Denna essä handlar om den pedagogiska situationen mellan lärare i scenisk gestaltning och skådespelarstudenter i en kurs i scenisk gestaltning på en konsnärlig högskola. Utgångspunkten är mitt fältarbete med deltagande observation som jag genomförde när jag följde undervisningen samt intervjuer med lärarna. Utifrån mina erfarenheter som regissör för jag en diskussion om skillnader och likheter mellan att regissera och att undervisa. Mina forskningsfrågor är: 1) Hur ser dialogens och mötets förutsättningar och hinder ut mellan lärare och student? 2) Vilken betydelse har vår förmåga att förstå ”den andre” för att kunna mötas? Mitt förhållningssätt är induktivt. Fokus ligger på meningsinnehållet i de situationer som uppstår i undervisningen och som framkommer i intervjuerna.  Jag vill undersöka om det finns gemensamma nämnare, ett fenomenens väsen i empirin. I min studie framkommer att lärarna ser dialog som en metod för överföring av kunskap. De framför vikten av att tydliggöra rollerna lärare och student och den makt(o)balans som finns i undervisningssituationen. När det handlar om att förstå ”den andre” var studentens skådespelararbete fokus. Där kunde läraren förstå och arbeta med studentens olika utvecklingssteg och processer. Det var genom förställningen, gestaltningen, som läraren förstod studenten som ”den andre”. Det som skulle kunna uppfattas som en omväg för förståelse blev istället den pedagogiska vägen mellan lärare och student.Mina teoretiska referenser är filosofisk litteratur och då framförallt Michail Bachtins tankar om den polyfona romanen, Martin Bubers dialogfilosofi, Jakob Meløe, Hans Skjervheim. Vad det gäller metoddelen har jag använt mig Katrine Fangens text om deltagande observation. / <p>Källor bl.a. Anton Tjechov, Martin Buber, Michail Bachtin, Jakob Meløe, Hans Skjervheim</p>