Skolframgång ses som en av de viktigaste faktorerna för att barn och ungdomar ska ha goda framtidsutsikter. En fungerande skolgång är då av vikt för barn och ungdomar i skolsvårigheter och med sammansatta behov och samverkan över organisationsgränserna är ett sätt att arbeta för att nå önskad skolframgång. Syftet med studien är att på organisationsnivå, i det här fallet mellan skola, socialtjänst och barn- och ungdomspsykiatri, bidra med uppfattningar kring samverkan för att nå skolframgång för barn i skolsvårigheter och med sammansatta behov. I denna kvalitativa studie med grundad teori som teoretisk utgångspunkt har pedagoger, personal från barn- och ungdomspsykiatrin och representanter från socialtjänsten deltagit i fokusgruppintervjuer. Analysarbetet resulterade i kategorierna Styrning, Förutsättningar, Professionalitet, Mötesstruktur, Delaktighet och Insatser, vilka speglar de intervjuades uppfattning av samverkan som en möjlighet att nå skolframgång.Resultatet visar att samverkan på organisationsnivå är komplext för de inblandade och styrs av både möjligheter och hinder som står i relation till varandra. Möjligheter som bland annat lyfts fram är att se helheten, gemensamt arbete med uppsatta mål, kompetens och erfarenhet och samordning. Som hinder framkom bland annat regelverk, gränssättningar, ekonomi, tid och språkbruk. I diskussionen problematiseras delar av resultaten som behöver lyftas för att samverkan ska kunna bidra med det som studien syftar till. Bland annat diskuteras tolkningen av begreppet samverkan, skyldigheten att samverka, gränssättningar mellan organisationer och barnets behov av att synliggöras.

Barn och ungdomar med sammansatta behov, det vill säga både psykiatriska och sociala, kräver ofta insatser från både socialtjänst och barn- och ungdomspsykiatrin. Detta ställer i sin tur krav på dessa organisationer att samverka för att patienten ska få de samordnade insatser hen är i behov av. Syftet med denna uppsats är att få en bild av hur kuratorer på BUP ser på samverkan med socialtjänsten och vilken inverkan samverkan kan ha för patienter med sammansatta behov. Uppsatsen avser även att svara på vilka faktorer som kuratorerna upplever påverkar hur samverkan med socialtjänsten fungerar samt vilka förbättringsområden som finns. Empiriskt material har samlats in genom kvalitativa semi-strukturerade intervjuer med fyra verksamma kuratorer på BUP. En kvalitativ innehållsanalys av det transkriberade materialet resulterade i ett övergripande tema vilket var: patientens bästa är i fokus men frustration uppstår när samverkan brister. Utöver temat utmynnade analysen i tre huvudkategorier; samverkans effekter, faktorer som påverkar samverkan och förbättringsområden. Resultatet av analys och diskussion visade att kuratorerna på olika sätt uttryckte att patientens bästa står i fokus beträffande varför samverkan med socialtjänsten är viktig. Samtliga kuratorer ansåg att samverkan hade möjligheten att ge patienten en hjälp som de inte kunnat få om organisationerna arbetat på separata håll. Samtidigt framgick att det hos kuratorerna fanns känslor av maktlöshet och frustration över att samverkan inte alltid fungerade så väl som de önskade. Faktorerna som kuratorerna upplevde påverkar huruvida samverkan fungerar bra eller inte var dels på organisatorisk nivå men även på individ- och gruppnivå. Resultatet av analysen kan tolkas som att även om det finns lagar och riktlinjer ligger ett stort ansvar på de yrkesverksamma som utför det praktiska arbetet i samverkan. Denna omständighet ställer i sin tur krav på både lagstiftare, kommun och landsting. Detta då de är ytterst ansvariga för att ge kuratorerna, och socialarbetarna, förutsättningar för att ha en god samverkan med varandra. En välfungerande samverkan möjliggör att barn och ungdomar, med sammansatta behov, får de bästa förutsättningarna att utvecklas i en positiv riktning.