Parkinsons sjukdom är en vanlig neurologisk sjukdom och den vanligaste motorikstörningen. Mer än 70 % av patienter med Parkinsons sjukdom rapporterar problem med röst och tal. Syftet med dennas studie var att undersöka hur personer med Parkinsons sjukdom upplever sin rösthälsa och jämföra detta med normaldata från tidigare studier. Även huruvida information om röstförändringar i samband med Parkinsons sjukdom nått deltagargruppen utreddes. Som undersökningsinstrument användes formuläret Rösthandikappindex (RHI), som ger ett subjektivt mått på rösthälsa. Utöver detta användes även ett frågeformulär för kompletterande information. Antalet deltagare var 34 personer med Parkinsons sjukdom, 22 kvinnor och 12 män. Medelåldern för samtliga deltagare var 69 år. Medelvärdet av RHI för samtliga deltagare var 27,3 poäng och medelvärdet för de som var över 65 år var 26,6. I jämförelse med tidigare studier var dessa värden signifikant högre. Från detta resultat drogs slutsatsen att Parkinsons sjukdom påverkar individens subjektiva upplevelse av den egna rösten. Dessutom skattade männen signifikant högre än kvinnorna, vilket kan tolkas som att männen upplever sina röstbesvär som värre än kvinnorna. Vidare fanns ett positivt signifikant samband mellan RHI-poäng och tid sedan diagnos, vilket innebär att ju längre de levt med diagnosen desto högre skattar de på RHI. Ett relativt lågt antal deltagare hade fått information om röstförändringar som kan ske i samband med Parkinsons sjukdom.

Enligt Hälso- och sjukvårdslagens ska behandling systematiskt utvecklas och säkras (HSL, SFS 1982:763). Logopedisk röstbehandling är inte ett undantag. I ett samverkansprojekt mellan Linköpings Universitet och sydöstra sjukvårdsregionen deltog sex logopedmottagningar genom att låta patienter som erhöll röstbehandling att fylla i självskattningsformuläret Rösthandikappindex, RHI, vid behandlingsstart och behandlingsslut. Projektets mål var att fungera som en utgångspunkt för framtida, systematiska förbättringsarbeten beträffande röstbehandling. Denna studie har ett tvådelat syfte. Den ämnar undersöka om summan av deltagarnas RHI-skattningar förändrades efter genomgången röstbehandling och huruvida ålder, röstkrav inom yrket samt antalet behandlingstillfällen påverkade resultatet av skattningarna. Syftet med studien är också att, med hjälp av en enkät, undersöka yrkesverksamma logopeders inställning till RHI som verktyg för bedömning av röstproblematik och utvärdering av röstbehandling. Patientdata inkluderar resultaten från 350 patienters självskattningar. Enkätmaterialet innehåller svaren från 23 respondenter. Wilcoxon teckenrangtest visar en signifikant skillnad i RHI-poäng före (Md = 42) och efter (Md = 23) behandling med en genomsnittlig minskning av 19 medianpoäng i RHI-indexet med en observerat stor effektstyrka (.55). Den observerade differensen, både totalt och inom varje enskilt delområde, överstiger tidigare föreslagna gränsvärden för behandlingseffekt som angavs vid utvecklandet att VHI och RHI. Analyser av materialet visar att den vanligaste förekommande röstpatienten är en kvinna i 50-årsåldern med dysfoni. Förekomsten av olika diagnoser varierade stort mellan de deltagande regionerna. Hög ålder hos patienten påverkade medianvärdet på RHI vid behandlingsstart och behandlingsslut, men inte den observerade skillnaden mellan de två skattningarna. Beroende på vilken mottagning som tillhandahöll behandlingen observerades signifikanta skillnader i hur många behandlingstillfällen som gavs, hur lång behandlingsperioden blev och hur stor skillnaden i RHI-poäng var efter genomgången behandling. Utifrån enkätutskicket föreföll de deltagande logopederna generellt övervägande positiva till RHI som verktyg för att utvärdera röstproblematik och röstbehandling. En majoritet nämnde dock svagheter med RHI som utvärderingsredskap. / In accordance to the Swedish law of Health- and medical treatments, every intervention should systematically evolve and be improved in terms of safety (HSL, SFS 1982:763). Voice therapy is no exception. Six voice clinics participated in a collaborative project between Linköping University and the south-east hospital region by letting every patient receiving voice therapy complete the Swedish version of the Voice Handicap Index, RHI, at the beginning and end of their treatment. This study has a two-parted aim. The first aim of this study was to examine whether the sum of the participants’ scores on RHI changed after completed therapy and if gender, age, vocal strain within the occupation or the number of therapy sessions had an effect on their score. The second aim of the study was to construct a survey to analyze working speech-language pathologist’s views on RHI as a tool for evaluating voice problems and voice therapy. The material from the survey consisted of the answers from 23 respondents.  The patient data includes the results from 350 patients’ scores. Analysis of the data reveals that the typical voice patient is a woman in her fifties with the diagnosis dysphonia. The prevalence of certain diagnoses varies greatly between the participating voice clinics. Wilcoxon sign rank test points to a significant difference in RHI-scores before (MD = 42) and after (MD = 23) therapy with an average decrease of 19 median points in the RHI-index with a substantial observed effect size (.55). The observed difference surpasses the previously suggested threshold limit for clear intervention effect during the development of VHI and RHI. Age had a significant effect on the median score of RHI at the start and end of therapy, but the observed difference between the two measurements were not affected. Differences could be observed between the voice clinics regarding the average number of therapeutic appointments, the average length of the therapy and the average difference in RHI-scores after completed therapy. From the responses in the survey, the participating SLPs were generally predominately positive to the idea of RHI as a tool for evaluating voice problems and voice therapy. The majority of the respondents did however mention weaknesses in RHI when used as a tool for evaluation.

Bakgrund Kraven på evidensbaserad vård ökar ständigt. Att jämföra patienters självskattade besvär före och efter behandling är ett sätt att utvärdera behandlingseffekten.  Rösthandikappindex (RHI) och VA-skala för röstbesvär är två verktyg för utvärdering av röstbehandling. Tidigare studier har visat att röstbehandling ger minskade självskattade röstbesvär. Syfte Syftet med denna studie var att med självskattningsformulär utvärdera effekten av logopedisk röstbehandling i Västerbottens läns landsting (VLL) och undersöka om behandlingseffekten påverkas av kön, diagnos, antal behandlingstillfällen och hur mycket tid patienten är beredd att lägga på behandling, samt att undersöka om det finns ett samband mellan självskattningsformuläret RHI och VA-skala för röstbesvär. Metod 102 patienter, 28 män och 74 kvinnor, som under perioden januari 2009 till september 2012 genomgått logopedisk röstbehandling inom VLL, deltog i studien. Deltagarna rekryterades retrospektivt. Genom dataanalys undersöktes huruvida det fanns någon signifikant skillnad i poäng på RHI efter behandling, om det fanns några signifikanta skillnader i självskattning beroende på kön, diagnos eller antal behandlingstillfällen samt om det fanns en korrelation mellan RHI-poäng och skattning på VA-skala. Resultat En signifikant minskning av RHI-poäng kunde ses för hela gruppen efter röstbehandling jämfört med före. Inga signifikanta skillnader sågs mellan könen eller mellan grupper indelade utifrån antal behandlingstillfällen. Det fanns inte heller någon skillnad mellan olika diagnoser. Däremot sågs signifikanta korrelationer mellan RHI och VA-skala för röstbesvär. Slutsats Studien visade att de självskattade besvären minskade efter behandling. Resultaten var inte beroende av kön, diagnos eller antal behandlingstillfällen. Utifrån detta dras slutsatsen att den logopediska röstbehandlingen i Västerbottens läns landsting ger effekt. Vad gäller de självskattningsverktyg som används i verksamheten sågs en korrelation mellan RHI och VA-skala för röstbesvär. Det är möjligt att dessa verktyg mäter olika aspekter av samma problem. Det är då av vikt att kombinera dessa för att få en helhetsbild av patienters upplevda röstbesvär / Background The demand for evidence based health care is increasing. One way to evaluate the effect of treatment is to compare patients’ self-assessed malaise before and after treatment. Two useful tools for evaluating voice therapy administered by a speech-language pathologist  is Voice Handicap Index (VHI) and a Visual Analogue Scale, VA-scale, for voice problems. Previous studies has found that voice therapy results in a decreased level of voice problems                                                                                        Aim The aim of this study was to evaluate the effect of voice treatment administered by speech-language pathologists in Västerbottens läns landsting (VLL) with help of the self-assessment tools VHI and VA-scale for voice problems and to investigate if there were any differences in the self-assessment due to gender, diagnosis, number of treatment sessions or the amount of time the patient was willing to spend on voice therapy. The aim was also to investigate if there was a correlation between the VHI and the VA-scale for voice problems.                                                                                                                      Method This retrospective study has analyzed self-assessment forms from 102 patients, 28 men and 74 women, who have been seeing a speech-language pathologist for voice therapy sometime between January 2009 and September 2012 in VLL. Data analysis was used to investigate if there was any significant difference in VHI points before and after voice therapy, if there was any significant differences in the self-assessment due to gender, diagnosis or number of therapy sessions and if there was a correlation between the points on VHI and self-assessed malaise on the VA-scale for voice problems.                                                                                                                      Results There was a significant decrease of VHI points for the whole group after voice therapy. No significant differences were found regarding gender, diagnosis or number of treatment sessions. There was no correlation between the VHI score and the amount of time the patient was willing to spend on voice therapy. A significant correlation was found between VHI and the VA-scale for voice problems.           Conclusion This study found that self-assessed voice problems decreased after voice treatment. The efficacy of voice therapy does not seem to be affected by gender, diagnosis, number of treatment sessions or the amount of time the patient was willing to spend on voice therapy. The conclusion is that the voice therapy administered by speech-language pathologists in VLL has an effect. There was a correlation between VHI and the VA-scale for voice disorders. It is possible that these tools are measuring different aspects of the same problem. Therefore, it is important to combine these tools to get an overall picture of the patients’ self-perceived voice problems.

En röststörning kan sägas föreligga då rösten inte fungerar eller låter som den brukar så att det påverkar kommunikationen. Prevalensen för röststörningar uppskattas till omkring 6 % av den vuxna befolkningen. När rösten inte fungerar som den ska leder det till emotionella, sociala och funktionella svårigheter för individen och har negativ inverkan på livskvaliteten. Voice- Related Quality of Life (V-RQOL) är ett självskattningsformulär som mäter vilken inverkan en röststörning kan ha på individens livskvalitet. Detta instrument är internationellt välanvänt, men har inte funnits översatt till svenska. Syftet med föreliggande uppsats var att översätta och validera V-RQOL för en svensk population. Översättningen skedde genom så kallad back translation och den svenska versionen fick namnet Röstrelaterad livskvalitet (RRL). RRL och Rösthandikappindex (RHI) distribuerades i pappersformat till en röstpatientgrupp (n = 88) och en röstfrisk grupp (n = 110). Reliabiliteten av domänerna och samtliga tio påståenden på RRL var hög för patientgruppen med Cronbach’s alfa- värden från 0.82 till 0.90. Det fanns en tydlig relation mellan den självskattade röstkvaliteten och poängen på RRL och formuläret kunde även differentiera mellan röstpatienter och röstfriska. Dessa resultat indikerar att formulärets begreppsvaliditet är god. Pearson’s korrelationsanalys visade att det fanns en signifikant negativ korrelation mellan RRL:s och RHI:s domäner och totalpoäng. Detta starka samband mellan ”the gold standard”, RHI, och RRL innebär en god kriterierelaterad validitet för formuläret. Sammanfattningsvis visar resultaten att RRL har hög reliabilitet och god validitet, dessutom är formuläret kort vilket innebär en liten arbetsinsats. Formuläret anses därför vara ett pålitligt och värdefullt tillägg i den kliniska bedömningen av röststörningar. / A voice disorder can be said to exist when the voice does not work or sound as it normally should in a manner so that it interferes with communication. The prevalence of voice disorders is estimated to be about 6 % of the adult population. When the voice does not work as it should it may lead to emotional, social and functional difficulties for the individual and with negative effects on the quality of life. Voice- Related Quality of Life (V-RQOL) is a self-reporting questionnaire which measures the effect of a voice disorder on the quality of life of an individual. The instrument is frequently used internationally, but no Swedish translation has existed. In the present study, the purpose was to translate and validate V-RQOL for a Swedish population. The method for translating the questionnaire was back translation. The translated questionnaire was given the Swedish name Röstrelaterad livskvalitet (RRL). RRL and the Swedish version of The Voice Handicap Index, Rösthandikappindex (RHI), was distributed to a group of voice patients (n = 88) and a group of non-voice patients (n = 110). The reliability of the domains and the combined items of RRL was high according to Cronbach’s alpha with alpha values ranging from 0.82 to 0.90. There was a strong relation between the self–estimated voice quality and the scores on RRL, and the RRL- questionnaire was shown to differentiate between voice patients and non-voice patients. These results indicate that the construct validity of the questionnaire is good. Pearson’s correlation analysis demonstrated a significant negative correlation between the domains and total scores of RRL and RHI. This strong relation between “the gold standard”, RHI, and RRL proved that the criterion validity of the questionnaire is good. In summary the results show that RRL has a high reliability and good validity, in addition to this, the questionnaire is short and requires minimal work. The questionnaire is therefore considered to be a reliable and valuable addition to the clinical assessment of voice disorders.