Bakgrund: Kommunikationen över radio och på skadeplats har en avgörande roll för kvaliteten på samverkan mellan blåljuspersonal. Utbildning och övning är nödvändigt för att upprätthålla och förbättra förmågan till kommunikation i syfte att kunna hantera allvarliga händelser.  Motiv: Behovet av god samverkan mellan ambulanspersonal och polis ökar. En god samverkan främjar patientsäkerheten och minskar patientmortaliteten på skadeplats.  Syfte: Kartlägga ambulanspersonalens och polisers uppfattning om hur kommunikationen fungerar mellan dem under samverkansuppdrag.  Metod: Studien är en kvantitativ webbaserad enkätstudie. Studien inkluderade personal från Polismyndigheten och ambulanssjukvården i Stockholm samt Dalarna. Totalt deltog 200 respondenter. Variabler som yrkesroll, region/område, kön, yrkeserfarenhet, kommunikation över radio och på skadeplats samt antalet samverkansövningar respondenterna medverkat i studerades. Data analyserades i SPSS Statistics och presenteras beskrivande med medianer och procentsatser samtjämförande med Chi2-test.  Resultat: Majoriteten av respondenterna ansåg att kommunikationen över radio (n=129, 64,5%) samt på skadeplats (n=151, 75,5%) mellan organisationerna var välfungerande under samverkansuppdrag. Majoriteten (n=144, 72%) ansåg att svarsfrekvensen av den andra organisationen över radio var bristande. Samband påvisades mellan yrkesroll och hur kommunikationen uppfattades på skadeplats (p<0,001) samt uppfattningen av att liknande radiospråk/begrepp används (p=0,009). Samband påvisades mellan antal samverkansövningar och uppfattningen om svarsfrekvensen över radio av den andra organisationen (p=0,007).  Konklusion: Kommunikationen mellan ambulanspersonal och poliser uppfattades mestadels som välfungerande av båda organisationerna. Samband påvisades mellan yrkesroll och uppfattningen av kommunikation samt mellan samverkansövningar och svarsfrekvensen över radio. Kunskapen om kommunikation mellan organisationerna kan förhoppningsvis ge upphov till att Polismyndigheten och ambulanssjukvården ser över hur de arbetar för en välfungerande kommunikation mellan organisationerna samt de metoder de använder för att främja den. Mer forskning behövs för att avgöra vad som påverkar kommunikationen samt hur den kan främjas under samverkansuppdrag. / Background: Communication has a decisive role for the quality of collaboration between first responders. Education and training are necessary to maintain and improve the ability to communicate in order to handle serious incidents.  Motive: The demand for good collaboration between paramedics and police officers is increasing. A good collaboration between first responders increases patient safety and reduces patient mortality at the scene of the accident.  Aim: The aim of the study is to identify how the communication between paramedics and police officers works during cooperation.  Methods: The study is a quantitative web-based survey study. The study included personnel from the Police Authority and the ambulance service in Stockholm and Dalarna (Sweden). 200 respondents participated in the study. Variables that were studied were professional role, region/area, gender, work experience, communication through the radio and at the scene of the accident and the amount of cooperation exercises the respondents participated in. Data were analyzed using SPSS Statistics and presented descriptively with medians and percentages and comparatively with Chi-squared tests.  Result: The majority of the respondents indicated that the communication through the radio (n=129, 64,5%) and at the scene of the accident (n=151, 75,5%) was well-functioning. The majority (n=144, 72%) also stated that the response rate from the other organization through the radio was lacking. A relation was discovered between profession and how communication was experienced at the scene of the accident (p<0,001) likewise the experience of similar radio-language/terms being used (p=0,009). A relation was indicated between the amount of collaboration exercises and the perceived response rate through the radio (p=0,007).  Conclusion: The communication between paramedics and police officers was broadly perceived as well-functioning by both organizations. A relation was demonstrated between profession and how the communication was perceived, likewise the amount of collaborative exercises and the response rate through the radio. This knowledge of communication between the organizations will hopefully contribute to an evaluation of the methods used for well-functioning communication between the Police Authority and the ambulance service. More research is needed to determine what influences and promotes communication during cooperative missions.