Denna uppsats undersöker hur uppfattningar om pedofili artikuleras och omformas under perioden 1950—1980. Två delundersökningar genomförs. Den ena studerar uppfattningar och förhållningssätt kring barns sexualitet, sexuella avvikelser och sexualupplysning bland några av de professioner som verkade inom områdena, som exempelvis psykiatriker, pedagoger och läkare. Den andra delundersökningen fokuserar på några av de radikala idéströmningar som artikuleras inom den sexuella frigörelserörelse som växer fram under 1960- och 1970- talen. En grundpelare inom de sexliberala idéströmningar som nu formas är idén om allas rätt till sexuell tillfredsställese där en frigörelse från vad som uppfattades som gammal förlegad moralism och där en mer tillåtande inställning till sexualiteten eftersträvades. Även pedofilen som kategori undersöks i denna uppsats närmare, hur det talas om denne och hur diskursen förändrats över tid. Under den undersökta perioden råder det delade meningar om huruvida sexuella avvikelser ska betraktas som psykopatologiska störningar eller bara ett mindre vanligt beteende som tabubelagts. I uppsatsen drivs tesen att att den vetenskapliga diskursen  gav viss legitimitet åt och möjliggjorde den mer radikala argumentationen under 1960- och 1970-talen.