger på en kvalitativ hermeneutisk textanalys av dessa två källor, och ställer sig frågan vad Vygotskijs och Leontjevs teorier betyder? Analysen anlägger dels ett hermeneutiskt historiskt perspektiv och dels ett nutids historiskt pedagogiskt perspektiv. För det nutidspedagogiska perspektivet använder jag mig av det skandinaviska forskningsfältet lekpedagogik, framför allt Birgitta Knutsdotter Olofsson, Fredrik Ole Lillemyr och Gunilla Lindqvist. För det hermeneutiskt historiska perspektivet använder jag mig av en kvalitativ textanalys där jag har systematiserat de två texterna i vardera tre analysteman. Vygotskijs föreläsning har jag sammanfattat och tolkat utifrån följande analysteman: förändrade handlingsmotiv, separationen mellan det visuella fältet och betydelsefältet och sambandet mellan rollek och regellek. Leontjevs artikel har jag sammanfattat och tolkat utifrån analystemana förändrade handlingsmotiv, leken som reproduktion och sambandet mellan rollek och regellek. Samtliga av analystemana är hermeneutiska delar av respektive texters helheter. Temana har jag analyserat dels som bryt- och beröringspunkter mellan Vygotskij och Leontjev och dels utifrån de begrepp som ligger till grund för den kulturhistoriska teorin.I analysen kommer jag fram till att förändrade handlingsmotiv ligger till grund för både Vygotskij och Leontjevs teorier, även om de skiljer sig åt något i sina respektive definitioner. Vidare kommer jag fram till att både Vygotskij och Leontjev baserar sin syn på utvecklingen av barns lek från rollek till regellek på en liknande historiegenetisk analys. Den stora skillnaden, som jag har funnit i min analys, är att Leontjev behandlar leken som ett yttre fenomen, som en verksamhet, medan Vygotskij behandlar leken som ett inre-yttre fenomen. Alltså som en verksamhet men också som en inre process där barnets idéer, emotioner och fantasi driver leken. / This essay discusses the theories on children’s play of two sovjetic psychologists: Lev S. Vygotsky and Aleksei N. Leontiev. It focuses specifically on Vygotsky’s lecture Play and its role in the Mental Development of the Child from 1933, and on Leontiev’s article The Psychological Principles of Preschool Play from 1944. Through a qualitative hermeneutic textual analysis of these two sources, the essay explores the meaning of Vygotsky’s and Leontiev’s theories, both from a hermeneutical, historical perspective, and a contemporary historical, educational perspective. The contemporary pedagogical perspective is based primarily on the Scandinavian research field of “play pedagogy”, and the research of Birgitta Knutsdotter Olofsson, Fredrik Ole Lillemyr and Gunilla Lindqvist. The hermeneutical, historical perspective is present through a qualitative text analysis. In this analysis, the contents of the two texts are systematized and interpreted with the use of three analytical themes. In Vygotsky’s lecture, the following themes are identified: changing motives of action, the separation between the visual field and the meaning field and the relationship between role play and rule play. In Leontiev’s article, these three themes are found: changing motives of action, play as reproduction, and the relationship between role play and rule play. All of the analytical themes are hermeneutic parts of the texts as a whole. The themes are analyzed both as differences and similarities between Vygotsky and Leontiev, and also as concepts that form the basis for the cultural-historical theory. The analysis show that the theme of changing action motives is at the base of both Vygotsky’s and Leontiev’s theories, although their definitions of this theme differ somewhat. The study also found that both Vygotsky and Leontiev based their theories on the development of children's play from role play to rule play on a similar historical genetic analysis. The major difference found between Vygotsky and Leontiev is that Leontjev treats play primarily as an external phenomenon and as an external activity, whereas Vygotsky treats play both as an external activity, like Leontiev, and as an internal process, in which the child's ideas, emotions and imagination drives play forward.

Teacher-led sensory play pedagogy, which specifically focuses on the sensopathic senses, has the potential to facilitate sensory processing in Grade R (Reception Year) children in preparing them for the transition from informal to formal schooling. In this study the complexity of the nature of this inquiry became evident when the body of scholarship was found not to reveal one single framework that represents play pedagogy, sensory integration and best early childhood practices. A variety of theories are available, but not a unifying conceptual framework that integrates cross-disciplinary knowledge systems to inform a scientific research process. Constructing an encompassing teacher-led sensory play pedagogy framework requires the integration of key principles of renowned and trusted grand theories of play, sensory play and play-based pedagogies with international best practice to preserve and advocate the importance of sensory play and learning in the early years. The newly conceptualised framework that represents the phenomenon had to be implemented using scientific research principles. Interpretivism as methodological paradigm guided the entire research process from selecting participants and sites to data generation, analysis and interpretation. The nature of the phenomenon justified a qualitative mode of inquiry with a multiple case study approach. The selection of the research sites as well as the participants warranted a purposive sampling technique. The five sites and ten participants represent teaching communities and learning environments that value sensory play as pedagogy when implementing South Africa’s national curriculum. The conceptual framework informed the construction of sensopathic pathways for indoor and outdoor learning environments. They served as a real-time exposition with actively engaged children. The teacher-participants observed this engagement and expressed their observations and interpretation through semi-structured interviews and reflective journals. To ensure quality data, the participants were given access to a cloud-based data generation application (app) with which they captured their experiences, impressions and thinking textually and visually. Member checking and a reliable audit trail were ensured by empowering the participants to capture their experiences as first-hand raw data themselves. The analysis of the data sets is aimed at determining how the conceptual framework informs teacher-led sensory play pedagogy. Therefore, I conceptualised an a priori coding framework using a deductive derivation of themes (statements), categories and codes to make sense of the data sets. A pivotal part of the study was to scrutinise how the conceptual framework inspired the integration of sensory processing and sensory play activities, as well as how teacher-led activities introduced sensopathic play opportunities to children in an informal learning environment. The importance of aligning sensopathic play experiences with the intended curriculum is key in preparing children for the transitions from Grade R to Grade 1. The interpretation of the analysed data sets indicated that the nature of this phenomenon is more complex than anticipated, as children demonstrated a dire need for a sensory play programme whether they had been diagnosed with sensory processing deficiencies or not. In other words, sensory play pedagogy that stimulates sensory processing, self-regulation and problem-solving skills readies children for formal schooling. The newly conceptualised framework affirms that teacher-led sensory play pedagogy can be incorporated into teachers’ daily school programmes and the national curriculum in South African preschools. / Thesis (PhD)--University of Pretoria, 2020. / pt2021 / Early Childhood Education / PhD / Unrestricted

I denna studie vill vi bidra med kunskap om hur man kan använda barnboken som redskap i förskolans verksamhet. Syftet med studien är att synliggöra förskollärares beskrivningar av hur de arbetar med att levandegöra barnböcker i förskolemiljön. Fokus är på vilka metoder och arbetssätt förskollärarna använder sig av för att bjuda in barnen i barnbokens värld, samt hur de resonerar kring sitt didaktiska förhållningssätt och användandet av barnboken i verksamheten.Studien utgår ifrån en kvalitativ intervjustudie med semistrukturerade intervjuer med 10 förskollärare från olika förskolor i Mellansverige. För att närma oss hur de levandegör barnboken, använder vi oss av litterära föreställningsvärldar och lekpedagogik.I resultatet framkommer att leken är central för både arbetssätt, genomförande och förhållningsätt. Den mest framträdande metoden är barnboken och att få uppleva den på många sätt. Barnboken är en utgångspunkt i hela arbetssättet. Dramatiseringen genom karaktärerna och miljöerna är andra centrala metoder för att levandegöra barnboken. Ytterligare en metod som framkommer är boksamtal, exempel där förskolläraren tillsammans med barnen diskuterar och pratar om boken under läsningen. I förskollärarnas resonemang är deras intresse, förhållningsätt och delaktighet i leken andra viktiga metoder. Arbetssättet som framkommer beskrivs lustfyllt och fångar både vuxna och barns intresse. I resultatet framkommer att när förskollärarna i studien tillsammans med barnen skapar en delad fantasivärld så kan barnens litterära erfarenheter utvecklas och litteraturen blir levande. De sociala gemenskaperna och arbetssättet främjar fantasi, utveckling och lärande. / This study aims to contribute to knowledge about children’s books as a tool for children’s learning. The purpose of this study is to highlight how preschool teachers describe how they use children’s books in their teaching to invite children into the world of the books and how they make books come alive and elaborate different topics. The study is based on semi-structured interviews with ten preschool teachers from different preschools in Sweden. We use literary fantasy worlds and play-pedagogy in the analysis.The result shows that play is central to both working methods and children’s learning with books. The social communities and the pre-school teachers’ way of working, foster children’s imagination, development and learning. The most prominent method is when children’s books become a starting point in the entire working method and the children can experience the books in multiple ways. The dramatization of book characters and elaborated environments are central methods of bringing the children's book to life. Book talks, where the preschool teacher together with the children discuss and talk about the book while reading it is another method. In the preschool teachers’ reasoning, their interest, attitude and participation in play are important. The working methods that they elaborates are described enthusiastically and captures an interest from both adults and children. The results show that when preschool teachers and children create a shared fantasy-world together, this gives the children literacy experiences and makes literature come to life in a memorable way.