<p>Redovisningsrekommendationer har stort fokus i dagsläget och sedan år 2005 ska alla börsnoterade företag inom Europeiska Unionen redovisa i enlighet med IAS/IFRS. Införandet av nya rekommendationer har dock visat sig vara problematiskt vissa gånger och rekommendationen om inkomstskatter är inte ett undantag. Särskilt uppskjutna skattefordringar har visat sig vara svårt att greppa, då dessa endast ska redovisas om företag kan visa på att de i framtiden kommer att gå med vinst. Uppskjutna skattefordringar i samband med underskottsavdrag innebär starkare krav på årsredovisningens utformning och det har i olika debatter framkommit att företag många gånger inte uppfyller kraven som ställts kring motiveringar av upptagandet av denna tillgång. Detta problem som finns kring redovisningen av uppskjutna skattefordringar leder oss till vår problemformulering som lyder:</p><p>Vilken effekt har 2001 års rekommendation om uppskjutna skattefordringar haft på redovisningen i börsnoterade mindre företag?</p><p>Huvudsyftet med denna studie är att kartlägga förekomsten samt förändringar i motiveringar av uppskjutna skattefordringar i redovisningen vid införandet av den nya rekommendationen. Vi har även försökt undersöka om rekommendationen öppnar upp för kreativ redovisning. Vi tittar på problemet ur ett företagsperspektiv, har en positivistisk kunskapssyn och angriper problemet med en deduktiv ansats. Vi har valt att använda oss av både en kvalitativ och en kvantitativ metod, där den kvalitativa delen av studien kompletterar den kvantitativa. Vi gör intervjuer med tre revisorer samt granskar femton årsredovisningar. En uppskjuten skattefordran uppstår till följd av temporära skillnader, skattemässiga underskottsavdrag samt andra outnyttjade skatteavdrag, där temporära skillnader kan förklaras som en skillnad mellan tillgångar och skulders redovisade värde och skattemässiga värde. En uppskjuten skattefordran får redovisas när det är troligt att den kommer kunna utnyttjas mot ett framtida skattemässigt resultat. Upptagandet av en uppskjuten skattefordran ger en mer rättvisande bild av företagets ekonomiska ställning än den tidigare dominerande försiktighetsprincipen, men kan även ge en missvisande bild om den används på ett inkorrekt sätt.</p><p>För att få bukt på problemet granskade vi först årsredovisningar och utökade sedan de data vi samlat in där, med tre kunniga revisorers syn på redovisningen av uppskjutna skattefordringar. Vi känner att de undersökningsmetoder vi använt oss av kompletterade varandra på ett bra sätt och det empiriska materialet vi fick in analyserade vi och diskuterade sedan i analysen.</p><p>Vår undersökning har resulterade i ett antal slutsatser. Dessa är:</p><p>• Det har skett en ökning i redovisningen av uppskjutna skattefordringar. Denna har dock inte varit så stor som vi till en början trodde att den skulle vara.</p><p>• Motiveringar i årsredovisningar har visat sig vara bristfälliga och verkar inte följa rekommendationen fullt ut.</p><p>• Studien har inte visat tecken på förekomst av kreativ redovisning i samband med redovisning av en uppskjuten skattefordran.</p>

Redovisningsrekommendationer har stort fokus i dagsläget och sedan år 2005 ska alla börsnoterade företag inom Europeiska Unionen redovisa i enlighet med IAS/IFRS. Införandet av nya rekommendationer har dock visat sig vara problematiskt vissa gånger och rekommendationen om inkomstskatter är inte ett undantag. Särskilt uppskjutna skattefordringar har visat sig vara svårt att greppa, då dessa endast ska redovisas om företag kan visa på att de i framtiden kommer att gå med vinst. Uppskjutna skattefordringar i samband med underskottsavdrag innebär starkare krav på årsredovisningens utformning och det har i olika debatter framkommit att företag många gånger inte uppfyller kraven som ställts kring motiveringar av upptagandet av denna tillgång. Detta problem som finns kring redovisningen av uppskjutna skattefordringar leder oss till vår problemformulering som lyder: Vilken effekt har 2001 års rekommendation om uppskjutna skattefordringar haft på redovisningen i börsnoterade mindre företag? Huvudsyftet med denna studie är att kartlägga förekomsten samt förändringar i motiveringar av uppskjutna skattefordringar i redovisningen vid införandet av den nya rekommendationen. Vi har även försökt undersöka om rekommendationen öppnar upp för kreativ redovisning. Vi tittar på problemet ur ett företagsperspektiv, har en positivistisk kunskapssyn och angriper problemet med en deduktiv ansats. Vi har valt att använda oss av både en kvalitativ och en kvantitativ metod, där den kvalitativa delen av studien kompletterar den kvantitativa. Vi gör intervjuer med tre revisorer samt granskar femton årsredovisningar. En uppskjuten skattefordran uppstår till följd av temporära skillnader, skattemässiga underskottsavdrag samt andra outnyttjade skatteavdrag, där temporära skillnader kan förklaras som en skillnad mellan tillgångar och skulders redovisade värde och skattemässiga värde. En uppskjuten skattefordran får redovisas när det är troligt att den kommer kunna utnyttjas mot ett framtida skattemässigt resultat. Upptagandet av en uppskjuten skattefordran ger en mer rättvisande bild av företagets ekonomiska ställning än den tidigare dominerande försiktighetsprincipen, men kan även ge en missvisande bild om den används på ett inkorrekt sätt. För att få bukt på problemet granskade vi först årsredovisningar och utökade sedan de data vi samlat in där, med tre kunniga revisorers syn på redovisningen av uppskjutna skattefordringar. Vi känner att de undersökningsmetoder vi använt oss av kompletterade varandra på ett bra sätt och det empiriska materialet vi fick in analyserade vi och diskuterade sedan i analysen. Vår undersökning har resulterade i ett antal slutsatser. Dessa är: • Det har skett en ökning i redovisningen av uppskjutna skattefordringar. Denna har dock inte varit så stor som vi till en början trodde att den skulle vara. • Motiveringar i årsredovisningar har visat sig vara bristfälliga och verkar inte följa rekommendationen fullt ut. • Studien har inte visat tecken på förekomst av kreativ redovisning i samband med redovisning av en uppskjuten skattefordran.

<p>Syftet med denna uppsats är att undersöka vad som bidrar till att preskription av skattefordringar har en egen lag och inte regleras i samma lag som övriga fordringar och varför preskriptionstiden av dessa fordringar kan förlängas. En rättsdogmatisk metod har använts för att fastställa <strong>gällande rätt</strong> inom området. Där lagtolkningen till största del skett med hjälp av objektiv lagtolkning och vissa oklara begrepp, så som <strong>särskilda skäl, </strong>har tolkning skett med hjälp av subjektiv lagtolkning. Vidare används en komparativ metod för att se likheter och skillnader mellan <em>Lagen om preskription av skattefordringar m.m</em>. och <em>Preskriptionslagen</em>. Det som bidrar till att det inte finns så många artiklar, uppsatser och rättsfall angående preskription av skattefordringar kan vara att lagen är tydlig och det endast är <strong>särskilda skäl</strong> som kräver ytterligare tolkning, på så vis är lagen lättare att tillämpa och förstå än <em>Preskriptionslagen</em>.</p><p> </p><p><em>Lagen om preskription av skattefordringar m.m</em>. reglerar preskriptionstid för skattefordringar på fem år från utgången av kalenderåret skatten förföll till betalning. Tidigare reglerades skattefordringar i två lagar, <em>Uppbördslagen</em> och <em>Preskriptionsförordningen,</em> vilket medförde att <em>Lagen om preskription av skattefordringar m.m</em>. infördes för att få enhetliga regler för preskription av skattefordringar. Preskriptionsförlängning kan ske när det skattskyldige saboterar indrivning, håller sig undan, saknar känd hemvist eller stadigvarande vistas utomlands. Det är rekvisitet<strong> stadigvarande vistas utomlands </strong>som nästan endast tillämpas i rättspraxis och det brukar tolkas till den skattskyldiges nackdel om <strong>särskilda skäl</strong> inte föreligger.</p><p> </p><p>Både <em>Preskriptionslagen</em> och <em>Lagen om preskription av skattefordringar m.m</em>. har nästan samma syfte som är att skapa enhetliga regler, de härstammar från samma lagar och strävar mot samma mål. Skillnaden är att det är olika sorters fordringar som regleras i de båda lagarna, olika längd på preskriptionstiden och sättet som preskriptionstiden förlängs på är olika.</p><p> </p><p>I jämförelsen mellan <em>Preskriptionslagen</em> och <em>Lagen om preskription av skattefordringar m.m</em>. framkommer att skattefordringar regleras i en egen lag för att det ska vara svårare för staten att få preskriptionstiden förlängd eftersom ansökan måste ske till förvaltningsrätten, vilket även är kostsamt. Det gör att den skattskyldige indirekt blir skyddad mot staten och rättssäkerheten ökar. Det är enklare för en fordringsägare att förlänga preskriptionstiden med hjälp av preskriptionsavbrott enligt <em>Preskriptionslagen</em>.</p>

Syftet med denna uppsats är att undersöka vad som bidrar till att preskription av skattefordringar har en egen lag och inte regleras i samma lag som övriga fordringar och varför preskriptionstiden av dessa fordringar kan förlängas. En rättsdogmatisk metod har använts för att fastställa gällande rätt inom området. Där lagtolkningen till största del skett med hjälp av objektiv lagtolkning och vissa oklara begrepp, så som särskilda skäl, har tolkning skett med hjälp av subjektiv lagtolkning. Vidare används en komparativ metod för att se likheter och skillnader mellan Lagen om preskription av skattefordringar m.m. och Preskriptionslagen. Det som bidrar till att det inte finns så många artiklar, uppsatser och rättsfall angående preskription av skattefordringar kan vara att lagen är tydlig och det endast är särskilda skäl som kräver ytterligare tolkning, på så vis är lagen lättare att tillämpa och förstå än Preskriptionslagen.   Lagen om preskription av skattefordringar m.m. reglerar preskriptionstid för skattefordringar på fem år från utgången av kalenderåret skatten förföll till betalning. Tidigare reglerades skattefordringar i två lagar, Uppbördslagen och Preskriptionsförordningen, vilket medförde att Lagen om preskription av skattefordringar m.m. infördes för att få enhetliga regler för preskription av skattefordringar. Preskriptionsförlängning kan ske när det skattskyldige saboterar indrivning, håller sig undan, saknar känd hemvist eller stadigvarande vistas utomlands. Det är rekvisitet stadigvarande vistas utomlands som nästan endast tillämpas i rättspraxis och det brukar tolkas till den skattskyldiges nackdel om särskilda skäl inte föreligger.   Både Preskriptionslagen och Lagen om preskription av skattefordringar m.m. har nästan samma syfte som är att skapa enhetliga regler, de härstammar från samma lagar och strävar mot samma mål. Skillnaden är att det är olika sorters fordringar som regleras i de båda lagarna, olika längd på preskriptionstiden och sättet som preskriptionstiden förlängs på är olika.   I jämförelsen mellan Preskriptionslagen och Lagen om preskription av skattefordringar m.m. framkommer att skattefordringar regleras i en egen lag för att det ska vara svårare för staten att få preskriptionstiden förlängd eftersom ansökan måste ske till förvaltningsrätten, vilket även är kostsamt. Det gör att den skattskyldige indirekt blir skyddad mot staten och rättssäkerheten ökar. Det är enklare för en fordringsägare att förlänga preskriptionstiden med hjälp av preskriptionsavbrott enligt Preskriptionslagen.