Forskningsproblemet utgår ifrån hur svenska försvars- och säkerhetshot förändrats och militära maktmedlets tilltänkta användning med grund i försvarsbeslut 2020 i relation till de tre föregående försvarsbesluten. Genom att jämföra dessa framkommer förändring av uppfattade hot i Sveriges försvars- och säkerhetspolitiska kontext avseende exempelvis aktörer, tidsperspektiv, rumsperspektiv eller geografiska områden. Vidare framkommer hur politisk uppfattning kring militära strategier förändrats relativt förändrad strategisk kontext.  Metoden består av strukturerad fokuserad jämförelse från George och Bennett (2005) och vald teori utav Buzans, Waevers och de Wildes säkerhetiseringsteori (1998) och militär strategi från Wedin (2009).  Resultatet visar att svensk säkerhetspolitik fortsatt domineras av militär hotbild där väpnat angrepp ses som det enda existentiella hotet för staten Sverige. Det breddade eller vidgade säkerhetsbegreppet återfinns inom Sveriges säkerhetspolitiska mål och intressen men endast ytligt utifrån uppfattade hotbilder. Sveriges strategiska kontext har även förändrats från 2015 där Europeiska unionen (EU) som säkerhetspolitiskt instrument för svensk nationell säkerhet är till del ersatt, eller åtminstone kompletterad, av bilaterala samarbeten med flera länder där samarbetet med Finland är ett särskiljande exempel på en unik försvarsrelation i Östersjöregionen. EU:s säkerhetsarbete är därmed inte längre tillräckligt för att skapa en svensk känsla av säkerhetspolitisk trygghet.