I den här uppsatsen undersöker jag hur skiljetecknet semikolon används i två nutida bruksprosaiska korpusar. Semikolonen i korpusarna kategoriseras efter syntaktisk och semantisk funktion samt efter huruvida användningen överensstämmer med den normerande grammatiken. Enligt denna bör semikolon fungera som konjunktion mellan huvudsatser eller som överordnat komma i uppräkningar, medan användning i stället för kolon eller övriga komman avråds. Den kvantitativa undersökningen visar att endast 35 % av alla semikolon används normenligt. I diskussionen pekar jag ut språkvårdens föreskrifter som upphov till det frekventa missbruket. Anvisningarna är endast vagt definierade utifrån ogrammatiska grunder som skiljetecknens relativa styrka och skribentens språkkänsla. Parallellen med konjunktioner utelämnas helt. Därför omformulerar jag också anvisningarna för semikolon med mer grammatiska termer, baserat på de rådande rekommendationerna samt det faktiska bruk som framgår i undersökningen. Uppsatsen utgör därmed ett första steg till en ny föreskrift för semikolonets bruk i svenskan.

I denna uppsats undersöks bruket av semikolon i reseskildringar, tidningstexter och kåserier. Syftet är att undersöka bruket och se hur semikolon används på olika sätt i texterna och att försöka kategorisera dessa. Tillsammans sträcker sig textmaterialet över perioden 1743–2018. Undersökningen görs med de teoretiska begreppen funktion och betydelse som ett avstamp för tillvägagångssättet och metoden. Resultatet visar bland annat att semikolon rymmer betydligt mer än bara sin syntaktiska funktion. Tecknet har en djupare betydelse som används på olika sätt av olika skribenter och som inte sällan behöver tolkas av en läsare utefter sin kontext. En större del av de undersökta semikolonen i materialet är på något sätt kopplade till konjunktioner. Andra förekommande funktioner semikolon visat sig ha i textmaterialet är sådant som inkorrekt användning som kolon eller som avgränsare vid uppräkning.