Syftet med denna uppsats är att utforska hur resocialiserings- och uppfostrans-ideal av sinnesslöa fungerade vid Västmanlands sinnesslöanstalt å Sofielund. Studien är en fallstudie med individfokus, som följer 18 intagna skolhemsele-ver vid sinnesslöanstalten i Sofielund. Det material som har använts är bland annat intagningslistor, journaler och personliga akter för de 18 undersöknings-personerna, som finns tillgängliga hos Landstingsarkivet Västmanland. Av denna undersökning framkommer bland annat att de 18 undersökningsperso-nerna kom från relativt normala familjer och hemförhållanden, som i de flesta fallen tillhörde arbetarklassen. Samtliga undersökningspersoner ansågs vara bildbara vid intagningen till Sofielund och den största delen av dem ansågs före intagningen lida av lättare sinnesslöhet (idioti). Dessutom ansågs inte någon av dem vara farlig för sin omgivning. Skolpersonalens beskrivningar stödjer inte heller uppfattningen om att de skulle ha ansetts vara farliga. Om de 18 undersökningspersonerna framkommer att de i vissa fall inte ansågs vara bildbara av skolledningen, tidigare utlåtanden till trots. Följaktligen visar resultatet på att en stor del av undersökningspersonerna blev hemskickade efter utskrivning från skolhemmet, möjligen för att de ansågs vara bildbara och därmed inte var lämpliga i skolhemmet. Denna studies resultat pekar också på att uppföljningen av undersökningspersonerna var relativt systema-tisk. En sammanfattande slutsats i denna studie är också att det inte var ovanligt att undersökningspersonerna skickades hem, trots att de flesta gjorde ganska små framsteg i skolan.

This thesis examines the implementation of a philanthropically project called Norrbottens arbetsstugor which were launched during the famine of 1903. The project initially aimed to hinder starvation among children to poor families and was arranged in a similar way as boarding-out schools. Children to poor families were offered this temporary solution and during their stay they received board and lodging as well as schooling and work practice. However, the project continues until 1954 although the threat of famine is hindered fairly promptly which indicates that new policies were introduced. Therefore, the inquiry focuses on how actors on different levels in the implementation structure adapt and transform the philanthropically policy to suit their respective needs and goals. The study is divided into two phases, a so called initial phase and an expansion phase. The implementation is investigated via archive material from the philanthropically organisation itself, Stiftelsen Norrbottens Läns arbetsstugor, as well as from local governments (kommunala skolråd) and representatives of the Swedish government (folkskoleinspektörer). The study shows how policies of childcare becomes blurry or difficult to fulfil due to insufficient means, lack of control or because of absence of recognized tools to evaluate the activity. Commonly, implementation studies sought to show how well or misused the policy has been obeyed after its introduction. This study shows rather how a policy can work fruitfully even though, or thanks to, its intentions are reformulated by different actors. This of course, awakes questions of moral characters. The study also highlights the importance to investigate, in this case a philanthropically case, not only as such, but as a project that is ongoing on several levels. This gives us the opportunity to see what, for example, the conception of ‘good childcare’ means and how it is defined depending on the level studied. To put it short: when studied in different levels, we may unveil the different meanings of a concept. Keywords: Norrbotten, early 20th century, childcare, boarding-school, philanthropy, assimilation, implementation.