Bakgrund Kraven på evidensbaserad vård ökar ständigt. Att jämföra patienters självskattade besvär före och efter behandling är ett sätt att utvärdera behandlingseffekten.  Rösthandikappindex (RHI) och VA-skala för röstbesvär är två verktyg för utvärdering av röstbehandling. Tidigare studier har visat att röstbehandling ger minskade självskattade röstbesvär. Syfte Syftet med denna studie var att med självskattningsformulär utvärdera effekten av logopedisk röstbehandling i Västerbottens läns landsting (VLL) och undersöka om behandlingseffekten påverkas av kön, diagnos, antal behandlingstillfällen och hur mycket tid patienten är beredd att lägga på behandling, samt att undersöka om det finns ett samband mellan självskattningsformuläret RHI och VA-skala för röstbesvär. Metod 102 patienter, 28 män och 74 kvinnor, som under perioden januari 2009 till september 2012 genomgått logopedisk röstbehandling inom VLL, deltog i studien. Deltagarna rekryterades retrospektivt. Genom dataanalys undersöktes huruvida det fanns någon signifikant skillnad i poäng på RHI efter behandling, om det fanns några signifikanta skillnader i självskattning beroende på kön, diagnos eller antal behandlingstillfällen samt om det fanns en korrelation mellan RHI-poäng och skattning på VA-skala. Resultat En signifikant minskning av RHI-poäng kunde ses för hela gruppen efter röstbehandling jämfört med före. Inga signifikanta skillnader sågs mellan könen eller mellan grupper indelade utifrån antal behandlingstillfällen. Det fanns inte heller någon skillnad mellan olika diagnoser. Däremot sågs signifikanta korrelationer mellan RHI och VA-skala för röstbesvär. Slutsats Studien visade att de självskattade besvären minskade efter behandling. Resultaten var inte beroende av kön, diagnos eller antal behandlingstillfällen. Utifrån detta dras slutsatsen att den logopediska röstbehandlingen i Västerbottens läns landsting ger effekt. Vad gäller de självskattningsverktyg som används i verksamheten sågs en korrelation mellan RHI och VA-skala för röstbesvär. Det är möjligt att dessa verktyg mäter olika aspekter av samma problem. Det är då av vikt att kombinera dessa för att få en helhetsbild av patienters upplevda röstbesvär / Background The demand for evidence based health care is increasing. One way to evaluate the effect of treatment is to compare patients’ self-assessed malaise before and after treatment. Two useful tools for evaluating voice therapy administered by a speech-language pathologist  is Voice Handicap Index (VHI) and a Visual Analogue Scale, VA-scale, for voice problems. Previous studies has found that voice therapy results in a decreased level of voice problems                                                                                        Aim The aim of this study was to evaluate the effect of voice treatment administered by speech-language pathologists in Västerbottens läns landsting (VLL) with help of the self-assessment tools VHI and VA-scale for voice problems and to investigate if there were any differences in the self-assessment due to gender, diagnosis, number of treatment sessions or the amount of time the patient was willing to spend on voice therapy. The aim was also to investigate if there was a correlation between the VHI and the VA-scale for voice problems.                                                                                                                      Method This retrospective study has analyzed self-assessment forms from 102 patients, 28 men and 74 women, who have been seeing a speech-language pathologist for voice therapy sometime between January 2009 and September 2012 in VLL. Data analysis was used to investigate if there was any significant difference in VHI points before and after voice therapy, if there was any significant differences in the self-assessment due to gender, diagnosis or number of therapy sessions and if there was a correlation between the points on VHI and self-assessed malaise on the VA-scale for voice problems.                                                                                                                      Results There was a significant decrease of VHI points for the whole group after voice therapy. No significant differences were found regarding gender, diagnosis or number of treatment sessions. There was no correlation between the VHI score and the amount of time the patient was willing to spend on voice therapy. A significant correlation was found between VHI and the VA-scale for voice problems.           Conclusion This study found that self-assessed voice problems decreased after voice treatment. The efficacy of voice therapy does not seem to be affected by gender, diagnosis, number of treatment sessions or the amount of time the patient was willing to spend on voice therapy. The conclusion is that the voice therapy administered by speech-language pathologists in VLL has an effect. There was a correlation between VHI and the VA-scale for voice disorders. It is possible that these tools are measuring different aspects of the same problem. Therefore, it is important to combine these tools to get an overall picture of the patients’ self-perceived voice problems.

Introduction: Exercise-induced laryngeal obstruction (EILO) is a condition associated with stridor, wheezing and dyspnea during exercise. The condition is commonly divided into two subtypes, glottic and supraglottic, depending on the level of the obstruction in the larynx. The obstruction may also occur in a combined form. At Uppsala University Hospital there are a few different treatment options for EILO but they are most commonly referred to speech and language pathology treatment (SLP-treatment).    Objectives: The purpose of this study was to examine (1) the perceived effect of SLP-treatment on individuals with EILO and (2) to examine whether a difference in the perceived effect was due to type of EILO. A third aim (3) was to examine the presence of voice symptoms in this group.   Study designs:This study investigated separate objectives and reported results from both a retrospective cross-sectional study and a cross-sectional study.    Methods:51 participants with EILO were referred to SLP-treatment between year 2007 and 2017. 37 of the participants completed a survey on the perceived effect of SLP-treatment. All participants answered a questionnaire about voice symptoms, Screen6.   Results: A majority, 54% of the 37 participants who had undergone SLP-treatment, reported being helped by the treatment. In total, 51 participants diagnosed with EILO answered the survey, generating a response rate of 52%. The result showed that 31 % of the participants reported voice problems. Voice problems were defined as having two or more voice symptoms weekly or daily on Screen6.    Conclusions:(1) In this study a majority of the participants reported SLP-treatment as helpful. (2) No significant difference between the perceived effect of the intervention and type of EILO existed. (3) 31% of the participants had a voice problem according to Screen6. This number is higher, than in the general population and in other risk groups and may indicate a greater risk of voice disorders in individuals with EILO.

Tube phonation is a voice treatment method for patients with voice disorders. The purpose of this study was to map speech language pathologist’s (SLPs) use of tube phonation in Sweden and to investigate the underlying factors for how the method is realized. The study consisted of a web-based questionnaire survey which 54 voice SLPs participated in. The survey consisted of closed end, open end and a combination of both. The open-end questions were partially analyzed quantatively, partially through a qualitative categorization method and were presented descriptively. The main results show that there is a strong consensus among SLPs in Sweden regarding materials used during tube phonation. The majority responded that they use glass tubes that are 27 cm long with a diameter of 9 mm, and an open bowl. These results are consistent with the recommendations in Simberg and Laine’s (2007) study where they analysed the method. In the present study, tube phonation was most commonly used to treat phonastenia, vocal nodules and vocal fold paralysis. Future treatment studies are warranted where Simberg och Laine’s (2007) recommendations are compared with other voice treatments. It would also be of interest to investigate the treatment effect of tube phonation on different voice disorders, and to investigate how SLPs should realize the treatment to achieve best possible effect. / Rörfonation är en röstbehandlingsmetod som används för patienter med röststörningar. Syftet med denna studie var att kartlägga hur röstlogopeder i Sverige använder rörfonation, samt att undersöka bakomliggande faktorer till hur metoden utförs. Studien bestod av en webbaserad enkätundersökning där 54 röstlogopeder deltog. Undersökningen bestod av slutna frågor, öppna frågor samt en kombination av båda. De öppna frågorna analyserades dels kvantitativt, dels genom en kvalitativ kategoriseringsmetod och presenterades deskriptivt. De centrala resultaten i denna studie är att röstlogopeder i Sverige är överens om vilka material som används vid rörfonation. Majoriteten av logopederna i studien använder sig av glasrör som är 27 cm långa med en diameter på 9 mm, samt en öppen skål. Dessa resultat stämmer överens med rekommendationer som Simberg och Laine (2007) ger efter att ha undersökt metoden. I föreliggande studie användes rörfonation i störst utsträckning till att behandla fonasteni, stämbandsknutor och stämbandspares. Framtida behandlingsstudier är nödvändiga för att jämföra rörfonation enligt Simberg och Laines (2007) rekommendationer med andra röstbehandlingsmetoder. Det skulle även vara intressant att undersöka utfallet/effekten av rörfonation vid olika röststörningar och hur logopeder bör utföra behandlingen för att uppnå bäst effekt.

Purpose: Since the beginning of 2020, teachers all over the world have had to switch over to virtual teaching because of the COVID-19 pandemic. This change of teaching mode has unknown consequences on the vocal health of teachers. Therefore, the purpose of this study is to investigate teachers’ self-reported voice problems during virtual teaching compared to face-to-face teaching and how they are associated to perceived risk factors in the work environment. Method: Participants included 141 teachers in high schools and higher education in Sweden who responded to an internet-based survey. Information was collected about participants’ self-reported voice handicap using a translated version of the Voice Handicap Index-10 (VHI-10; Rosen et al., 2004). Information about self-reported VTD (Vocal Tract Discomfort) symptoms and dysphonia was collected in regard to both modes of teaching (virtual vs. face-to-face). The survey also included questions on risk factors related to vocal health. Results: Self-reported voice handicap and VTD symptoms were slightly lower during periods of virtual teaching compared to periods of face-to-face teaching. There was a lower frequency of dysphonia symptoms during virtual teaching compared to face-to-face teaching, however the difference was not statistically significant. In addition, 34% of teachers reported experiencing more voice problems when teaching face-to-face while 15% reported more voice problems when teaching virtually. The most reported VTD symptoms during both virtual and face to face teaching were having a dry and a tight throat. The dysphonia symptoms with the highest reported frequency were a tense voice and hoarseness in both modes of teaching. Risk factors associated with higher prevalence of voice symptoms and/or higher levels of voice handicap during virtual teaching were air quality and straining the voice while lecturing. In addition, experiencing more voice problems while teaching virtually was associated with feeling more stressed during virtual teaching. Conclusion: The results showed a slight decrease in voice symptoms and voice handicap during virtual teaching compared to face-to-face teaching. Although multifactorial, results suggest that a potential positive effect may be attributed to better air quality in the work environment and more favourable acoustic conditions preventing teachers from straining their voice. / Syfte: Sedan början av 2020 har lärare världen över behövt övergå till att undervisa på distans till följd av pandemin Covid-19. Det är ännu okänt vad denna förändring i undervisningsform har för konsekvenser gällande röstbesvär hos lärare. Syftet med denna studie är att undersöka lärares upplevda röstbesvär vid distansundervisning jämfört med klassrumsundervisning samt hur dessa kan kopplas till upplevda riskfaktorer i arbetsmiljön. Metod: 141 lärare på gymnasie- och högskolenivå i Sverige svarade på en digital enkät. Information om lärares upplevda rösthandikapp samlades in med hjälp av en översatt version av frågeformuläret VHI-10 (VHI-10; Rosen et al., 2004). Information om upplevda fysiska symptom i halsen, på engelska ”vocal tract discomfort” (VTD), samt dysfonisymptom samlades in för båda undervisningsformerna (distansundervisning och klassrumsundervisning). Enkäten innehöll även frågor om riskfaktorer relaterade till röstbesvär. Resultat: Förekomsten av upplevt rösthandikapp och VTD-symptom var något lägre under perioder av distansundervisning jämfört med perioder av undervisning i klassrum. En lägre frekvens av dysfonisymptom kunde ses vid distansundervisning, skillnaden var dock inte statistiskt signifikant. Därutöver svarade 34% av lärarna att de upplevde mer röstbesvär vid klassrumsundervisning jämfört med 15% som upplevde mer röstbesvär vid distansundervisning. De vanligaste VTD-symptomen vid både distansundervisning och klassrumsundervisning var torr och spänd hals. De dysfonisymptom som rapporterades med högst frekvens var spänd röst och heshet, i båda undervisningsformerna. De riskfaktorer som var associerade med en högre förekomst av röstsymptom och/eller högre nivåer av rösthandikapp vid distansundervisning var luftkvalitet och att anstränga rösten när man undervisar. Upplevelsen av att ha mer röstbesvär vid distansundervisning var associerat med att uppleva mer stress vid distansundervisning. Slutsats: Studiens resultat visar på en något minskad förekomst av röstsymptom och rösthandikapp vid distansundervisning jämfört med klassrumsundervisning. Även om många olika faktorer samverkar, så tyder resultaten på att bättre luftkvalitet på arbetsplatsen och mer gynnsamma akustiska förhållanden som medför mindre röstansträngning skulle kunna bidra till att lärare upplever mindre röstbesvär vid distansundervisning.

En röststörning kan sägas föreligga då rösten inte fungerar eller låter som den brukar så att det påverkar kommunikationen. Prevalensen för röststörningar uppskattas till omkring 6 % av den vuxna befolkningen. När rösten inte fungerar som den ska leder det till emotionella, sociala och funktionella svårigheter för individen och har negativ inverkan på livskvaliteten. Voice- Related Quality of Life (V-RQOL) är ett självskattningsformulär som mäter vilken inverkan en röststörning kan ha på individens livskvalitet. Detta instrument är internationellt välanvänt, men har inte funnits översatt till svenska. Syftet med föreliggande uppsats var att översätta och validera V-RQOL för en svensk population. Översättningen skedde genom så kallad back translation och den svenska versionen fick namnet Röstrelaterad livskvalitet (RRL). RRL och Rösthandikappindex (RHI) distribuerades i pappersformat till en röstpatientgrupp (n = 88) och en röstfrisk grupp (n = 110). Reliabiliteten av domänerna och samtliga tio påståenden på RRL var hög för patientgruppen med Cronbach’s alfa- värden från 0.82 till 0.90. Det fanns en tydlig relation mellan den självskattade röstkvaliteten och poängen på RRL och formuläret kunde även differentiera mellan röstpatienter och röstfriska. Dessa resultat indikerar att formulärets begreppsvaliditet är god. Pearson’s korrelationsanalys visade att det fanns en signifikant negativ korrelation mellan RRL:s och RHI:s domäner och totalpoäng. Detta starka samband mellan ”the gold standard”, RHI, och RRL innebär en god kriterierelaterad validitet för formuläret. Sammanfattningsvis visar resultaten att RRL har hög reliabilitet och god validitet, dessutom är formuläret kort vilket innebär en liten arbetsinsats. Formuläret anses därför vara ett pålitligt och värdefullt tillägg i den kliniska bedömningen av röststörningar. / A voice disorder can be said to exist when the voice does not work or sound as it normally should in a manner so that it interferes with communication. The prevalence of voice disorders is estimated to be about 6 % of the adult population. When the voice does not work as it should it may lead to emotional, social and functional difficulties for the individual and with negative effects on the quality of life. Voice- Related Quality of Life (V-RQOL) is a self-reporting questionnaire which measures the effect of a voice disorder on the quality of life of an individual. The instrument is frequently used internationally, but no Swedish translation has existed. In the present study, the purpose was to translate and validate V-RQOL for a Swedish population. The method for translating the questionnaire was back translation. The translated questionnaire was given the Swedish name Röstrelaterad livskvalitet (RRL). RRL and the Swedish version of The Voice Handicap Index, Rösthandikappindex (RHI), was distributed to a group of voice patients (n = 88) and a group of non-voice patients (n = 110). The reliability of the domains and the combined items of RRL was high according to Cronbach’s alpha with alpha values ranging from 0.82 to 0.90. There was a strong relation between the self–estimated voice quality and the scores on RRL, and the RRL- questionnaire was shown to differentiate between voice patients and non-voice patients. These results indicate that the construct validity of the questionnaire is good. Pearson’s correlation analysis demonstrated a significant negative correlation between the domains and total scores of RRL and RHI. This strong relation between “the gold standard”, RHI, and RRL proved that the criterion validity of the questionnaire is good. In summary the results show that RRL has a high reliability and good validity, in addition to this, the questionnaire is short and requires minimal work. The questionnaire is therefore considered to be a reliable and valuable addition to the clinical assessment of voice disorders.