Bakgrund: Självskadebeteende har tidigare uppfattats som ett tecken på allvarlig psykisk sjukdom och det ansågs enbart vara mycket förvirrade människor som skadade sig själva. Studier visar att självskadebeteende oftast är något människor begår i ensamhet och majoriteten väljer heller inte att uppsöka sjukvård. Kunskap om självskadebeteende och attityder till patienter som skadar sig kan bidra till en ökad förståelse hos sjuksköterskor för fenomenet.  Syfte: Syftet med denna litteraturstudie är att beskriva sjuksköterskors attityder till patienter med självskadebeteende. Metod: Uppsatsen är baserad på en litteraturstudie där nio artiklar analyserats med vägledning av Fribergs kriterier för analys av vetenskapliga studier. Resultat: Resultatet presenteras utifrån fyra huvudteman med 16 tillhörande subteman. De fyra huvudtemana är; sjuksköterskors föreställningar, sjuksköterskors känslor, sjuksköterskors värderingar samt sjuksköterskors handlingar. Resultatet visar att sjuksköterskors attityder till patienter med självskadebeteende är mångskiftande. Diskussion: Författarna skapade sex teman utifrån det i resultatet som kunde vara av intresse att lyfta fram. En diskussion kring dessa sex teman fördes sedan mot bakgrundsinformationen och Katie Erikssons teori om lidandet. Med hänsyn till vetskapen om att tankar och känslor inte alltid styr vårt handlande, valde författarna att inte dra slutsatsen att sjuksköterskor endera har positiva eller negativa attityder till patienter med självskadebeteende.

Bakgrund: Självskadebeteende är ett omtvistat begrepp som inte är en egen diagnos. De självskadande handlingarna börjar ofta under puberteten och brukar avta i ung vuxenålder. Självskadebeteende är ett uttryck för stort lidande. Det är viktigt att skilja mellan suicidalt beteende och självskadebeteende. Självskadebeteende kan mätas på olika sätt och det saknas i nuläget nationella riktlinjer gällande vård och behandling.  Syfte: Syftet var att undersöka vilken behandling som bör rekommenderas för patienter med självskadebeteende.  Metod: Studien är en systematisk litteraturöversikt med kvantitativ ansats innefattande 14 RCT-studier. Sammanställningen har gjorts enligt de steg som beskrivs av Bettany-Saltikov och McSherry (2016).  Resultat: Resultatet omfattar 14 studier utförda i sju antal länder. Deltagarantal i studierna varierade mellan n=33 till n=832 och utgjordes av både tonåringar och vuxna. Samtliga studier var utförda inom psykiatrisk öppenvård. Olika former av behandlingar undersöktes. Av de 14 inkluderade studierna visade 9 studier att interventionen hade bättre effekt än den som kontrollgruppen gavs, vilket oftast var standardvård. Bäst effekt hade DBT vilket gavs som intervention i tre studier. Slutsats: Denna litteraturöversikts resultat indikerar att DBT är den behandling som ger bäst effekt vid behandling av patienter med SB.  Då populationerna var små och innehållet i behandlingsinterventionerna varierade är det svårt att dra säkra slutsatser. Det behövs fler väldesignade studier som utvärderar behandling för patienter med SB där insatser initieras av sjuksköterskor. Mer forskning behövs kring nya tekniska hjälpmedel som del av behandling vid SB. / Background: Self-Injurious Behaviour (SIB) is a discussed subject and is not classified as a diagnosis. The acts of Self Harm usually start during puberty and clings off in young adulthood. SIB is an expression of great suffering. It is important to differ between suicidal behaviour and SIB. SIB can be measured in various ways. Sweden is currently lacking national guidelines for care and treatment of SIB. Aim: The purpose was to investigate what treatment that should be recommended for patients with SIB Method: The study is a quantitative literature review based on 14 RCT-studies. The joint compilation has been made step by step based on the method described by Bettany-Saltikov och McSherry (2016).  Results: The result includes 14 studies performed in seven countries. The participants varied between n=33 and n=832 and was adolescents and adults. All studies were performed in psychiatric outpatients departments. Of the 14 included studies, 9 showed that the intervention has a better effect than the one given til the control group, often care as normal. Best effect was seen when DBT was given. Conclusion: This literature review indicates that DBT is the treatment that has best effect in SIB. The populations examined were small and the interventions of big variation wherefore it is hard to draw definite conclusion. More well-designed evaluation treatment where care is initiated by nurses are needed. Further research on new technology as a part of treatment in SIB is also required.