Bakgrund: Den mellanmänskliga relationen, baserad på kommunikation och samtal, utgör kärnan i psykiatriskt vårdande. Denna studie utgår från det vårdande samtalets teori där vårdandets grundmotiv är caritas, en naturlig strävan efter att lindra lidande och bevara patientens värdighet i en vårdande relation. Varje sjuksköterska inom psykiatrisk vård kan förväntas möta personer med samsjuklighet i psykisk ohälsa och missbruk eller beroende. Ökad kunskap om dessa personers upplevelser av vårdande samtal förväntas dels öka förståelsen för deras lidande, dels utveckla sjuksköterskans förmåga att i samtalet kombinera etisk hållning, lyhördhet och praktiskt agerande, vilket kan bidra till att fler personer med denna typ av samsjuklighet kan erbjudas samtal som upplevs som vårdande och därmed lindrar lidande. Syfte: Syftet med denna intervjustudie är att belysa upplevelser av vårdande samtal hos personer med samtidig psykisk ohälsa och missbruk eller beroende. Metod: Studien har en fenomenologisk-hermeneutisk ansats för att möjliggöra en djupare förståelse av innebörden i informanternas levda erfarenhet. Fem personer intervjuades om sina upplevelser av vårdande samtal. Resultat: Resultatet presenteras utifrån tre innebördsteman: Där ömsesidigheten skapar trygghet och gemenskap, Ett livsrum där lidandet synliggörs och begripliggörs och Där självaktningen återupprättas. Dessa teman strålar samman i huvudtemat Den trygga fristaden där lidande lindras och värdighet och självaktning återupprättas. Slutsats:Det vårdande samtalet har i denna studie visat sig bidra till att lidande lindras och värdighet och självaktning återupprättas hos personer med samsjuklighet i psykisk ohälsa och missbruk eller beroende. Det vårdande samtalet erbjuder inte bara möjlighet att förmedla och bearbeta lidande utan ger också, med sjuksköterskans stöd, utrymme för lärande och för att hitta de egna resurserna, vilket leder till ökad hälsa, autonomi och självaktning. Genom ytterligare forskning om det vårdande samtalet ur ett patientperspektiv kan evidens samlas som gör att det i daglig klinisk verksamhet än mer kan komma att betraktas som en självklar del i vårdande som lindrar lidande. / Background: The interpersonal relationship, based on communication and conversation, is the core of psychiatric caring. This study uses the theory of the caring conversation as a starting point, where the basis for caring is caritas, an inherent endeavor to alleviate suffering and preserve patient’s dignity in a caring relationship. Every nurse within psychiatric care can expect to meet people with comorbidity in psychiatric illness and substance use disorders or dependency. Increased knowledge about these people’s experiences of the caring conversation is expected to lead to increased understanding of their suffering, as well as develop nurses’ ability to combine ethical awareness, perceptiveness and practical action in each conversation, which in turn can contribute to that more people with this kind of comorbidity can be offered conversations that are caring and thereby alleviate suffering. Aim: The aim of this interview study is to illustrate experiences of caring conversations for people with comorbidity in psychiatric illness and substance use disorders or dependency. Methods: The study has a phenomenological-hermeneutical approach to enable a deaper understanding of the meaning of the lived experience of the informants. Five people were interviewed about their experiences of caring conversations. Findings: The result is presented through three themes of meaning: Where reciprocity creates safety and communion, A lebensraum where suffering is made visible and understandable and Where self-esteem is restituted. These themes come together in the main theme The safe sanctuary where suffering is alleviated and dignity and self-esteem is restituted. Conclusion: It is apparent in this study that the caring conversation contributes to alleviated suffering and restituted dignity and self-esteem for people with comorbidity in psychiatric illness and substance use disorder or dependency. The caring conversation not only provides an opportunity to convey and process suffering, but is also, with the nurse’s support, a forum for learning and for discovering one’s own resources, which leads to increased health, autonomy and self-esteem. With more research about the caring conversation from a patient perspective, evidence can be gathered that will make the caring conversation in daily clinical practice an even more natural part of caring that alleviates suffering.