Bakgrund: Långvarig smärta antas drabba var femte person i Sverige och bland dem är rörelserädsla vanligt. Rörelserädsla är komplext och kan påverka en person biomedicinskt, psykologiskt och socialt, varför fysioterapeuten bör använda ett beteendemedicinskt arbetssätt. Forskning har visat att fysioterapeuter har svårt att identifiera psykosociala faktorer kopplade till rörelserädsla. Syfte: Att studera hur fysioterapeuter beskriver sitt arbete med patienter med rörelserädsla relaterat till långvarig smärta. Metod: En kvalitativ intervjustudie genomfördes. Sju fysioterapeuter från olika typer av verksamheter rekryterades genom ett ändamålsenligt bekvämlighetsurval. Data analyserades manifest med en induktiv ansats. Resultat: Analysen resulterade i fem kategorier med tre till fem underkategorier vardera: “Uppfattning om utmärkande drag och beteenden hos patienter med rörelserädsla”, “Grundförutsättningar för ett framgångsrikt arbete”, “Identifiera och skapa förståelse för patientens rörelserädsla”, “Strategier för att förändra tankar och känslor i samband med rörelse” och “Omständigheter som kan göra arbetet utmanande eller svårt”. Slutsats: Ett biopsykosocialt och beteendemedicinskt arbetssätt beskrevs användas vid arbetet med dessa patienter. Arbetet beskrevs som komplext och utmanande för en fysioterapeut att hantera ensam. Teamarbete, tydliga målsättningar och en god relation mellan parterna uttrycktes vara viktigt för att lyckas. / Background: Chronic pain is assumed to affect every fifth person in Sweden and fear of movement is common. Fear of movement is complex and affects a person biomedically, psychologically and socially, why physiotherapist's should use a behavioral medicine approach. Research has shown that physiotherapist's have difficulty identifying psychosocial factors involved in fear of movement. Aim: To study how physiotherapist's describe their work with patients with fear of movement related to chronic pain. Method: A qualitative interview study was conducted. Seven physiotherapist's were recruited through a purposive convenience sample. Data was analyzed manifestly with an inductive approach. Result: The analysis resulted in five main categories: “Perception of distinguishing features and behaviors in patients with fear of movement”, “Essential prerequisites for successful work”, “Identify and create understanding of the patient's fear of movement”, “Strategies for changing thoughts and emotions related to movement” and “Circumstances that can make the work challenging or difficult”. Conclusion: A biopsychosocial and behavioral medicine approach was described to be used when working with these patients. The work was described as challenging for physiotherapist's to handle alone. Teamwork, clear goal setting and a good patient-therapist relationship were expressed to be important.

Bakgrund: Barn med typ 1-diabetes är generellt mindre fysiskt aktiva än andra barn. Bidragande faktorer kan vara rädsla för hypoglykemi och bristande kunskap hos vårdnadshavare. Att vara vårdnadshavare till ett barn med kronisk sjukdom kan medföra många svårigheter och forskning har visat minskad livskvalité. Fysioterapeutens roll i diabetesvården är idag begränsad. Syfte: Att undersöka vårdnadshavares tankar om fysisk aktivitet hos deras barn med typ 1- diabetes. Metod: Kvalitativ semistrukturerad intervjustudie med deskriptiv design. En induktiv ansats användes för kvalitativ innehållsanalys av materialet. Resultat: Materialet delades in i fyra huvudkategorier och elva underkategorier efter dataanalysen. Resultatet beskriver vårdnadshavares tankar och upplevelser kring hur deras barn påverkas av fysisk aktivitet, vilken möjlighet barnen har att utföra aktiviteter, vilken kunskap de har idag och vad de saknar samt hur de ser på pressen de upplever i relation till fysisk aktivitet. Slutsats: Att vara vårdnadshavare till barn med typ 1-diabetes väcker många tankar och känslor kring fysisk aktivitet. Svårigheter med att kontrollera barnets blodsocker och vara med vid aktiviteter ledde i många fall till känslor av misslyckande och stress. Bristfällig kunskap om fysisk aktivitet ses som en förklaring till osäkerhet som kunde hindra barnet att vara fysisk aktiv. Nyckelord: Fysioterapi, Kronisk sjukdom, Rädsla-undvikande modellen, Socialkognitiv teori, Upplevelse / Background: Children with type 1-diabetes are generally less active than other children. Contributory reasons could be caregivers’ fear of hypoglycemia and lack of knowledge. To be a caregiver with a child with chronic disease causes of difficulties and science has shown reduced quality of life. The role off the physiotherapist in the care of diabetes is today limited. Aim: To explore caregivers’ thoughts about their children with type 1-diabetes and physical activity. Method: A qualitative semi-structured interview study with descriptive design. An inductive approach was used for the qualitative content analysis of the material. Result: The data analysis resulted in four main categories and eleven subcategories. The result describes caregivers’ thoughts and experiences about how physical activity affect their children, which possibility children had to perform activities, their knowledge and what they are missing and their experience of pressure to manage physical activity. Conclusion: To be the caregiver to a child with type 1-diabetes raises many thoughts and feelings about physical activity. Difficulties to control the child’s blood sugar and to be able to participate in the child’s activities, often led to feelings of failure and stress. Lack of knowledge about physical activity may be an explanation to insecurity that may hinder the child to be physical activity. Keywords: Chronic disease, Experience, Fear-avoidance model, Physiotherapy, Social cognitive theory