Denna uppsats tar sin utgångspunkt i läkarstudenternas reflektionstexter, som jag önskar att utveckla så att de skall kunna examineras. Sedan mitten av 90-talet har jag arbetat halvtid som lärare på läkarutbildningen och halvtid som distriktsläkare. Som kursledare för delkursen i allmänmedicin ingår ansvar för att främja lärandeprocessen och för att examinera lärandemålen. Vilka lärandemål kan studenterna uppnå genom att skriva reflektionstexter? Min utmaning är att själv fördjupa mig i reflektions-begreppet och förtydliga vilken kunskap som skall uppnås. Vilken kunskap behöver en läkare? Vilken betydelse har reflektionen för yrkeskunnandet? Är det möjligt att utveckla en bättre vägledning som läkarstudenterna kan använda när de reflekterar om "en lärorik konsultation"? I uppsatsen har jag beskrivit en arbetsmodell där det empiriska materialet är läkarstudenternas reflektionstexter men även mitt eget arbete som läkare och lärare. Att reflektera är inget entydigt begrepp utan behöver anpassas till vilket mål man har med reflektionen och en tydliga vägledning för att nå dit. Jag har valt att ta med fyra olika studenttexter för att åskådliggöra deras progression. Reflektionen har fungerat som ett sökarljus för studenternas egna personliga kunskaper och för att få syn på sitt yrkeskunnande. Reflektionen har visat sig stärka läroprocessen och medvetandegjort lärandemålen. För att själv prova hur det kan vara att reflektera över en lärorik konsultation börjar jag uppsatsen med ett eget patientfall som jag burit med mig och utvecklar det senare i uppsatsen.

Som distriktsläkare har jag mött mycket lidande hos mina patienter. I min egen läkarutbildning för 40 år sedan och ännu idag på läkarutbildningen saknas undervisning om själva lidandet – det själsliga och existentiella lidandet. Trots att läkarutbildningen är en både akademisk och praktisk yrkesutbildning har det inom akademin funnits en ambivalens till praktiskt yrkeskunnande. Intresset och utrymmet för detta kunnande har till min glädje blivit större under de tjugo år jag arbetat som lärare och kursledare. Och studenterna har blir bättre förberedda på sin framtida yrkesroll genom införandet av patient-centrerad kommunikationsträning och olika undervisningsmoment avseende professionellt förhållningssätt, etik och bemötande, ledarskap och samarbete, genus och mänskliga rättigheter. Dock saknas fortfarande viktiga ämnen, såsom kunskapsteori och bildning. Mitt sökande har varit inriktat på att få tillgång till ett språk med ord och begrepp som beskriver läkares tysta yrkeskunnande och den förtrogenhetskunskap som utgör förutsättningen för god läkekonst för att uppnå en medveten balans mellan läkarvetenskap och läkekonst. Kunskap om lidandet är en väsentlig del i en läkares möte med sjuka människor. Först under själva arbetet med denna uppsats förstod jag att det varit en omedveten drivkraft i mitt arbete som läkare men också i mitt eget liv att förstå mer om lidandet. Jag har försökt dela med mig av kunskaper och erfarenheter om lidande från patientmöten och reflektioner kring dessa. Min förhoppning är att kunna inspirera andra kollegor att utforska sitt eget tysta yrkeskunnande. Då kan vårt gemensamma språk utvecklas och hållas levande och vårt yrkeskunnande bli synligt och få en upprättelse till gagn inte bara för oss själva utan för sjukvården och framför allt för patienterna.