This papers purpose is to compare the female protagonist as a subject and reader in Madame Bovary, Watermelon and Bridget Jones´s diary. The aim is feministic, where Judith Butler’s concepts of subjectivity and performativity have been used besides the method of close reading. These novels are pioneering works of each genre; the realistic novel and chick lit. Emma Bovary loses her subjectivity and turns in to a passive object when she is desired and looked at by men. Instead dead objects gets animated, which produces an extremely objectifying portrait of Emma. This culminates with the depiction of her suicide. Surprisingly Emma’s position as a subject, if she ever has one, appears through her reading. The performativity of the texts gives her power and agency to try to change her life within the limits of the bourgeoisie marriage. The protagonists of Watermelon and Bridget Jones´s diary are two female subjects in a modern society, who loves reading. Despite their different opportunities to live fulfilling lives, as compared to Emma, they tend to objectify themselves in relationship to men. They also emphasize the importance of love and having a man in their life, which is according to the genre. Interpreted through Butler, an explanation could be that the power of submission not only sets the outer limits, it also influences our internal desires. These chick lit-novels also discuss literature and cultural hierarchy, where the protagonists tend to prefer popular literature. Watermelon also contains an opening for subversion, depicted by Claire’s achieved independency at the end of the novel, and through some gender-parodies. Most of all, these two chick lit-novels tend to reiterate and consolidate a traditional gender-order through their performativity, although ironizing over the same. Keywords: Reading, genre, realistic novel, chick lit, feminism, Judith Butler, subjectivity, performativity, Madame Bovary, Watermelon, Bridget Jones´s diary. / Uppsatsens syfte har varit att analysera och jämföra den kvinnliga protagonisten som subjekt och läsare i tre romaner; Madame Bovary, Vattenmelonen och Bridget Jones dagbok. Metoden har varit närläsning och den teoretiska ingången feministisk och normkritisk. Judit Butlers teorier har varit tongivande, inte minst begreppen subjekt och performativitet. Resultaten visade bland annat att Emma Bovary tenderar att förlora sin roll som subjekt och förvandlas till ett passivt objekt när hon blir betraktad och åtrådd av män. Istället animeras döda ting som får liv och börjar agera som subjekt, vilket skapar en extremt objektifierad gestaltning av Emma som kulminerar i gestaltningen av hennes självmord. Om det alls går att finna någon subjektsposition hos Emma, uppstår den paradoxalt nog genom hennes läsning. Texternas performativitet skapar förvisso orimliga förväntningar på kärleken, men får även Emma att förändra sitt liv inom de snäva ramar 1800-talets borgerliga äktenskap innebär. Protagonisterna i Vattenmelonen och Bridget Jones dagbok är två kvinnliga subjekt som lever i ett modernt samhälle och liksom Emma älskar de att läsa. I dessa romaner förs även en diskussion kring litteratur och kulturella hierarkier. Alla tre protagonister i de undersökta romanerna kan kategoriseras som passionerade läsare och de föredrar att läsa populärlitteratur. I Vattenmelonen och Bridget Jones dagbok har protagonisterna helt andra förutsättningar till självförverkligande och att leva ett självständigt liv, jämfört med Emma Bovary. Trots detta tenderar både Claire och Bridget att objektifiera sig i sina relationer till män. De verbaliserar ofta vikten av kärlek och att ha en man i sitt liv, vilket också är genretypiskt. Tolkat enligt Butler (och Foucault) är förklaringen till detta ”frivilliga” förtryck att underordning inte enbart skapas genom yttre begränsningar, utan även genom påverkan av människors inre, via internaliserade drömmar och önskningar. I Vattenmelonen finns trots allt en subversiv ansats, vilken gestaltas genom Claires nyvunna självständighet i slutet av romanen, samt i förekomsten av ett antal genusparodier. Mest av allt tenderar dock dessa två chick lit-romaner att återupprepa och befästa traditionella genusmönster, trots att de samtidigt ironiserar över dessa.