Syftet med denna uppsats är att utforska hur resocialiserings- och uppfostrans-ideal av sinnesslöa fungerade vid Västmanlands sinnesslöanstalt å Sofielund. Studien är en fallstudie med individfokus, som följer 18 intagna skolhemsele-ver vid sinnesslöanstalten i Sofielund. Det material som har använts är bland annat intagningslistor, journaler och personliga akter för de 18 undersöknings-personerna, som finns tillgängliga hos Landstingsarkivet Västmanland. Av denna undersökning framkommer bland annat att de 18 undersökningsperso-nerna kom från relativt normala familjer och hemförhållanden, som i de flesta fallen tillhörde arbetarklassen. Samtliga undersökningspersoner ansågs vara bildbara vid intagningen till Sofielund och den största delen av dem ansågs före intagningen lida av lättare sinnesslöhet (idioti). Dessutom ansågs inte någon av dem vara farlig för sin omgivning. Skolpersonalens beskrivningar stödjer inte heller uppfattningen om att de skulle ha ansetts vara farliga. Om de 18 undersökningspersonerna framkommer att de i vissa fall inte ansågs vara bildbara av skolledningen, tidigare utlåtanden till trots. Följaktligen visar resultatet på att en stor del av undersökningspersonerna blev hemskickade efter utskrivning från skolhemmet, möjligen för att de ansågs vara bildbara och därmed inte var lämpliga i skolhemmet. Denna studies resultat pekar också på att uppföljningen av undersökningspersonerna var relativt systema-tisk. En sammanfattande slutsats i denna studie är också att det inte var ovanligt att undersökningspersonerna skickades hem, trots att de flesta gjorde ganska små framsteg i skolan.