Denna kandidatuppsats syftar till att genom en litteraturstudie redogöra för problematiken med isbildning på vindkraftverkens rotorblad samt redogöra för vilka metoder som finns dels för att förhindra isbildning och dels för att avhjälpa befintlig isbildning på vindkraftverkens rotorblad. Slutligen görs en jämförelse där ekonomiska, tekniska och praktiska aspekter diskuteras och analyseras för att avgöra vad som är mest fördelaktigt; att förebygga eller att avhjälpa isbildning på vindkraftverkens rotorblad. Litteraturstudien visar att de största problemen med isbildning på vindkraftverkens rotorblad är produktionsförluster, ökade ljudnivåer, minskad livslängd på komponenter samt säkerhetsrisker. De metoder som litteraturen nämner för avisning är elektriska värmesystem, värmekanaler, tryckluft, svartmålade rotorblad, kemikalier, flexibla rotorblad, aktiv pitchning, avisning med hjälp av helikopter, elektromagnetiskt inducerade vibrationer och ultraljud. Gällande metoder för att förebygga isbildning anger litteraturstudien elektriska värmesystem, varmluftskanaler, luftskikt, ytbeläggning, kemikalier och mikrovågor. Av dessa är alltså elektriska värmesystem, varmluftskanaler samt kemikalier att ses som både metoder för avisning och som förebyggande mot isbildning. Vad som ur ett ekonomiskt, tekniskt och praktiskt perspektiv är mest fördelaktigt; att förebygga eller avhjälpa isbildning är inte möjlig att svara på ur ett generellt perspektiv. Enligt litteraturstudien är detta beroende av ett flertal parametrar på den aktuella platsen för vindkraftverken. Däribland hur många dagar med nedisning som platsen uppskattas ha per år, vilken svårighetsgrad nedisningen förväntas ha samt vilka vindresurserna på platsen är.

Arbetet gick ut på att utvärdera befintliga spårningsmetoder, utforma en procedur för spårning, ge förslag på lämplig utrustning och om tid fanns, testa konceptet. Arbetet skulle också dokumenteras så att krav, design och beslut kan förstås av någon som inte varit delaktig i arbetet. För att minska vibrationerna i UAV behöver rotorbladen spåras, det vill säga, rotorbladen ska befinna sig på samma höjd vid samma position i rotationen. Om spårningen inte är korrekt kan detta leda till oönskade vibrationer som kan vara farliga för UAV:er. I dagsläget används en metod som är väldigt tidskrävande. Metoden har heller inte speciellt god precision i mätningarna. För att komma fram med en ny spårningsmetod jämfördes olika metoder som används idag. Vilka krav som fanns på metoden, även kostnad och tid togs med vid utformandet. Spårningsmetoden som tagits fram innefattar en avståndsmätare som använder sig av ljus. Mätning sker på respektive rotorblad, därefter skickas data för behandling till en mikrokontroller. Resultatet blev ett nytt spårningskoncept med stor potential. Med mer utvecklingsarbete och testning skulle det kunna bli en egen produkt som kan till exepel säljas tillsammans med UAV eller helt separat. Examensarbetet har utförts hos företaget CybAero AB.