<p>Syftet med denna uppsats är att undersöka vad som bidrar till att preskription av skattefordringar har en egen lag och inte regleras i samma lag som övriga fordringar och varför preskriptionstiden av dessa fordringar kan förlängas. En rättsdogmatisk metod har använts för att fastställa <strong>gällande rätt</strong> inom området. Där lagtolkningen till största del skett med hjälp av objektiv lagtolkning och vissa oklara begrepp, så som <strong>särskilda skäl, </strong>har tolkning skett med hjälp av subjektiv lagtolkning. Vidare används en komparativ metod för att se likheter och skillnader mellan <em>Lagen om preskription av skattefordringar m.m</em>. och <em>Preskriptionslagen</em>. Det som bidrar till att det inte finns så många artiklar, uppsatser och rättsfall angående preskription av skattefordringar kan vara att lagen är tydlig och det endast är <strong>särskilda skäl</strong> som kräver ytterligare tolkning, på så vis är lagen lättare att tillämpa och förstå än <em>Preskriptionslagen</em>.</p><p> </p><p><em>Lagen om preskription av skattefordringar m.m</em>. reglerar preskriptionstid för skattefordringar på fem år från utgången av kalenderåret skatten förföll till betalning. Tidigare reglerades skattefordringar i två lagar, <em>Uppbördslagen</em> och <em>Preskriptionsförordningen,</em> vilket medförde att <em>Lagen om preskription av skattefordringar m.m</em>. infördes för att få enhetliga regler för preskription av skattefordringar. Preskriptionsförlängning kan ske när det skattskyldige saboterar indrivning, håller sig undan, saknar känd hemvist eller stadigvarande vistas utomlands. Det är rekvisitet<strong> stadigvarande vistas utomlands </strong>som nästan endast tillämpas i rättspraxis och det brukar tolkas till den skattskyldiges nackdel om <strong>särskilda skäl</strong> inte föreligger.</p><p> </p><p>Både <em>Preskriptionslagen</em> och <em>Lagen om preskription av skattefordringar m.m</em>. har nästan samma syfte som är att skapa enhetliga regler, de härstammar från samma lagar och strävar mot samma mål. Skillnaden är att det är olika sorters fordringar som regleras i de båda lagarna, olika längd på preskriptionstiden och sättet som preskriptionstiden förlängs på är olika.</p><p> </p><p>I jämförelsen mellan <em>Preskriptionslagen</em> och <em>Lagen om preskription av skattefordringar m.m</em>. framkommer att skattefordringar regleras i en egen lag för att det ska vara svårare för staten att få preskriptionstiden förlängd eftersom ansökan måste ske till förvaltningsrätten, vilket även är kostsamt. Det gör att den skattskyldige indirekt blir skyddad mot staten och rättssäkerheten ökar. Det är enklare för en fordringsägare att förlänga preskriptionstiden med hjälp av preskriptionsavbrott enligt <em>Preskriptionslagen</em>.</p>

Syftet med denna uppsats är att undersöka vad som bidrar till att preskription av skattefordringar har en egen lag och inte regleras i samma lag som övriga fordringar och varför preskriptionstiden av dessa fordringar kan förlängas. En rättsdogmatisk metod har använts för att fastställa gällande rätt inom området. Där lagtolkningen till största del skett med hjälp av objektiv lagtolkning och vissa oklara begrepp, så som särskilda skäl, har tolkning skett med hjälp av subjektiv lagtolkning. Vidare används en komparativ metod för att se likheter och skillnader mellan Lagen om preskription av skattefordringar m.m. och Preskriptionslagen. Det som bidrar till att det inte finns så många artiklar, uppsatser och rättsfall angående preskription av skattefordringar kan vara att lagen är tydlig och det endast är särskilda skäl som kräver ytterligare tolkning, på så vis är lagen lättare att tillämpa och förstå än Preskriptionslagen.   Lagen om preskription av skattefordringar m.m. reglerar preskriptionstid för skattefordringar på fem år från utgången av kalenderåret skatten förföll till betalning. Tidigare reglerades skattefordringar i två lagar, Uppbördslagen och Preskriptionsförordningen, vilket medförde att Lagen om preskription av skattefordringar m.m. infördes för att få enhetliga regler för preskription av skattefordringar. Preskriptionsförlängning kan ske när det skattskyldige saboterar indrivning, håller sig undan, saknar känd hemvist eller stadigvarande vistas utomlands. Det är rekvisitet stadigvarande vistas utomlands som nästan endast tillämpas i rättspraxis och det brukar tolkas till den skattskyldiges nackdel om särskilda skäl inte föreligger.   Både Preskriptionslagen och Lagen om preskription av skattefordringar m.m. har nästan samma syfte som är att skapa enhetliga regler, de härstammar från samma lagar och strävar mot samma mål. Skillnaden är att det är olika sorters fordringar som regleras i de båda lagarna, olika längd på preskriptionstiden och sättet som preskriptionstiden förlängs på är olika.   I jämförelsen mellan Preskriptionslagen och Lagen om preskription av skattefordringar m.m. framkommer att skattefordringar regleras i en egen lag för att det ska vara svårare för staten att få preskriptionstiden förlängd eftersom ansökan måste ske till förvaltningsrätten, vilket även är kostsamt. Det gör att den skattskyldige indirekt blir skyddad mot staten och rättssäkerheten ökar. Det är enklare för en fordringsägare att förlänga preskriptionstiden med hjälp av preskriptionsavbrott enligt Preskriptionslagen.