Bakgrund: Självdestruktiva handlingar betraktas som symptom på underliggande känslomässig ångest. Patienter som behöver vård för självdestruktiva handlingar ökar, såväl antalet patienter som behöver intensivvård. Tidigare forskning kring intensivvårdssjuksköterskans erfarenheter av att vårda patienter efter självdestruktiv handling är svåridentifierad, men den forskning som finns pekar på utmaningar för andra sjuksköterskor i vården av dessa patienter. Motiv: Antalet patienter som behöver intensivvård efter självdestruktiv handling ökar enligt statistik. Tidigare forskning har beskrivit vården som utmanande, men specifik forskning om intensivvårdssjuksköterskors erfarenheter saknas. Studien syftar till att bidra med ny kunskap för att förbättra vården av denna patientgrupp. Syfte: Att belysa intensivvårdssjuksköterskans erfarenheter av att vårda patienter efter självdestruktiv handling. Metod: Kvalitativ intervjustudie med induktiv ansats utfördes. Det var 8 stycken intensivvårdssjuksköterskor som arbetar på en intensivvårdsavdelning i norra Sverige som deltog i var sin semistrukturerad intervju som utfördes under två veckor under november år 2023. Kvalitativ innehållsanalys utfördes. Resultat: Resultatet presenterades genom tre huvudkategorier: emotionell påfrestning, utmanande möten med patienter och anhöriga samt behov av utbildning och vårdorganisatorisk samverkan. Under dessa presenteras sju subkategorier: känslor relaterat till att vilja hjälpa – men inte kunna, känslor relaterat till en självförvållad och återkommande skada, utmaningar med att agera professionellt och ha förståelse för patienten, upplevelsen av hopp och utmaningar i anhörigmötet, behov av utbildning samt önskan om samarbete med psykiatrin. Konklusion: Intensivvårdssjuksköterskor möter utmaningar och känslor vid vården av patienter efter självdestruktiva handlingar. Studien visar på kopplingen mellan fysiskt och psykiskt lidande hos dessa patienter. För patienten betonar studien behovet av mer personcentrerad och förebyggande vård. För vårdaren understryker den komplexa emotionella reaktioner och behovet av ökad kompetens och stöd. Resultaten kan förbättra vården genom holistisk syn och medvetenhet om det existentiella lidandet. För verksamheten betonas vikten av samarbete och utbildning för att förbättra vården av dessa patienter. / Background: Self-destructive acts are considered symptoms of underlying emotional distress. The number of patients requiring care for self-destructive acts is increasing, including those needing intensive care. Previous research on intensive care nurses' experiences in caring for patients after self-destructive acts is challenging to identify, but existing research highlights challenges for other nurses in caring for these patients. Motivation: The statistics indicate an increasing number of patients requiring intensive care after self-destructive acts. While previous research has described the care as challenging, specific research on intensive care nurses' experiences is lacking. The study aims to contribute new knowledge to enhance the care for this patient group. Aim: To illuminate the experiences of intensive care nurses in caring for patients after self-destructive acts. Method: A qualitative interview study with an inductive approach was conducted. Eight intensive care nurses working in a northern Swedish intensive care unit participated in individual semi-structured interviews conducted over two weeks in November 2023. Qualitative content analysis was performed. Results: The results were presented through three main categories: emotional strain, challenging encounters with patients and relatives, and the need for education and organizational collaboration. Within these, seven subcategories were presented: feelings related to wanting to help but being unable to, feelings related to self-inflicted and recurring injuries, challenges in acting professionally and understanding the patient, the experience of hope and challenges in encounters with relatives, the need for education, and the desire for collaboration with psychiatry. Conclusion: Intensive care nurses face challenges and emotions in caring for patients after self-destructive acts. The study highlights the connection between physical and psychological suffering in these patients. For the patient, the study emphasizes the need for more person-centered and preventive care. For the caregiver, it underscores complex emotional reactions and the need for increased competence and support. The results can improve care through a holistic approach and awareness of existential suffering. For the organization, the importance of collaboration and education to enhance the care for these patients is emphasized.