Denna teorikonsumerande och kvalitativa fallstudie har med hjälp av Allisons och Westbergs teoretiska ramverk analyserat FB20, syftande till en ökad teoretiska förståelsen kring strategisk beslutsfattning och dess rationalitet. Resultatet visar att rationalitet i FB20 kan förstås med både objektiv och avgränsad rationalitet. Den objektiva rationaliteten kan förstås hur statens valda säkerhetsstrategi där militära samarbeten och avtal används för att uppnå nationella säkerhetsmålsättningar i relation till hotbild och resurser. Här kan avgränsade rationellt organisatoriska värderingar överväga objektiva militära produktionsrationella skäl, vilket delvis kan förstås utifrån hur staten styr det militära maktmedlet. Den avgränsade rationaliteten ses i hur förhandlingar och organisatoriska värderingar framträder genom FB20. Resultaten visar att enbart objektiv rationella överväganden inte ensamt kan förstå FB20, utan andra avgränsade – subjektiva överväganden får en påverkan på FB20. Detta kan även förstås med satisifieringsteorier. Westbergs inre påverkansfaktorer breddar det teoretiska perspektiven av rationalitet. Sammantaget ger undersökningens teoretiska ramverk ökad teoretisk kunskap kring statens strategiska beslutsfattning, vad som formar beslutets handlingsutrymme utifrån rationalitet baserat på den strategiska kontextens påverkan.

Forskningsproblemet utgår ifrån hur svenska försvars- och säkerhetshot förändrats och militära maktmedlets tilltänkta användning med grund i försvarsbeslut 2020 i relation till de tre föregående försvarsbesluten. Genom att jämföra dessa framkommer förändring av uppfattade hot i Sveriges försvars- och säkerhetspolitiska kontext avseende exempelvis aktörer, tidsperspektiv, rumsperspektiv eller geografiska områden. Vidare framkommer hur politisk uppfattning kring militära strategier förändrats relativt förändrad strategisk kontext.  Metoden består av strukturerad fokuserad jämförelse från George och Bennett (2005) och vald teori utav Buzans, Waevers och de Wildes säkerhetiseringsteori (1998) och militär strategi från Wedin (2009).  Resultatet visar att svensk säkerhetspolitik fortsatt domineras av militär hotbild där väpnat angrepp ses som det enda existentiella hotet för staten Sverige. Det breddade eller vidgade säkerhetsbegreppet återfinns inom Sveriges säkerhetspolitiska mål och intressen men endast ytligt utifrån uppfattade hotbilder. Sveriges strategiska kontext har även förändrats från 2015 där Europeiska unionen (EU) som säkerhetspolitiskt instrument för svensk nationell säkerhet är till del ersatt, eller åtminstone kompletterad, av bilaterala samarbeten med flera länder där samarbetet med Finland är ett särskiljande exempel på en unik försvarsrelation i Östersjöregionen. EU:s säkerhetsarbete är därmed inte längre tillräckligt för att skapa en svensk känsla av säkerhetspolitisk trygghet.