Syftet med uppsatsen är att undersöka hur journalisten framställs i berättelsen och hur rollen som hjälte reflekteras. Jag har valt att avgränsa mig till två texter, Alexandra Pascalidous dokumentärserie Vi kallas tiggare (2016) och Johan Persson och Martin Schibbye reportagebok 438 dagar (2013). Det teoretiska ramverket som tillämpas i första hand av analysen är filmvetenskaplig teori, retorikteori samt arketypstudie. Genom komparativ metod kommer de båda texterna att analyseras och jämföras. Koppling till filmberättelser kommer att ackompanjera undersökningen. Resultatet av undersökningen fastslår att det finns starka kopplingar till det traditionella berättelserna och Hollywoodfilmens hjälte.

Uppsatsen undersöker huruvida Hillary Rodham Clinton förkvinnligat sitt retoriska tillvägagångssätt eller om hennes retorik passar bättre in i den manliga senatorsrollen. Med hjälp av klusteranalys och neo-aristotelisk analysmetod, görs en jämförande analys för att söka efter skillnader och likheter i Clintons retoriska tillvägagångssätt. Materialet består av två tal som hölls vid det demokratiska konventet; 1996 (i egenskap av first lady) och 2008 (i egenskap av senator). Resultatet diskuteras sedan utifrån det genusrelaterade begreppet double bind. Analysresultatet visar på en utveckling i Clintons retorik, som generat ett stärkt primärt ethos. Clinton har, istället för att anpassa sitt språkbruk till ett mer kvinnligt, snarare anpassat sig till den nya rollen som senator.