Hyponatriämie, definiert als Serum-Natrium < 135 mmol/l, ist ein potentiell lebensbedrohender Zustand und wird häufig bei älteren und psychiatrischen Patienten beobachtet. In den letzten Jahren wurden viele Case reports über SSRI- und SNRI- induzierte Hyponatriämien publiziert. Kardiale Veränderungen, insbesondere eine verlängerte QT-Zeit oder erhöhte Herzfrequenz, werden auch als häufig beobachtete Nebenwirkungen unter Therapie mit Antidepressiva beschrieben. Dies konnte bislang insbesondere während der Einnahme von trizyklischen Antidepressiva beobachtet werden. Oft kann der beobachtete Effekt in Zusammenhang mit der verabreichten Dosis gebracht werden. Bei der SSRI- bzw. SNRI-induzierten Hyponatriämie konnte dies bislang nicht gezeigt werden. In der Literatur lassen sich im Allgemeinen kaum Studien finden, die einen Zusammenhang der Serumkonzentration von SSRI und SNRI auf potentiell auftretende Nebenwirkungen untersucht haben. Ziel der vorliegenden Studie war zu zeigen, ob höhere Serumkonzentrationen von Citalopram, Escitalopram, Sertralin, Venlafaxin oder Duloxetin häufiger zu Hyponatriämien bzw. Verlängerungen der QT-Zeit führen. / Hyponatremia, defined as a serum sodium below 135 mmol/L, is a potentially life-threatening condition and was shown to be more frequent in elderly and psychiatric patients. In the last years numerous case reports on SSRI- and SNRI-induced hyponatremia were published indicating a higher incidence than previously thought. Cardiac side effects, especially QT-interval prolongation, are also reported as a common side effect under therapy with antidepressants in general. While QT-interval prolongation seems to be dose-dependent, SSRI-induced hyponatremia was shown not to correlate with dose. There were hardly studies, who investigate a correlation between plasma levels of SSRI and SNRI and potentially occuring side effects. Aim of this study was to show, if there is a higher incidence of hyponatremia and QT-interval prolongation under increasing plasma levels of Citalopram, Escitalopram, Sertralin, Venlafaxin and Duloxetin.

Bakgrund: Globalt drabbas 300 miljoner av depression och sjukdomen kan idag behandlas med både antidepressiva läkemedel och psykoterapi. Depression diagnosticeras utifrån klassificeringssystemen ICD-10 och DSM-5 och självskattats utifrån MADRS-skala. Sjukdomen kan delas in i följande svårighetsgrader: lätt/lindrig depression, medelsvår/måttlig depression och svår/djup depression. Vid val av antidepressiva läkemedel är det viktigt att ta hänsyn till svårighetsgrad, biverkningar och interaktioner.  Syfte: Syftet med denna studie är att kartlägga läkemedelslistor framtagna av Sveriges olika läkemedelskommittéer och beskriva val av läkemedelsbehandling vid depression för vuxna och äldre.  Metod: En dokumentanalys utfördes som lämpar sig till att kunna jämföra aktuell offentlig information. Datainsamlingen utfördes hösten 2022 med hjälp av Sveriges 21 olika regioners behandlingsrekommendationer för vuxna och äldre. En egen bedömningsskala med maximalt tre poäng utfördes för att lyckas bedöma regionernas läkemedelsrekommendationer.  Resultat: För vuxna rekommenderar 19 regioner vid lindrig-medelsvår depression sertralin, vid medelsvår-svår rekommenderar 13 regioner venlafaxin och vid svår rekommenderar sex regioner TCA där amitriptylin/klomipramin är mest förekomna. För äldre rekommenderar 13 regioner sertralin/mirtazapin/escitalopram vid lindrig-medelsvår depression, vid medelsvår-svår rekommenderar 13 regioner duloxetin/venlafaxin och vid svår rekommenderar två regioner duloxetin. Enligt den egna bedömningsskalan uppnås varierande antal poäng där totalt sju regioner uppnår maximal poäng.  Slutsats: SSRI var den vanligaste preparatgruppen som rekommenderades av regionerna vid medelsvår depression hos både vuxna- och äldre. Vid svår depression var den vanligaste preparatgruppen SNRI för äldre och TCA för vuxna. Enligt den egna bedömningsskalan var Läkemedelverkets och Socialstyrelsens rekommendationer mest vanligt förekomna källorna hos regionerna. / Background: Globally, 300 millions of people suffer from depression and the disease can today be treated with both antidepressants and psychotherapy. Depression is diagnosed from the classification system ICD-10 and DSM-5 and is self-assessed based on the MADRS-scale. The disease can be divided into the following difficulty level: light/mild depression, medium/moderate depression, and severe/deep depression. It is very important to consider difficulty level, side effects and interactions when choosing an antidepressant.  Aim: The aim of this study is to identify drug lists produced by Sweden’s different pharmaceutical committees and describe the choice of drug treatment for depression for adults and the elderly.  Materials and methods: A document analysis was performed which is suitable to be able to compare public information. The collection of data was performed autumn 2022 with the help of Sweden’s 21 different regions treatment recommendations for adults and the elderly. An own assessment scale was accomplished to judge the regions drug treatment recommendations. Results: For the adults, 19 regions primarily recommend sertraline for mild-moderate depression, for moderate-deep depression 13 regions recommend venlafaxine and for deep depression six regions recommend TCA where amitriptyline/clomipramine are most common. For the elderly, 13 regions primarily recommend sertraline/mirtazapine/escitalopram for mild-moderate depression, for moderate-deep depression 13 regions recommend duloxetine/venlafaxin and for deep depression two regions recommend duloxetine. According to the own assessment scale a varying number of points were achieved, were a total of seven regions achieved maximum points.  Conclusions: SSRIs were the most common drug group recommended by the regions for moderate depression for both adults and the elderly. In deep depression the most common drug group was SNRIs for the elderly and TCAs for adults. According to the own assessment scale the Swedish- Medicines Agency and Social Welfare Board are most common sources in the regions.

Bakgrund: Postpartum depression (PPD) är ett växande folkhälsoproblem, vilken drabbar mellan 10 – 20 % av barnafödande kvinnor globalt. PPD kan negativt påverka moderns funktion, social anpassning och ökar risken för självmord. Därtill kan det störa föräldrarnas välbefinnande och moderns interaktion med barnet, vilket kan medföra negativa effekter på barnets kognitiva och känslomässiga utveckling. Våld, tidigare depression och brist på socialt stöd är starka riskfaktorer för PPD. De exakta orsakerna till PPD är fortfarande oklara, vissa hormonella förändringar såväl som störningar i neurotransmission anses vara möjliga orsaker. För behandling av mild PPD är psykoterapi det första alternativet, därefter rekommenderas selektiva serotoninåterupptagshämmare (SSRI) vid måttlig till svår PPD, där sertralin och paroxetin är säkraste vid amning. Nyligen utvecklades nya läkemedel som innehåller progesteronmetaboliten allopregnanolon, såsom brexanolon och zuranolon för behandling av PPD. Syfte: Syftet med litteraturstudien var att utvärdera effekten av brexanolon, zuranolon, sertralin och paroxetin för behandling av post partum depression. Metod: Denna litteraturstudie baserades på sex randomiserande, dubbelblinda och placebokontrollerade studier framsökta via den vetenskapliga databasen PubMed. Två separata sökningar gjordes för att hitta relevanta artiklar. I den första artikelsökningen användes sökorden " neuroactive steroids in postpartum depression" medan i den andra användes sökorden " antidepressants in post partum depression". Resultat: Brexanolon och zuranolon gav upphov till statistiskt signifikant förbättring av PPD svårghetsgrad samt högre remission- och till viss del responsfrekvens jämfört med placebo efter 60 timmar respektive 15 dagar. Intag av sertralin visade blandat resultat. I en studie gav sertralin signifikant högre remission- och responsfrekven jämfört med placebo, efter sex veckors behandling. Men i den andra studien gav sertralin endast en signifikant förbättring av PPD svårghetsgrad jämfört med placebo och ingen skillnad i remission- och responsfrekvens efter 12 veckors behandling. Paroxetin gav en statistiskt signifikant högre remissionfrekvens jämfört med placebo efter åtta veckors behandling. Slutsats: Resultaten tyder på att brexanolon, zuranolon, sertraline och paroxetin har god effekt mot PPD, med en fördel för brexanolon och zuranolon över sertralin och paroxetin gällande bättre och snabbare effekt. Brexanolon ger en snabbt effekt (efter 60 timmar), men kan orsaka plötslig medvetslöshet och överdriven sedering. Det kan därför vara ett lämpligt val för kvinnor med mycket svår PPD, vilken kräver sjukhusvård. Zuranolondatan är lovande och verkar vara ett bättre val än de andra läkemedlen, men underlaget är begränsat av endast en studie med svår PPD. Framtida större studier med samma skattningskalor, samma utfallsmått och samma baslinjeegenskaper skulle vara användbara för att med säkerhet kunna fastslå vilken av de  läkemedlen som är det bättre valet. / Background: Postpartum depression (PPD) is a growing public health problem, affecting between 10-20% of women giving birth globally. PPD can negatively affect the mothers' function social adjustment and increases the risk of suicide. In addition, it may disturb the parents' well-being and interaction with the child, which can have adverse effects on the child's cognitive and emotional development. Violence, previous depression, and lack of social support are strong risk factors for PPD. The exact causes of PPD remain unclear. Some hormonal changes, as well as disturbances in neurotransmission, are considered possible causes. For the treatment of mild PPD, psychotherapy is used as the first alternative. Selective serotonin reuptake inhibitors (SSRIs) are often recommended at moderate to severe PPD, where sertraline and paroxetine are safest at breastfeeding. Recently, new drugs containing the progesterone metabolite allopregnanolone such as brexanolone and zuranolone were developed to treat PPD. Aim: This study aimed to evaluate the effect of brexanolone, zuranolone, sertraline, and paroxetine in treating postpartum depression. Methods: This study was based on six randomized, double-blind, placebo-controlled studies conducted through the PubMed database. Two separate searches were made to find relevant articles. The keywords "neuroactive steroids in postpartum depression" were used in the first search, while in the second search, "antidepressants in postpartum depression" were used. Results: Brexanolone and zuranolone gave statistically significant better improvement in PPD severity, remission, and partially higher response rates compared to placebo after 60 hours and 15 days, respectively. Intake of sertraline showed mixed results. In one study, sertraline gave significantly higher remission and response rates after six weeks of treatment compared with placebo. However, in the second study, sertralin gave only a significant improvement in PPD severity compared to placebo and no differences in remission and response rates after 12 weeks of treatment. Paroxetine gave a statistically significantly higher remission rate compared to placebo after eight weeks of treatment. Conclusion: The results indicate that brexanolone, zuranolone, sertraline, and paroxetine have effects against PPD, with an advantage for brexanolone and zuranolone over sertraline and paroxetine in terms of impact and onset of action. Brexanolone provides an immediate effect (after 60 hours) but can cause syncope and excessive sedation. Therefore, it may be a suitable choice for women with severe PPD, which requires hospital care. The data of zuranolon is promising and seems to be a better choice than the other drugs, but the evidence is limited by only one study in severe PPD. Future studies using similar scales, outcomes, and baseline characteristics would be helpful to determine which of the drugs is the better choice.