I detta arbete undersöker jag hur samtida manusförfattares arbetsförutsättningar ser ut i Sverige, vad gäller deras arbetsförhållanden, utbildning, men framförallt hur de uppfattar sin roll som manusförfattare (enskilt och i relation till andra). Genom att inkludera yrkets historiska förutsättningar, så betonas negligeringen av manusförfattares anseende (i Sverige) som en viktig aktör inom filmskapande och att arbetsförutsättningarna har gått i vågor efter branschens behov. Analysen utgår från Bridget Conors tes om att manusförfattares arbetsförutsättningar kan utrönas genom en blandning av en  kritisk sociologisk analys av kreativ produktion och en Foucauldiansk förståelse av "technologies of the self" – skapandet och reglerande av självet i relation till det egna arbetet.         Resultatet visade att manusförfattare i Sverige länge varit en bortglömd aktör inom filmskapande, vilket bland annat uttryckts i att en formell yrkesutbildning först blev aktuell på 1990-talet. Betydelsen av den formella manusutbildningen vid Stockholms dramatiska högskola visade sig inte vara centralt för yrkets identitetsskapande, utan det är något som kan utvecklas i yrkeslivet och utbildningen riktar helst sig till dem som anses behöva den. Däremot så kan utbildningen ge möjlighet att lära sig yrket i en mer skyddad miljö. Yrkesverksamheten präglas av en ständig osäkerhet, vilket tar sig uttryck både ekonomiskt och praktiskt. Därmed så måste manusförfattare göra sig själva tillgängliga för arbete och skaffa sig ett brett kontaktnät, vilket ställer krav på en social kompetens. Det är vitalt för manusförfattare i Sverige att vara verksamma inom andra områden än film som behöver deras tjänster, exempelvis TV, radio och teater. Yrkesrollen kräver ett pragmatiskt tänkande och att välkomna det kreativa samarbetet med regissörer och producenter. Uppfattningen att yrkesrollen idag skulle vara marginaliserad visade sig vara ambivalent. Respondenterna betraktade sin underställda roll inom filmskapande som naturlig, men däremot att deras insatser ofta försummades i relation till regissörer och producenter.

The aim of this paper is to investigate what part film music plays in the creation of stereo-types in the production of Swedish cinema, in the 1990s and early 2000s. This period of Swedish cinema was largely defined through the visualization of life in the smaller provinces of the country. The results were reached through the analyzing of four important works of this era, representing different provinces and genres. The examined movies have shown frequent use of extreme characters and a somewhat hostile environment in search of an interesting story. The music is used in ways of describing class differences amongst the inhabitants and to set the gen-eral mood of the concerned provinces: an agent often working in the unconscious of the viewer in order to affect the final results.