Abstract Suicide is a public health problem that, in addition to loss of human life, leads to extensive psychological suffering and impairment of the health of relatives. It is common that suicide occurs under the influence of mental illness such as personality disorders and depression. Depression is a serious condition that often causes severe suffering. Depression can affect all ages, i.e. children, adolescents, adults and the elderly and it is as costly as heart disease. In Sweden, depression is one of the most common psychiatric diagnoses. About 19 percent of the population (16-84 years) have been diagnosed with depression at least once in their lifetime.  Of these, almost one in three have been diagnosed more than once. The affected individual performs poorly in daily activities such as school, work and in social settings. Additionally, there is increased risk of suicide in depressed individuals. Accordingly, it is important to treat depression to reduce suffering. Depression in children was accepted as the same disease as in adults since 1980. Today, depression is treated primarily with first-line therapy SSRIs. The aim of this work was to examine the effect and safety of antidepressants in the treatment of major depresive disorder in chlidren and adolescents with special reference to suicidal activity and self-injury. To implement this study, scientific articles were obtained in Pubmed, and five articles were selected. Study 1 showed that the combination of fluoxetine and CBT, cognitive behavior therapy, had better effect than treatment with only flouxetin or with only CBT. Study 2 showed that suicidal events and ideation were least among the group treated with the combination of fluoxetine and CBT compared to the treatment with only fluoxetine or only CBT. Study 3 showed that more suicide-related events occurred among the group with previous non-suicidal self-injury, NSSI. Study 4 resulted in greater medical response and better remission in escitalopram patients compared to placebo. Study 5 showed that treatment with venlafaxine caused serious adverse events that led to many discontinuing treatment. Treatment with antidepressants, especially in combination with CBT, can reduce the severity of depression in children and adolescents and reduce suicidal ideation and suicide attempts in some patients. In cases of treatment failure a risk of suicide and self-injury remains. Previous self-injury increases the risk of future self-injury as well as the risk of future suicide attempts.

No description available.

The authors of this study is Matilda Svensson and Jonna Svensson, currently studying at Linnaeus University in Växjö. The name of the study is “When unemployment kills”. The aim of this study is to analyze Swedish counties and their suicide rates in relation to unemployment rates, depression and  usage of antidepressant medication. The theoretical datum is based in Durkheim's perspective of suicide as a social phenomenon. The study’s thesis is processed into three framing of questions. Is there a correlation between the occurrence of suicide and unemployment on a regional level, is there a correlation between the occurrence of suicide and depression on a regional level, Is there a correlation between the occurrence of suicide and antidepressant medication on a regional level? The data material is of aggregated secondary form, collected from Swedish databases. We did a descriptive overview of all the data, and then performed correlational analyzing and linear regression in SPSS to analyze the data. Our starting point is that there is a correlation between counties suicide rates and unemployment, depression and antidepressant medication. The descriptive overview indicates that there are regional differences between the counties among all the variables. However, the suicide rates are relatively consistent over time. There are also differences between men and women in terms of suicide ideation, depression and antidepressant medication. It’s possible to assume that women tend to be diagnosed with depression to a higher extent than men, and that men tend to commit suicide to a greater extent than women. However, the result does not indicate any significant correlation between the variables, although some counties did indicate that there was a significant correlation among men’s suicide rates and the independent variables. It's not possible to draw any conclusions based on the study's data material, other than the specific counties which did show a significant result.

No description available.

Depression is a very common public disease that can lead to social and economic burdens in the society and has been shown to increase in recent decades. The symptoms that define depression are melancholic mood, loss of interest in previously enjoyable activities, loss of joy and loss of energy (greater fatigue than usual). More serious symptoms are thoughts of death and eventually even suicide. The pathophysiology is complicated and not yet fully understood. One of the hypotheses is the monoamine hypothesis, which states that the concentrations of serotonin, dopamine and norepinephrine are depleted in depressed patients and that this is the reason why antidepressant drugs work to many people. Another hypothesis states the role of neuroplasticity (e.g., neurogenesis) in depression. Neuroplasticity can be stimulated by various neurotrophins (e.g., BDNF, Brain derived neurotrophic factor) which in turn have been shown to be stimulated by physical activity. The stimulation of neuroplasticity in some regions in the brain (e.g., hippocampus) leads to antidepressant effects.  The purpose of the work was to, based on literature studies, investigate whether mild to moderate depression can be treated with physical activity as alternative treatment instead of antidepressant drugs. This literature study is based on articles from the databases PubMed.  A total of four studies have been reviewed and were Randomized controlled trial (RCT)- studies comparing physical activity with antidepressant drugs. All studies showed a clear reduction in depressive symptoms in participants who exercised. Exercise has been shown to have similar effects as drug use. The advantages of exercise compared to drug use include fewer side effects, no drug-drug interactions and additional health benefits. The disadvantage is poorer compliance and added costs of group training or help from professional staff.  The conclusion that is drawn is that exercise could very well be offered as an alternative to treatment and has promising conditions. However, additional larger studies with more statistically significant results examining the difference between physical activity and antidepressant drugs should be done as well as studies that provide a better understanding of the pathophysiology which in turn could lead to better treating options. / Depression är en mycket vanlig folksjukdom som kan leda till både social och ekonomisk börda i samhället och har visats öka de senaste decennierna. Symtomen som definierar depression är sänkt grundstämning med onormal nedstämdhet, intresseförlust, glädjeförlust och energiförlust (större uttröttbarhet än vanligt). Mer allvarliga symtom är tankar på död och självmord. Patofysiologin är komplicerad och ännu inte helt klarlagd. En av hypotesen är monoaminohypotesen, och går ut på att koncentrationerna av serotonin, dopamin och noradrenalin är uttömda hos deprimerade patienter samt att det är orsaken till att antidepressiva läkemedel fungerar hos många. En annan hypotes är neuroplasticitetens (bl.a. neurogenes) roll i depressionen. Neuroplasticiteten kan stimuleras av olika neurotrofiner (BDNF) som i sin tur har visats stimuleras av fysisk aktivitet. Denna stimulering ger upphov till antidepressiva effekter. Syftet med arbetet var att, baserat på litteraturstudier, undersöka om mild till måttlig depression kan behandlas med fysisk aktivitet som alternativbehandling istället för antidepressiva läkemedel. Denna litteraturstudie var baserad på artiklar från databaserna PubMed. Fyra studier hade sammanlagt granskats, där dessa var RCT-studier som jämförde fysisk aktivitet med antidepressiva läkemedel. Samtliga studier visade en tydlig minskning av depressiva symtom hos deltagare som tränat. Träning har även visats ge liknande effekter som läkemedelsanvändning. Fördelarna med träning jämfört med läkemedelsanvändning är bl.a. färre biverkningar, inga läkemedel-läkemedel interaktioner samt fler hälsofördelar. Nackdelen är sämre följsamhet och eventuella kostnader vid gruppträning eller hjälp från professionell personal. Slutsatsen som dras är att träning mycket väl skulle kunna erbjudas som en alternativbehandling då det har visats ge likvärdiga effekter som antidepressiva läkemedel. Fler större studier med fler statistiskt signifikanta resultat som undersöker skillnaden mellan fysisk aktivitet och antidepressiva läkemedel bör dock göras, samt studier som ger bättre förståelse för patofysiologin.

Bakrund: Depression är en psykisk sjukdom som karaktäriseras av avgränsade episoder som varar minst två veckor med förändringar i känslor, kroppliga funktioner och tankar. Symtomen som kan uppkomma är nedstämdhet, trötthet, låg självkänsla, ångest och självmordstankar. Totalt lever ungefär 280 miljoner människor i världen med depression och enligt WHO:s rapport kommer sjukdomen ligga på förstaplats på listan över orsaker till global ohälsa år 2030. Depression anses bero på störningar i signalsubstanssystemet där noradrenalin, dopamin och serotonin har en avgörande roll. Depression anses också bero på ökning av aktiviteten i hypotalamus-hypofys-binjurebark-axeln (HPA-axeln). Ytterligare studier har funnit ett samband mellan låga nivåer av hormonet brain derived neurotropic factor (BDNF) och ökad risk för att drabbas av depression. Sjukdomen behandlas i första hand med antidepressiva läkemedel eller samtalsterapi. På senare år har fysisk aktivitet i form av aerob träning studerats som ett sätt att behandla depression. Nuvarande tillgängliga behandlingar är i vissa fall inte effektiva ur ett ekonomiskt och patientcentrerat perspektiv. Det är därför viktigt att prioritera nya behandlingsmetoder för att motverka höga kostnader och biverkningar.  Syfte: Syftet med detta arbete var att undersöka vilka fysiska och psykiska effekter som uppnås vid fysisk aktivitet samt undersöka om fysisk aktivitet på recept bör förskrivas i större utsträckning mot depression.  Metod: Detta arbete var en litteraturstudie som baserade sig på fem randomiserade kontrollerade studier, tre kliniska studier och en multicenterstudie från databasen PubMed.  Resultat: Alla nio studier tyder på att fysisk aktivitet på recept (FaR) i form av aerob träning är en effektiv behandlingsmetod för patienter med depression. Fysisk aktivitet bidra med bättre självuppfattning, ökad självsäkerhet och mer positiva tankar. Aerob träning gav ökad frisättning av BDNF, förbättrade patienternas minne och kondition, ökade hippocampusvolymen, ökade den maximala syreupptagningsförmågan och gav positiva effekter på kroppens organ och system. Fysisk aktivitet motverkade stress, ångest och depressiva symtom på liknande sätt som antidepressiva läkemedel.  Slutsats: Denna litteraturstudie som undersökte effekterna av fysisk aktivitet mot depression visade att fysisk aktivitet på recept är en effektiv och säker behandling mot depression. Behandlingen är associerad med få biverkningar och komplikationer jämfört med antidepressiva läkemedel. Fysisk aktivitet på recept är en underuttnyttjad resurs som bör ordineras i större utsträckning. Detta för att motverka biverkningar från läkemedel, förbättra folkhälsan, minska kostnader på nationell och internationell nivå, minska risken för att återinsjukna i depression samt underlätta för hälso- och sjukvårdspersonal.

Bakgrund: Depression är en vanligt förekommande psykisk störning som ungefär 280 miljoner människor i världen lider av. Det är ett tillstånd som påverkar individens livskvalité och som i värsta fall kan leda till självmord. Antidepressiva läkemedel, så som selektiva serotonin återupptagshämmare (SSRI), är förstahandspreparat till patienter som lider av depression. Fysisk aktivitet kan bidra till god hälsa och mildra depressiva symtom samt förebygga depression. Syfte: Syftet med detta examensarbete var att undersöka om fysisk aktivitet är jämförelsebar med antidepressivt läkemedel som behandlingsmetod mot depression. Metod: Examensarbetet är en litteraturstudie och relevanta artiklar söktes vid den medicinska databasen PubMed. För detta arbete valdes sammanlagt sju artiklar, fyra av dessa undersökte fysisk aktivitet i jämförelse med antidepressiva läkemedel som monoterapier samt tre artiklar vilka undersökte fysisk aktivitet som tilläggsbehandling. Resultat: I studie ett uppvisade alla grupper en statistisk signifikant reducering av depressionssymtomen, samtliga grupper uppvisade även en ökad remissionsfrekvens. Dock visade studien ingen statistisk signifikant skillnad mellan de aktiva behandlingsgrupperna gentemot placebo gällande reducering av depressionssymtomen. Resultaten från studie två och tre uppvisade en statistiskt signifikant skillnad med att förbättra depressionssymtomen mellan de aktiva behandlingsgrupperna jämfört med placebo. Studie fyra inkluderade ingen kontrollgrupp, intention-to-treat analysen uppvisade en statistisk signifikant skillnad mellan träning och antidepressiva läkemedel gällande att mildra depressionssvårigheten, fördel till träning. Dock förekom det ingen statistiskt signifikant skillnad i per-protocol analysen. Resultaten från studie fem till sju indikerar att träning som tilläggsbehandling uppvisar en positiv effekt med att mildra depressionssymtomen. Diskussion: Studie ett till fyra studerade behandlingsalternativen som monoterapi och konstaterade att fysisk aktivitet är likvärdig med antidepressiva läkemedel som behandlingsform mot depression. Resultaten från studie fem till sju bör tolkas varsamt då fysisk aktivitet inte undersöktes som monoterapi. Dock tyder resultaten på att träning som tilläggsbehandling har en god effekt för att reducera depressionssymtom. Studierna hade inte samma primär utfallsvariabel och det finns begränsningar med självskattningsskalor vilket kan påverka resultaten. Följsamheten för träning var låg vilket begränsar tolkningen av resultaten. Antidepressiva läkemedel ger fler biverkningar än fysisk aktivitet. Vidare forskning inom området behövs för att ge bättre följsamhet för fysisk träning och med kliniskt strukturerade intervjuer utförd av en legitimerad psykiatriker, för att fastställa diagnos och säkerställa resultat. Slutsats: Fysisk aktivitet uppvisar en god effekt mot att mildra depressiva symtom i likhet med antidepressiva läkemedel hos individer i medelåldern och äldre. Det är tänkbart att rekommendera fysisk aktivitet som förstahandspreparat i form av fysisk aktivitet på recept (FaR) för att öka följsamheten av aktivitet.

Bakgrund: Unga som varken arbetar eller studerar (UVAS) inkluderar 145 000 individer och utgör en stor utmaning för det svenska samhället. Syftet med denna studie var att närmare kartlägga gruppens karakteristika, att undersöka samvariationen mellan kommuner med hög andel UVAS och deras geografiska beskaffenhet samt förskrivning av psykofarmaka. Metod: Studien utformades som en retrospektiv tvärsnittsstudie baserad på registerdata hämtad från Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällesfrågor (MUCF). Resultat: Datan påvisade en jämn könsfördelning i UVAS-gruppen men en högre andel äldre (25–29) och utlandsfödda individer sågs jämfört med åldersgruppen som helhet. Bivariata analyser med Chi2-test påvisade statistiskt signifikanta samvariationer mellan hög andel UVAS i kommunen och kön, högre ålder (25–29) samt utländsk härkomst. Inga statistiskt signifikanta samvariationer återfanns mellan andel UVAS och kommunens storlek men däremot med geografisk lokalisation (nordlig/sydlig). Inget samband påvisades med förskrivningen av psykofarmaka. Slutsats: Att UVAS-gruppen i högre grad inkluderar äldre individer och utlandsfödda stämmer väl överens med internationell forskning. Frånvaron av samvariation mellan andelen UVAS i kommunen och dess geografiska beskaffenhet var något förvånande och skiljer sig från tidigare forskning men skulle kunna förklaras av ett gott samhällsstöd i Sverige. Vikten av ett signifikant bortfall i studien kan ej förringas. Att förskrivningen av psykofarmaka saknar samvariation med hög andel UVAS kan delvis förklaras av brister i statistiken men det kan ej uteslutas att ett sådant samband saknas. Framöver behövs ytterligare studier för att undersöka hur de med sämst förutsättning för att lämna UVAS-gruppen kan bli hjälpta. / <p>Betyg i Ladok 220601.</p>

Bakgrund: Globalt drabbas 300 miljoner av depression och sjukdomen kan idag behandlas med både antidepressiva läkemedel och psykoterapi. Depression diagnosticeras utifrån klassificeringssystemen ICD-10 och DSM-5 och självskattats utifrån MADRS-skala. Sjukdomen kan delas in i följande svårighetsgrader: lätt/lindrig depression, medelsvår/måttlig depression och svår/djup depression. Vid val av antidepressiva läkemedel är det viktigt att ta hänsyn till svårighetsgrad, biverkningar och interaktioner.  Syfte: Syftet med denna studie är att kartlägga läkemedelslistor framtagna av Sveriges olika läkemedelskommittéer och beskriva val av läkemedelsbehandling vid depression för vuxna och äldre.  Metod: En dokumentanalys utfördes som lämpar sig till att kunna jämföra aktuell offentlig information. Datainsamlingen utfördes hösten 2022 med hjälp av Sveriges 21 olika regioners behandlingsrekommendationer för vuxna och äldre. En egen bedömningsskala med maximalt tre poäng utfördes för att lyckas bedöma regionernas läkemedelsrekommendationer.  Resultat: För vuxna rekommenderar 19 regioner vid lindrig-medelsvår depression sertralin, vid medelsvår-svår rekommenderar 13 regioner venlafaxin och vid svår rekommenderar sex regioner TCA där amitriptylin/klomipramin är mest förekomna. För äldre rekommenderar 13 regioner sertralin/mirtazapin/escitalopram vid lindrig-medelsvår depression, vid medelsvår-svår rekommenderar 13 regioner duloxetin/venlafaxin och vid svår rekommenderar två regioner duloxetin. Enligt den egna bedömningsskalan uppnås varierande antal poäng där totalt sju regioner uppnår maximal poäng.  Slutsats: SSRI var den vanligaste preparatgruppen som rekommenderades av regionerna vid medelsvår depression hos både vuxna- och äldre. Vid svår depression var den vanligaste preparatgruppen SNRI för äldre och TCA för vuxna. Enligt den egna bedömningsskalan var Läkemedelverkets och Socialstyrelsens rekommendationer mest vanligt förekomna källorna hos regionerna. / Background: Globally, 300 millions of people suffer from depression and the disease can today be treated with both antidepressants and psychotherapy. Depression is diagnosed from the classification system ICD-10 and DSM-5 and is self-assessed based on the MADRS-scale. The disease can be divided into the following difficulty level: light/mild depression, medium/moderate depression, and severe/deep depression. It is very important to consider difficulty level, side effects and interactions when choosing an antidepressant.  Aim: The aim of this study is to identify drug lists produced by Sweden’s different pharmaceutical committees and describe the choice of drug treatment for depression for adults and the elderly.  Materials and methods: A document analysis was performed which is suitable to be able to compare public information. The collection of data was performed autumn 2022 with the help of Sweden’s 21 different regions treatment recommendations for adults and the elderly. An own assessment scale was accomplished to judge the regions drug treatment recommendations. Results: For the adults, 19 regions primarily recommend sertraline for mild-moderate depression, for moderate-deep depression 13 regions recommend venlafaxine and for deep depression six regions recommend TCA where amitriptyline/clomipramine are most common. For the elderly, 13 regions primarily recommend sertraline/mirtazapine/escitalopram for mild-moderate depression, for moderate-deep depression 13 regions recommend duloxetine/venlafaxin and for deep depression two regions recommend duloxetine. According to the own assessment scale a varying number of points were achieved, were a total of seven regions achieved maximum points.  Conclusions: SSRIs were the most common drug group recommended by the regions for moderate depression for both adults and the elderly. In deep depression the most common drug group was SNRIs for the elderly and TCAs for adults. According to the own assessment scale the Swedish- Medicines Agency and Social Welfare Board are most common sources in the regions.