Enligt Hälso- och sjukvårdslagens ska behandling systematiskt utvecklas och säkras (HSL, SFS 1982:763). Logopedisk röstbehandling är inte ett undantag. I ett samverkansprojekt mellan Linköpings Universitet och sydöstra sjukvårdsregionen deltog sex logopedmottagningar genom att låta patienter som erhöll röstbehandling att fylla i självskattningsformuläret Rösthandikappindex, RHI, vid behandlingsstart och behandlingsslut. Projektets mål var att fungera som en utgångspunkt för framtida, systematiska förbättringsarbeten beträffande röstbehandling. Denna studie har ett tvådelat syfte. Den ämnar undersöka om summan av deltagarnas RHI-skattningar förändrades efter genomgången röstbehandling och huruvida ålder, röstkrav inom yrket samt antalet behandlingstillfällen påverkade resultatet av skattningarna. Syftet med studien är också att, med hjälp av en enkät, undersöka yrkesverksamma logopeders inställning till RHI som verktyg för bedömning av röstproblematik och utvärdering av röstbehandling. Patientdata inkluderar resultaten från 350 patienters självskattningar. Enkätmaterialet innehåller svaren från 23 respondenter. Wilcoxon teckenrangtest visar en signifikant skillnad i RHI-poäng före (Md = 42) och efter (Md = 23) behandling med en genomsnittlig minskning av 19 medianpoäng i RHI-indexet med en observerat stor effektstyrka (.55). Den observerade differensen, både totalt och inom varje enskilt delområde, överstiger tidigare föreslagna gränsvärden för behandlingseffekt som angavs vid utvecklandet att VHI och RHI. Analyser av materialet visar att den vanligaste förekommande röstpatienten är en kvinna i 50-årsåldern med dysfoni. Förekomsten av olika diagnoser varierade stort mellan de deltagande regionerna. Hög ålder hos patienten påverkade medianvärdet på RHI vid behandlingsstart och behandlingsslut, men inte den observerade skillnaden mellan de två skattningarna. Beroende på vilken mottagning som tillhandahöll behandlingen observerades signifikanta skillnader i hur många behandlingstillfällen som gavs, hur lång behandlingsperioden blev och hur stor skillnaden i RHI-poäng var efter genomgången behandling. Utifrån enkätutskicket föreföll de deltagande logopederna generellt övervägande positiva till RHI som verktyg för att utvärdera röstproblematik och röstbehandling. En majoritet nämnde dock svagheter med RHI som utvärderingsredskap. / In accordance to the Swedish law of Health- and medical treatments, every intervention should systematically evolve and be improved in terms of safety (HSL, SFS 1982:763). Voice therapy is no exception. Six voice clinics participated in a collaborative project between Linköping University and the south-east hospital region by letting every patient receiving voice therapy complete the Swedish version of the Voice Handicap Index, RHI, at the beginning and end of their treatment. This study has a two-parted aim. The first aim of this study was to examine whether the sum of the participants’ scores on RHI changed after completed therapy and if gender, age, vocal strain within the occupation or the number of therapy sessions had an effect on their score. The second aim of the study was to construct a survey to analyze working speech-language pathologist’s views on RHI as a tool for evaluating voice problems and voice therapy. The material from the survey consisted of the answers from 23 respondents.  The patient data includes the results from 350 patients’ scores. Analysis of the data reveals that the typical voice patient is a woman in her fifties with the diagnosis dysphonia. The prevalence of certain diagnoses varies greatly between the participating voice clinics. Wilcoxon sign rank test points to a significant difference in RHI-scores before (MD = 42) and after (MD = 23) therapy with an average decrease of 19 median points in the RHI-index with a substantial observed effect size (.55). The observed difference surpasses the previously suggested threshold limit for clear intervention effect during the development of VHI and RHI. Age had a significant effect on the median score of RHI at the start and end of therapy, but the observed difference between the two measurements were not affected. Differences could be observed between the voice clinics regarding the average number of therapeutic appointments, the average length of the therapy and the average difference in RHI-scores after completed therapy. From the responses in the survey, the participating SLPs were generally predominately positive to the idea of RHI as a tool for evaluating voice problems and voice therapy. The majority of the respondents did however mention weaknesses in RHI when used as a tool for evaluation.