Denna studie undersöker huruvida publika IFRS-rapporterande EU-banker använder kreditförlustreserven i syfte att styra resultatet. Genom att studera publicerad bokslutsdata för totalt 360 banker över tidsperioden 2012-2018 finner vi att när resultatet före skatt och kreditförlustreservering ökar med 1% av totala tillgångar ökar avsättningen för kreditförluster med 0,15% av totala tillgångar. Detta innebär att vi finner stöd för att företagsledare i banker använder kreditförlustreserven för att jämna ut resultatet över tid. Våra resultat visar vidare att banker som marginellt slagit ett nollresultat också har gjort avsättningar för kreditförluster som är 0,1% lägre än andra banker vilket innebär att vi finner stöd för att banker använder kreditförlustreserven för att slå ett nollresultat. Vårt resultat indikerar slutligen även att banker som redovisat en marginell vinsttillväxt också redovisat avsättningar för kreditförluster som är 0,1% lägre än andra banker. Detta innebär att vi finner stöd för att banker använder kreditförlustreserven för att kunna redovisa vinsttillväxt. Vi hävdar att det i huvudsak är kapitalmarknadsmässiga incitament som ligger bakom våra resultat.  De finansiella rapporterna anses vara företagsledares främsta verktyg för att kommunicera information om bolagets prestation och finansiella ställning och är en viktig informationskälla för externa intressenter. I EU upprättas finansiella rapporter vanligtvis enligt IFRS vilket är ett principbaserat redovisningsregelverk som saknar detaljerade regler för hur det ska tillämpas. Regelverket öppnar således upp för företagsledare att använda subjektiva bedömningar i sin redovisning. Att utnyttja den diskretion som råder på ett sätt som inte medför att de finansiella rapporterna förmedlar en rättvisande bild av företagets prestation och finansiella ställning går under begreppet resultatstyrning. Kreditförlustreserven är en redovisningspost som avser att spegla bankens konstaterade och framtida förväntade kreditförluster i de finansiella rapporterna och den frågeställning denna studie ämnar besvara grundar sig i att företagsledare gör egna subjektiva bedömningar vid uppskattningen av dess storlek. Bedömningen är komplex och svår för externa intressenter att ifrågasätta vilket gör att posten lämnar utrymme för resultatstyrning. Det finns en bristfällig mängd forskning som studerar kreditförlustreservens koppling till resultatstyrning i Europa, vår studie bidrar därför till tidigare litteratur genom att den är baserad på EU-banker. Vår studie har vidare en annan infallsvinkel än många andra studier som undersökt kreditförlustreservens koppling till resultatstyrning vilket gör att den även bidrar med värdefull kunskap om resultatstyrning genom kreditförlustreserven i två situationer som inte testats i tidigare forskning.