Syftet med denna kvalitativa dokumentstudie har varit att med utgångspunkt i LSS-bedömningar studera hur enskildas rätt till insatser förhandlas, och kan ses i relation till lag, förarbeten samt Agenda 2030, Förenta nationernas konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning samt Uppsala kommuns program för full delaktighet för personer med funktionsnedsättning. För att besvara syftet har utredningar och prejudicerande domar analyserats genom kvalitativ innehållsanalys. Studiens teoretiska avstamp är i socialkonstruktionismen och Webers teori om byråkrati. Därutöver används begreppen inkludering, exkludering, normalitet och andrefiering. Studien visar att det främst är personkretstillhörighet, samt behovets/stödets omfattning och karaktär, som har betydelse vid bedömningar. Vidare har medicinska underlag betydelse för hur både personkretstillhörighet och stödbehov bedöms. Tolkningen av begreppet goda levnadsvillkor framträder implicit i materialet. Omsorgsmässiga behov tycks premiera sociala behov. Gränser finns för vad som bedöms utgöra ett behov. Även om ett behov anses föreligga, kan det behövda stödets karaktär anses vara en annan än den som enligt riktlinjer utgör skäl för beviljande av insatser. Fokuset på omsorgsmässiga behov skiljer sig från de vägledande dokumenten, vilka nästan uteslutande betonar den sociala aspekten. Resultatet har utöver detta påvisat hur myndigheter gör generaliserade tolkningar av praxis och förarbeten för att legitimera sina beslut. Motiveringar sker genom “icke-motiveringar” som inte förankras i den enskildes situation. Även den hierarkiska kedjan inom och mellan myndigheter tycks ha betydelse för beslutsfattandet. Prejudicerande domar förändrar villkoren för stöd, vilka får konsekvenser för bedömningarna som görs på handläggande myndigheter. Det rättighetsperspektiv som finns i utredningar och domar fokuserar på villkor för tillgång till insatser snarare än erhållandet av rättigheter. I sin helhet visar studien på hur handläggare navigerar mellan olika intressen knutna till dels lagens intention, dels organisatoriska ramar, dels enskildas förväntningar. Slutsatsen dras att en reform kan behövas, där lagens verkliga intention klargörs.

Syftet med denna kvalitativa dokumentstudie har varit att studera hur barnets bästa framställs i förvaltningsrättens domar av upphörande av vård enligt lagen med särskilda bestämmelser om vård av unga, samt att analysera hur socialnämnd, förvaltningsrätt, föräldrar och barnet själv argumenterar för barnets bästa. Studien syftar även till att undersöka hur föräldraförmåga sätts i relation till barnets bästa. I vår studie har 43 domar granskats med hjälp av tematisk analys. Studiens teoretiska utgångspunkt har varit barndomssociologi samt Bronfenbrenners utvecklingsekologiska teori. Resultatet visar att barnets bästa inte framställs begreppsligt, utan i relation till den goda barndomen och det goda föräldraskapet. Den goda barndomen innefattar i det här sammanhanget att barn ska växa upp under trygga förhållanden som präglas av stabilitet, kontinuitet och känslomässig omsorg. Det goda föräldraskapet kännetecknas av insikt, samarbete och mottaglighet för förändring. Ett gott föräldraskap kännetecknas också av föräldrar som har förmågan att tillgodose barnets behov och kan sätta barnets behov i första hand. Föräldrar i domarna konstrueras av socialnämnd och förvaltningsrätt som föräldrar som saknar föräldraförmåga, och därmed inte har förmåga att tillgodose barnets bästa. Föräldrar argumenterar ifrån att föräldrarna själva erhåller ett gott föräldraskap. Både barn och föräldrar påtalar återföreningsprincipen och framför vikten av att barnet bor med sin biologiska familj. Barnets uppfattning av vad som är bäst för barnet kopplas till känslor av trygghet till barnets omsorgspersoner.