I denna studie undersöks hur undervisningen om religion och vetenskap i religionskunskap 1 på gymnasiet kan vara konstruerad i klassrumspraktiken, det vill säga vad som presenteras angående förhållandet mellan religion och vetenskap, samt vad som sker i interaktionen mellan läraren och eleverna. Studien bygger på observationer av en klass och deras lärare under momentet religion och vetenskap. Observationerna har därefter analyserats med hjälp av diskursanalys. Resultatet visar två diskurser, vilka jag kallar för en sekularistisk rationell diskurs, samt en källkritisk diskurs. I den sekularistiskt rationella diskursen framgick det att relationen mellan religion och vetenskap presenterades på ett relativistiskt vis. Den relativistiska undervisningen triggade ett rationalistiskt tankesätt, vilket grundade sig i en sekularistisk syn på religion. Detta resulterade i att religionen framstod i underläge i förhållande till vetenskapen, vilket orsakade att religiösa livsåskådningar beskrevs utifrån ett ”dom”, medan sekulariserade beskrevs utifrån ”man”. I den källkritiska diskursen betonades kritiskt tänkande och källkritik, trots detta var den sekularistiskt rationella diskursen dominerande i klassrumspraktiken. Vidare visar resultatet att den sekularistiskt rationella diskursen kan undvikas om förhållandet mellan religion och vetenskap sätts i en historisk kontext, samt om undervisningen anpassas efter de kontextuella villkoren i klassen, vilket i detta fall var att eleverna hade en sekularistisk syn på religion. En annan lösning är att presentera olika perspektiv på kunskap, som till exempel ontologiska och epistemologiska ansatser, vilka följaktligen kan utmana elevernas syn på religion respektive vetenskap.