Bakgrund: användandet av och intresset för komplementär- och alternativmedicin har under de senaste decennierna ökat i världen och i Sverige vilket innebär en utmaning för framtidens hälso- och sjukvård. Komplementär- och alternativmedicin (KAM) består av en mängd olika metoder/terapier. En huvudkategori av KAM är de kroppsliga- själsliga terapierna som fokuserar på interaktionen mellan hjärnan, själen och kroppen. Till denna kategori hör dans- och rörelseterapi. Sjuksköterskor har en positiv inställning till och en öppenhet inför användandet av KAM, dock anser de att de inte har tillräcklig kunskap inom området. För att möta framtidens utmaningar behöver sjuksköterskor ny kunskap om de komplementära metoderna. Dans- och rörelseterapi kan ses som ett potentiellt komplement till traditionell medicinsk behandling för flera olika patientgrupper och kunskap om denna komplementära terapi kan därför vara av betydelse för sjuksköterskan. Syfte: syftet med denna studie var att undersöka effekten och upplevelser av dans- och rörelseterapi inom hälso- och sjukvården. Metod: en litteraturbaserad studie genomfördes för att uppnå syftet. 15 artiklar inkluderades från databaserna PubMed, Cinahl, AMED, PsychInfo och IIPS samt från manuella sökningar. Resultat: tre områden med effekter och upplevelser av dansen framkom efter granskning av de 15 inkluderade artiklarna. Områdena var psykologiska effekter, fysiologiska effekter och relation mellan psyke och kropp. Slutsats: de psykologiska effekterna utgjorde den större delen av resultatet och rörde någon form av välmående som ökat välbefinnande, ökad livskraft och livsenergi. Även psykologiska effekter som förändrat beteende och minskad psykologisk stress framkom. En väsentlig del av de psykologiska effekterna visade en förhöjd livskvalitet och även emotionella effekter. De fysiologiska effekterna som framkom rörde främst balans, hållning, ökad rörlighet och ett fysiskt välbefinnande. Skilda resultat rörande förändring av stresshormoner och fysisk prestation framkom. Slutligen visade en del av resultatet att dansen skapade en relation mellan patienternas psyke och kropp. Bristen på stora randomiserade kontrollerade studier försvårade utvärderingen av dans- och rörelseterapins effekter.

Som distriktsläkare har jag mött mycket lidande hos mina patienter. I min egen läkarutbildning för 40 år sedan och ännu idag på läkarutbildningen saknas undervisning om själva lidandet – det själsliga och existentiella lidandet. Trots att läkarutbildningen är en både akademisk och praktisk yrkesutbildning har det inom akademin funnits en ambivalens till praktiskt yrkeskunnande. Intresset och utrymmet för detta kunnande har till min glädje blivit större under de tjugo år jag arbetat som lärare och kursledare. Och studenterna har blir bättre förberedda på sin framtida yrkesroll genom införandet av patient-centrerad kommunikationsträning och olika undervisningsmoment avseende professionellt förhållningssätt, etik och bemötande, ledarskap och samarbete, genus och mänskliga rättigheter. Dock saknas fortfarande viktiga ämnen, såsom kunskapsteori och bildning. Mitt sökande har varit inriktat på att få tillgång till ett språk med ord och begrepp som beskriver läkares tysta yrkeskunnande och den förtrogenhetskunskap som utgör förutsättningen för god läkekonst för att uppnå en medveten balans mellan läkarvetenskap och läkekonst. Kunskap om lidandet är en väsentlig del i en läkares möte med sjuka människor. Först under själva arbetet med denna uppsats förstod jag att det varit en omedveten drivkraft i mitt arbete som läkare men också i mitt eget liv att förstå mer om lidandet. Jag har försökt dela med mig av kunskaper och erfarenheter om lidande från patientmöten och reflektioner kring dessa. Min förhoppning är att kunna inspirera andra kollegor att utforska sitt eget tysta yrkeskunnande. Då kan vårt gemensamma språk utvecklas och hållas levande och vårt yrkeskunnande bli synligt och få en upprättelse till gagn inte bara för oss själva utan för sjukvården och framför allt för patienterna.