Bakgrund: Psykisk ohälsa, där utmattningssyndrom är en av diagnoserna är ett ökande problem. Många av de som drabbas överges och får inte den vård de behöver och har rätt till. Tid för samtal och egenvård är en viktig del i rehabiliteringen där primärvården och företagshälsovården är de huvudsakliga vårdgivarna. Syfte: Avsikten med studien var att undersöka vilken erfarenhet som sjuksköterskor inom primär- och företagshälsovård har av patienter med utmattningssyndrom. Metod: Åtta sjuksköterskor från primär- och företagshälsovård intervjuades med semistrukturerade frågor. Intervjumaterialet analyserades med hjälp av kvalitativ innehållsanalys. Resultat: Ett tema lyssna samt två kategorier grindvakt och skapa begriplighet skapades. Alla sjuksköterskor beskrev att de initialt hade långa samtal men deras erfarenheter skiljde sig åt. Några sjuksköterskor beskrev att det var till nytta för patienterna medan andra berättade att de inte jobbade med den här patientgruppen. Konklusion: Genomgående beskriver alla sjuksköterskor att det de gör innebär att de lyssnar på patienterna samtidigt som flera av dem inte explicit uttrycker det som ett stöd. Det kan tolkas som att den relationella delen av omvårdnaden är osynlig för sjuksköterskorna som inte uppfattar att deras lyssnande är av värde för patienterna. / Background: Mental illness where fatigue syndrome is one of the diagnoses is an increasing problem. Many persons with fatigue syndrome experience abandonment and do not achieve the help they need and are entitled to. Time for conversation and self-care is an important part of rehabilitation where primary healthcare and occupational healthcare have a prominent role Aim: This study's purpose was to explore what experience that nurses in primary and occupational healthcare had of patients with fatigue syndrome. Method: Eight nurses from primary and occupational healthcare were interviewed using semi-structured questions. The interview material was analyzed using content analysis. Results: A theme listening and two categories gatekeeper and create comprehensibility emerged. All nurses had initially long conversations with the patients, but their experience differed. Some of the nurses told that they were important to the patients and others indicated that they were not working with this patient group. Conclusion: All nurses describes that what they do means that they are listening to the patients at the same time that several of them not explicit express it as a support. That can be interpreted as the relation part of nursing are invisible for the nurses who does not perceive their listening valuable for the patients.